Att vi lever i en konservativ era torde undgått få. Konservativa partier samarbetar med populistiska partier långt ut på högerflanken för att komma åt regeringsmakten. De breda mittenlösningarnas tid är förbi. I stället är det talet om nationalism som står i centrum. Det egna landet ses som en sjuk kropp som skall bli ’great agian’ eller ’bli bra igen’. Diskursen om nationen som en kropp som behöver läkedom är en bild som återkommer då och då i historien. Symbolen används framförallt av dem som betonar olikheter och konflikter mellan olika grupper i samhället.
I Sverige är den nya regeringens plan att stärka den svenska nationalismen med hjälp av integrationspolitik, kulturpolitik och religionspolitik. Vilka politiska styrmedel de kommer att använda utrikespolitiskt, är lite svårare att sia om eftersom NATO-ansökan överskuggar det mesta.
Samuel Huntington och hans teori om civilisationernas kamp
Mycket tyder på att Samuel Huntingtons tes om civilisationernas kamp kan fungera som en beskrivning av den anti-globalistiska tid vi nu lever i. (Frågan är om inte globaliseringen peakade 2015, strax innan Donald Trump tillträdde som president i USA?) I korthet menar Huntington att kulturella och religiösa värderingar är mer fast förankrade i ett samhälle än vad många har velat tro.
Han utformar sin teori i opposition mot de forskare som hävdar att framväxten av modernitet, en liberal ekonomi och globalisering innebär att västvärldens syn på demokrati och anspråk på universella fri- och rättigheter kommer att vara genomförd inom en snar framtid.
Nej, säger Huntington. Religiösa och kulturella särarter är mycket mer seglivade. Huntington tänker sig att världen går att dela upp i några kultursfärer, där religiös tro och kulturella särarter utgör det raster genom vilken man förstår världen. Han nämner till exempel den asiatiska konfucianska sfären, den ryska ortodoxa sfären, den afrikanska och asiatiska muslimska sfären och den judiskt-kristna västvärlden som olika religion- och kultursfärer, vilka står i konflikt med varandra.
I takt med att demokratin blir allt svagare i västvärlden ökar självförtroendet inom de andra kultursfärerna. Man vill inte vara ett bihang till väst och man ser ingen mening med att importera demokrati och fri- och rättigheter, utan man vill forma sitt samhälle utifrån sina egna religiösa och kulturella värderingar.
För oss i väst är det förstås en ny situation. Antagligen kan man se framväxten av populistiska partier som betonar den västerländska nationalismen som en reaktion på denna utveckling. I dessa sammanhang vill man skydda sitt eget västerländska land mot de andra kultursfärerna.
Hur kommer samfunden i Sverige att reagera och agera på den nya religionspolitiken?
Svenska kyrkan har länge ägnat sig åt att predika om miljö- och klimatpolitik, jämlikhet, jämställdhet och minoriteters rättigheter. Antagligen har man anammat den globalistiska världsbilden och agerat för att exportera västvärldens syn på demokrati och universella fri- och rättigheter till världens alla länder. Parallellt har man tonat ner samfundets missionerande uppdrag, att predika om evangeliet om Jesus Kristus runt om i världen, till förmån för bistånd i kombination med utbildning i demokrati och fri- och rättigheter.
Frikyrkorna å sin sida skickar visserligen fortfarande ut missionärer i världen för att omvända icke-kristna till den rätta tron, men allt oftare blir dessa missionärer gripna och fängslade eftersom de av värdlandet anses bedriva västerländsk imperialism. Jag antar att det förs samtal mellan frikyrkorna i västvärlden om hur de kan agera i denna fråga. Men nog är det så att även hos frikyrkorna ligger idéen om västvärldens anspråk på demokrati och universella rättigheter som en klangbotten för det internationella arbetet med mission.
Men, om nu Huntington har rätt, att konflikter på grund av kultur och religion kommer att öka i vår samtid, kommer samfunden då att ändra strategi? Om den verksamhet som man bedriver i andra länder ses som kulturimperialism och om medarbetare riskerar långa fängelsestraff eller kostar dyra skattekronor om UD behöver hjälpa till för att få missionärerna ut ur landet, är det då inte dags göra en ny omvärldsanalys?
Om de humanitära bidragen och om katastrofinsatserna i kombination med lektioner i demokrati och rättigheter ses som ett försök att utradera landets egen kultur och religion, är det då inte dags att tänka om hur katastrof- och biståndsarbete bäst bedrivs?
Om det är så att den antiglobala tid vi nu lever i innebär ökade konflikter mellan olika kultursfärer där olika religioner utgör klangbotten för hur man ser på världen, hur tänker då samfunden i Sverige om sin roll i ett mångreligiöst Sverige och i sin roll i ett internationellt perspektiv?
Kommer Svenska kyrkan att stänga ner utlandskyrkorna? Kommer samfunden i Sverige flytta fokus från politiska frågor som fri- och rättigheter, klimat och miljö, jämställdhet och jämlikhet till andra frågor, men vilka i så fall? Kommer frikyrkorna sluta sända ut missionärer för att frälsa icke-kristna?
Förstår samfunden, att de behöver göra en ny samtidsanalys i grunden, för att inte riskera att öka på konflikterna i världen (såvida det inte är det man vill, dvs öka konflikterna i världen)?
Än så länge har jag inte sett några diskussioner i samfunden om dessa frågor, mer än att man intuitivt så smått börjar förstå att det är en ny karta som man måste förhålla sig till. Kommentarerna finns, men är spridda och inte systematiskt sammanhållna.
Religionskonflikter tenderar att vara svåra att lösa upp och de tenderar att sätta djupa spår i ett samhälle. Vi får väl hoppas att samfunden tänker igenom saken och inte blir tagna på sängen när konflikterna väl är här.
Religion och nationalism
Så några avslutande ord om cocktailen religion och nationalism. Den nuvarande regeringen har varit helt öppen med att de avser att använda kulturpolitiken, där religionspolitiken ingår, som ett medel för att skapa och stärka nationalismen, jämte integrationspolitiken. Vad har samfunden svarat på det? Inte mycket.
Den nuvarande regeringen har varit särskilt tydliga i tre religionspolitiska frågor: Skattemedlen, bidragen som samfunden få tilldelat sig genom myndigheten Stöd till trossamfund behålls och granskningar av civilsamhället tonas ner. Därtill, de konfessionella friskolorna får vara kvar. Därtill kommer man från politikens håll inte att ställa demokratikrav på samfunden. Konkret betyder det att den nya regeringen har ändrat den politiska styrningen av samfunden: dels bort från ett fokus på fri- och rättigheter, dels så att gränsen mellan vetenskap och religion blir otydligare i det att konfessionella moment inom skolpolitiken inte ses som ett problem.
Hur har samfunden reagerat på den nya religionspolitiken? Än så länge finns det inte någon samlad analys eller diskussioner om de nya villkoren, även om kritik respektive hurrarop har hörts från olika falanger inom samfunden. Att det kommer bli än mer splittring i samfunden på grund av den nya förda religionspolitiken, torde vara ett understatement.
Hur har samfunden då reagerat på den politiska propån om att religion bör användas som en politisk strategi för att skapa en känsla av nationalism och att ’hela den sjuka kroppen Sverige’, ’göra Sverige bra igen’? Också här är det oroväckande tyst. Om samfunden accepterar de nya politiska villkoren så behöver mycket i samfunden förändras. Tal och predikningar om minoriteters rättigheter, jämställdhet och jämlikhet, fri- och rättigheter behöver ersättas med annat innehåll från predikstolarna.
Som en jämförelse kan jag nämna att presidenten i Turkiet, Recep Tayyip Erdogan, är tydlig med att minareten skall vara som ett försvarande svärd för Turkiet. Vem i Sverige, kommer att vara först med att säga att kyrktornen skall vara som ett svärd för att skydda svenska värderingar och kultur? Jag vet inte helt säkert, men jag har mina aningar.
Än så länge har inte samfunden i någon större utsträckning reagerat på den nya regeringens religionspolitik. Även om samfunden inte delar Huntingtons analys, så är det hans syn på religion, kultur och konflikt i vår anti-globala samtid som är den dominerande just nu och som samfunden har att förhålla sig till. Någon liten diskussion tycker jag ändå att samfunden bör ha, just nu är det oroväckande tyst
