Birgitta Birgersdotter (1303-1373) var både tidstypisk och ohistorisk på en gång. Som läsare av hennes drygt 600 uppenbarelser är det inte helt lätt att alltid förstå en kvinna som levt sitt liv på medeltiden och hur kvinnornas villkor var. Det är klart att hon både fascinerar och avskräcker mig. Ibland tänker jag att hon är ett geni, ibland känner jag att tanten nog är knäpp.
Strategisk politiker
Framförallt slås jag av hennes mod när hon agerade politiskt, bland annat genom att medla i 100-årskriget och när hon agerar för att föra påven tillbaka till Rom. Det är modigt att grunda ett kloster, kämpa för att få sin klosterregel godkänd och att konstruera alla byggnader på ett nytt sätt (hennes pionjärtänk när det gäller form tas fortfarande upp på arkitektutbildningen) och bestämma om övergripande beslutsstrukturer och om hur kläderna skall sys på detaljnivå, hon greppar allt. Hon är modig när hon går tillrätta med dåtidens maktelit. Påve, biskopar och präster såväl som kungar, drottningar och stormän får finna sig i att hon profeterar över dem. Hon har ett utpräglat luktsinne och de som har något att dölja för den store Guden luktar rutten fisk, som gammalt fiskfjäll. Ett tecken gott som något på att allt inte står rätt till, tycker hon.
Birgersdotter ville bland annat likrikta landskapslagarna så att kvinnor lever under samma juridiska lagar i Sverige oberoende av i vilket landskap de fanns i. Hon var en kreativ och resultatinriktad politiker som ville ändra människors villkor och det politiska skeendet i en ny riktning.
Men…
Men, att lämna bort en av sina söner vid 10 års ålder för att åka på pilgrimsresa till Compostela? Gossen dog ett år senare i klostret. Och att sätta sin 12 åriga dotter i kloster? Birgersdotter blev själv bortlämnad och fick lämna sitt hem vid 12 års ålder då hennes mamma dog, hur tänkte hon? Flickan dog vid 20 års ålder i klostret. Att flytta hemifrån vid 46 års ålder till Rom känns väl inte helt fel, men det var samtidigt samma år som en annan dotter dog, hur var det?
Birgitta Birgersdotter födde 8 barn under 18 år och var bara 16 då hon fick första dottern, hon blev bortgift vid 13 års ålder och alltså gravid när hon blott var 15 år. Vid förlossningen hade hon levt utan sin egen mamma i fyra år och flickebarnet var utan mormor. Hur var det att föda utan sin egen mamma som stöd och hjälp? När hon blev änka vid 41 års ålder var de 7 kvarvarande barnen mellan 7-25 år. Hon fick för övrigt begrava 5 av sina barn under en period av 30 år.
Barnen, de som inte skickades till kloster, skall trots fattigdomsideal, introduceras till det europeiska hovlivet och lära sig deras manér, men när en av sönerna och en känd vacker drottning visar lite för mycket intresse för varandra, så ingriper mamma resolut. Både drottningen och sonen är ju gifta på var sitt håll. Det är samma son som kidnappar en av sina systrar från ett kloster där hon vantrivs. Han verkar vara den ende som vågar utmana mamma.
Teologisk förnyare
Teologiskt vinnlägger Birgersdotter sig om att hålla sig inom teologins strikta gränser samtidigt som hon är kreativ och finner lösningar som inkluderar kvinnors erfarenheter och till viss del uppvärderar kvinnors ställning i kyrkan. Hon utmanar den klassiska över- och underordningen mellan kvinna och man och reformerar tron så att kvinnorna får lite mer handlingsutrymme.
Uppenbarelserna kretsar kring Kristus och Maria. Hon tycker att det är fantastiskt att Maria blir havande med Jesus genom en ängels försorg, lika fantastiskt är det att hon får uppenbarelser direkt från Gud. Men till skillnad från Maria behöver hon ingen ängel som mellanhand.
Maria kallar hon ömsom Guds moder ömsom himmelens drottning och sig själv benämner hon sig som Kristi brud (i våra dagar får man ju associationer till en annan Upplänning, eller hur?) och som sådan kallar hon sig också sonhustru i den heliga familjen. Ibland är hon extra förtrolig med Guds moder och då kallar hon henne för Maria Joakimsdotter och sig själv för Birgitta Birgersdotter. När jag läser uppenbarelsen känns det som att det är två väninnor som pratar om allting och löser världens problem och som unnar sig ett glas bubbel på blanka eftermiddagen innan de går hem var och en till sitt.
Överkurs – hur bemöttes hon?
En kvinna som agerar i kraft av egen auktoritet, i egen agens brukar det sluta illa för. Samtiden var både beundrande och hård. Eftermälet känner vi till. Kung Gustav Vasa var kritisk. Historiker har uppfattat henne som framfusig och grälsjuk. Henrik Schück, den kände kulturhistorikern, menade att hennes uppenbarelse var ett resultat av hennes sexuella otillfredsställelse. Författaren August Strindberg såg henne som en av de ”beskäftiga kvinnor” som inte vill underordna sig mannen, vilka han i hela sitt liv grundligt avskydde. Religionshistorikern och biskopen Tor Andræ menade att hon var en framfusig bondmora som var avundsjuk på ”magistrarna” för deras lärdom, därtill var hon taktlös och omdömeslös.
Det är först när författaren och religionshistorikern Emilia Fogelklou 1919 skriver en genialisk monografi som bilden av Birgersdotter blir mer nyanserad och rimlig. Här finns en djup förståelse både för personen och tiden hon verkade i. Av dåtidens etablissemang skrivs verket ner och Fogelklou väljer att nästintill tystna. Hon gör ett nytt försök i ”Bortom Birgitta”, som är lika kunnig och välformulerad, men som saknar den nerv som monografin ”Birgitta” har. Om vi bortser från den teologiska receptionen av Heliga Birgitta så har intressanta analyser av Birgersdotter bland annat gjorts av den franska lingvisten och psykoanalytikern Julia Kristeva i ”Stabat Mater” och på svenska finns neurolgoen AnnMarie Landtbloms och litteraturvetaren Ebba Witt Brattströms respektive arbeten.
Hur reagerade Birgersdotter själv? Hon får en stark själ. Hennes själ är som ett hårdbearbetat ämne, hon är svårböjlig som en fornnordisk krigare.
