Här kommer en lååååång (och tröööökig) text om begrepp. Det är ett försök att hjälpa till gällande hur vi kan förstå olika former av religiösa uttryck i samhället, särskilt de religio-politiska. Bloggen handlar inte om begrepp som kan användas för att förstå olika former av religiositet så som den uttrycks inom samfunden. Men först en kommentar om två vanliga reaktioner bland teologer, när diskussioner om religion i samhället samt om religion och politik förs.
I den offentliga debatten gör teologer understundom gällande att kritiker antingen är ’rädda för religion i det offentliga rummet’, eller ’inte har tillräckliga kunskaper.’
Det är förstås enkla retoriskt knep för att dels behålla makten att få uttolka religion själva, dels att förskjuta diskussionen att handla om kritikerna, i stället för de problem som behöver diskuteras, förstås och kritiseras.
Men nu lämnar vi de religiösa ledarna och teologerna. Jag tänker att veckans blogg skall handla om några analytiska begrepp som förhoppningsvis kan hjälpa till att förstå olika former av religiöst engagemang. Det är begrepp som används för att förstå religiösa uttryck hos troende, vilka manifesteras utanför de religiösa samfunden: i samhället i stort och inom politiken.
Bloggen föranleds förstås av de framförda kraven på inskränkningar i yttrandefrihet och förslaget om att införa hädelselagstiftning.
Här är det viktigt att notera att teologernas förslag inte berör vilka regler deras egna samfund skall ha för att definiera vad som är förbjudet för medlemmarna att göra och vilka straff medlemmarna skall få om de bryter som samfundets regler. Förslagen handlar om hur alla vi andra, vi som inte är medlemmar i samfunden, skall regleras av den allmänna juridiken och vilka straff vi skall få när vi bryter mot det som de olika samfunden finner vara brottsligt utifrån deras religiösa övertygelse.
Offentligt – privat
En del troende debattörer gör gällande att svenskar är rädda för religion i det offentliga. Det är ett slarvigt och slappt uttryck som visar på kunskapsluckor. De analytiska begreppen offentligt – privat används för att beskriva individens förhållande till staten. I debatten verkar dock fromma teologer utfärda gissningar om gemene mans eventuelle rädslor. Denna diagnostisering av gemene man säger nog dock mer om teologerna själva, än om gemene man.
När man använder begreppet ’privat’ om ett religiöst engagemang, innebär det att staten inte har några krav på medlemskap i samfund eller krav på religiösa uttryck hos sina medborgare. Begreppet ’privat’ har inte att göra med att den troende enbart är religiös inom hemmets fyra väggar. Begreppet används för att beskriva en maktdelningsprincip: staten har inte valt ut ett av alla samfund och gjort det till statsreligion och individen är fri att tro eller inte tro eller tillhöra ett samfund eller låta bli att tillhöra ett samfund. När det religiösa engagemanget är privat är det upp till individen själv att välja sin tro och tillhörighet, det lägger sig staten inte i.
Är religionen offentlig så har staten däremot krav på medlemskap, krav på vad medborgarna skall tro och krav på vilken religiös praktik som medborgarna skall utöva. Här har teologer höga positioner i staten. Ett vanligt krav staten har är att reglera genusrelationer. Men även hur kvinnor får klä sig.
Några undantag finns dock hos oss. I Sverige har staten krav på monarkin. Staten definierar vilken tro och samfundstillhörighet monarkin skall ha, vilket innebär att kungafamiljen är undantagen centrala delar av religionsfriheten.
Två andra undantag är att Svenska kyrkan fortfarande har det statliga uppdraget att ansvara för det kyrkliga kulturarvet. Svenska kyrkan har också det statliga uppdraget att ansvara för begravningsväsendet (förutom Tranås och Stockholms stad).
Trots att Svenska kyrkan sedan år 2000 inte längre är stadskyrka hänger dessa tre band till staten kvar. Två andra saker som är värda att lyfta fram är att Svenska kyrkan definieras av Lagen om Svenska kyrkan. Här regleras statens förhållande till Svenska kyrkan, hennes form av kristen tro, hennes uppgifter och hur hon skall styras. Det finns ingen motsvarighet för andra religiösa samfund. Det andra är att Svenska kyrkan lyder under offentlighetsprincipen (med några få undantag, tänk själavård).
Trots undantagen innebär skilsmässan mellan kyrka och stat, att kyrkan dels hänförs till civilsamhället (religion är något människor sluter sig samman kring, eftersom de delar samma intresse), dels att staten inte längre tar hänsyn till religiös övertygelse när de stiftar lagar. Hädelselagar har, per definition, inte längre någon plats i juridiken i stater där det finns en åtskillnad mellan religion och politik.
När religion blir publik och när den börjar tippa över och blir politisk
På senare år har det blivit vanligt att troende vill manifestar sin religiösa tillhörighet med hjälp av smycken, kläder, hälsningsritualer, matvanor eller på något annat sätt som markerar identiteten. Det är naturligt i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle och det möter sällan på problem utan bemöts med tolerans. När religionen är privat är det ju upp till enskilda individer om de vill ’klä på sig’ sitt religiösa engagemang, tatuera in symboler eller ha vissa smycken och därigenom visa omvärlden vad de tror på och vilken tillhörighet de valt att markerar på sin kropp.
Det är alltså viktigt att kunna göra en distinktion mellan privat och publik religiositet. Publikt betyder religion som utövas utanför hemmet och utanför samfundet. Privat anger en maktdelning mellan individ och stat. (Och det är här teologerna rör till det när de kallar publika religiösa uttryck för offentliga.)
I några fall kan värderingskonflikter uppstå mellan de krav som finns inom skolans och arbetslivets värld och religiös tro. I vissa fall har familjer drivit frågor om barns delaktighet i skolundervisning till domstol. Till exempel att flickor skall slippa simundervisning, med hänvisning till religiös övertygelse. Trenden är att domstolar, både nationellt och inom västerländska demokratier dömer till fördel för de krav som staten har på barns skolgång, barn skall delta i simundervisning. Det innebär att staten markerar att religion är ’privat’.
Inom arbetslivet har det också uppstått värderingskonflikter. Där har till exempel religiöst övertygade terapeuter vägrat ge familjeterapi till par som är enkönade. Här är också trenden bland domstolar att döma till den religiöses nackdel. Den religiösa övertygelsen hänförs i allmänhet till det privata av domstolar i liberala demokratier.
I de två senaste exemplen (det finns många fler) ser vi att ett privat religiöst engagemang är publikt, men att det i vissa fall börjar trilla över och bli politiskt. När troende driver frågan till domstolar, överlåter de åt en världslig makt att avgöra innehållet i tron och hur den religiösa praktiken skall ser ut. Det är en risk de tar, de kan ju förlora. Varför samfund vill lämna ifrån sig makten att definiera sin tro och praxis, låter jag vara osagt. I praktiken innebär det ju att de själva inskränker religionsfriheten, som är till för att de själva skall få definiera sin tro och praktik. Om man kan tala om vinster för samfund i detta sammanhang så kan man säga att samfunden vinner i ett annat avseende. Nämligen att gränsen mellan religion och juridik samt mellan religion och politik suddas ut. Huruvida det är en medveten strategi att underminera en hörnsten i den liberala demokratin, åtskillnaden mellan religion och politik, låter jag dock vara osagt.
I många västländer pågår diskussioner om hur man bör bemöta de krav som framförs av religiösa samfund och deras medlemmar om att göra avsteg från likabehandlingsprinciper inom skol- och arbetslivet.
Jämte diskrimineringslagarna använder religiösa grupper och individer även hetslagstiftning, men på senare tid även ordningslagar, när de driver sina ärenden till domstol. När det kommer till värderingskonflikter mellan religiöst övertygade och majoritetssamhället står ofta olika diskrimineringsgrunder i konflikt med varandra. Om staten till exempel går med på att patienter inte behöver träffa läkare av motsatt kön, på grund av deras religions normer om genusrelationer, bygger man samtidigt in könsdiskriminering i arbetslivet. Vilket i praktiken upphäver likabehandlingsprincipen, och som allt som oftast innebär nackdelar för kvinnor.
Min erfarenhet är att många fall av värderingskonflikter som uppstår när religionen blir publik, kan lösas i den aktuella situationen. Däremot, när religiösa grupper använder domstolar för att få uttrycka sin religiösa tro och praktik inom arbetslivet eller inom skolan eller i mötet med vården börjar det religiösa engagemanget gå över till ett religio-politiskt engagemang som kräver mer djupgående analyser.
Religion och politik
Det finns få samfund som förespråkar en isolationistisk linje för sina medlemmar, det vill säga att de inte får ha någon kontakt med samhället i övrigt. I stället uppmanas medlemmarna till att engagera sig politiskt och inom andra sammanhang. Rollen som medborgare är viktig. De flesta förstår maktdelningen mellan religion och politik och blandar inte ihop de två sfärerna. Man kan skilja mellan vad som tillhör religionens värld och vad som tillhör politikens värld. Är man inom politiken låter man de normer som finns där styra engagemanget.
På senare tid kan vi dock märka en förändring i det religiösa landskapet. Om religiösa grupper och individer tidigare agerade för att införa undantag i likabehandlingsprincipen på grund av religiös tillhörighet inom skola och arbetsliv med hjälp av juridik, har nu en ny form av religio-politiskt engagemang börjat dyka upp. Nämligen krav på att ändra i grundlagen, yttrandefrihet, och att införa hädelselagstiftning. Frågor om politik och religion drivs på en helt annan nivå idag av religiösa samfund.
Kristianism – en form av religio-politik
Det finns flera begrepp för när religiösa samfund agerar på en mer systematisk politisk nivå i syfte att dels upphäva distinktionen mellan religion och politik, dels att förflytta samfunden från civilsamhället till en egen samhällelig institution som är skild från andra intresseföreningar i samhället.
Två exempel är hindu-nationalism och islamism. Själv har jag lanserat begreppet kristianism för att jag tycker att det har saknats ett begrepp för kristna samfund som har politiska anspråk som utgår från en religiös lära, en teologi. Vilket analytiskt skall skiljas från ett politiskt engagemang i allmänhet. Kristianism kan förstås vara på både höger och vänstersidan. Gemensamt är att de vill att förändra liberala stater i grunden genom förändring av grundlagar. Deras ambition sträcker sig långt utöver det egna samfundet.
När religiösa grupper eller personer agera politiskt ur ett religio-politiskt perspektiv, suddas gränserna ut mellan teologins värld och politiken.
Begreppet kristianism påminner om begreppet islamism, eller politisk islam och är tänkt att användas för att fånga in de aktörer och samfund som för det första vill upphäva maktdelningen mellan religion och politik, för det andra vill stöpa om politiken utifrån en teologisk världsbild och för det tredje förflytta samfunden från civilsamhället till en egen sfär.
Dessa politiska försök att ändra till lagstiftning så att den anpassas till en teologisk föreställningsvärld ligger långt ifrån en liberal demokrati där mänskliga fri- och rättigheter är centrala.
Sammanfattning och slutord
Religio-politiska inbrytningar i form av kristianism och islamism kommer vi få se alltmer av. I dag gör många troende från olika religioner gemensam sak när det kommer till försöken att införa hädelselagar och förändra grundlagen. Även om det finns kritiska röster från samfunden så verkar vi leva i en tid där gränserna mellan politik och religion blir allt mer suddig. Längre fram kommer det säkert komma religio-politiska förslag som ställer olika religiösa grupper mot varandra. (Draget till sin spets: om staten definierar olika religiösa texter som ’heliga’ måste samfunden göra upp om vilken av texterna som är ’mest helig’ i förhållande till varandra). Då kan det vara värt att påminna sig om att en av orsakerna till beslutet om att hålla isär religion och politik och att hänföra religionen till den privata sfären och civilsamhället var just ett försök att undkomma stridigheter mellan religiösa grupper. Inte minst infördes religionsfrihet med tanke på att religiösa konflikter brukar vara oförsonlig, ställa till stor skada i samhället och ta lång tid att reparera.
Förhoppningsvis har denna genomgång av tre aspekter av religiösa uttryck som sker utanför samfunden hjälpt till att förstå vad som händer i Sverige i dag, när den religiösa kartan ritas om.
Begreppen ’privat – offentlig’ är en maktdelningsprincip som reglerar staten och individens förhållande. Med hjälp av begreppet ’religion som publik’ kan vi kategorisera religiösa uttryck i samhället som till exempel kläder, smycken, hälsningsfraser. Religion som religio-politiskt instrument beskriver de grupper och individer som med hjälp av kristianism eller islamism vill ersätta det liberala sekulära samhället med ett samhälle där en teologisk världsbild skall fungera normativt i lagstiftning, i staten och i samhället.
Minns nu att när teologer och religiösa ledare i den offentliga debatten påstår att debattörer eller kritiker är rädda eller saknar kunskap vill de ofta flytta fokus från sakfrågan till den som vill diskutera religio-politiska anspråk. Men den lätte behöver man inte gå på, eller hur!
