Stockholms skyddshelgon

Erik Jedvardsson är visserligen Stockholms skyddshelgon, men han är nog mest förknippad med Uppsala. Sorry att det blir Uppsalavinkel på ett Stockholmshelgon…

Erik anses vara av kungasläkt, men hans liv är nästan mytiskt, vi vet så lite! Det finns få trovärdiga källor att lita på. Han ska ha dött genom halshuggning och där huvudet hamnade sprang en källa upp, St Erikskällan. Källan ligger mellan Fyrisån och domkyrkan. Vid källan finns en vattenpump, ett museum och en otroligt fin liten park som har mycket dalior och magnoliaträd och som gränsar mot en trevlig saluhall mitt i Uppsala. Rosénparken, som den lilla platsen heter, är verkligen mättad med vår historia!

En del forskare ifrågasätter dock om huvudet verkligen hamnade vid St Erikskällan. De framför istället hypotesen att huvudet hamnade vid källan vid Slottskällan. Den källan ligger ca 500 meter söderut vid den gamla kuranstalten nedanför slottet vid Svandammen. Det finns fler källor i Uppsala men de sparar vi till en annan gång, jag älskar ju gamla källor så ni kan vara säkra på att jag återkommer till temat!

Innan Erik Jedvardsson blev halshuggen verkade han för att sprida kristendomen. Enligt ledgenden var han otroligt from och byggde kyrkor och avlönade präster, bland annat Gamla Uppsala kyrka. Han var så from och nitisk att när han, tillsammans med biskop Henrik, for på korståg österut till Finland och när de inte kunde övertyga finnarna att bli kristna med hjälp av argument tog han till svärdet. Men det gick ju bra, finnarna fattade vad den fromsinte och stridslysten Erik ville och lät sig kristnas…

Eriksdagen firas än i dag den 18 maj, i Stockholm delas St Eriks-medaljen ut i Stadshuset. Enligt legenden blev han halshuggen den 18 maj år 1160. Det var den danske kungens son, Magnus Henriksson, som pretenderade på kungamakten och som strategi valde halshuggning av Erik för att själv nå makten (det gick sådär). Den fromme Erik valde att vara kvar i kyrkan (han litade måhända på sin stridsförmåga) och firade mässan till slut, trots att fienden stod utanför. Men han skattade sin förmåga fel, å andra sidan blev han helgon.

Mirakler – Eriks blod gör folk friska

För att bli helgon skall det ju till mirakel. Det behövs mer än att en källa springer upp, vars vatten gör människor och djur friska.

Så här berättar legenden om St Erik: När han var död bars han till ett närliggande hus där en blind änka bodde. Hon rörde vid Eriks blodiga kropp och förde sedan sina händer över sina ögon och – tro det eller ej – hon kunde se! Mycket snart blev Erik föremål för helgonkult och helgonlegender började berättas om honom. Efter änkans tillfrisknande har undren vid hans relikskrinet aldrig sinat. Relikskrinet finns numera i Uppsala domkyrka.

Stockholms skyddshelgon

Hittills har vi mest rört oss i Uppsala, med en liten avstickare, ett korståg till grannan i öst. Så här gick det till när han blev helgon för Stockholm.

Från 1300-talet och fram till vår tid finns Erik avbildad i Stockholm på sigill och vapen. Man är dock osäker på om de tidiga avbildningarna är en kung i allmänhet, eller om det verkligen är Erik. Många forskare lutar åt det första. Bilden av Erik som används idag kommer från Uppland och Roslags-Bro kyrka, men den föreställer troligtvis inte Erik utan St Olof. St Olof är för övrigt en av de mest hyllade av alla nordiska helgon. Han kallas också för den digre, eftersom han var så fet. Här på Gotland finns en helt underbar plats uppkallad efter honom, St Olofsholm.  När unionskungarna avsattes på 1400-talet började sigillen tolkas som att det var St Erik som var avbildad och han fick en samlande och enande funktion för Stockholm.

I Uppsala stift är han skyddshelgon för Söderala, Undersvik, Estuna, Häggeby och Gamla Uppsala kyrkor förutom självaste Domkyrkan. I Stockholm beskyddar han Storkyrkan samt Värmdö och Turebergs kyrkor och i Sörmland Västra Vingåkers kyrka

När Erik avbildas gör han det ofta som kung med spira, äpple, nattvardskalk, och svärd. Han har ofta sin baneman, den danske kungens son, Magnus Henriksson, under fötterna (hämnd, ljuva hämnd!).

Dela på