I nästan alla religioner spelar vatten en central roll i skapelsemyterna. Vatten återkommer i flera riter och tänks ha transformativ kraft, det vill säga vatten förmår rena, rädda eller transformera den troende. I dagens blogg ägnar jag utrymme åt källor och vattenmassor i fornnordisk religion, det kan ju vara bra att känna till varför vi i norr är så förtjust i vattenkällor och varför vi gillar kor.
Vergelmer och Elivågor – ont och gott
I fornnordisk religion sker skapandet av världen och människan i mötet, allt som är till skapas i möten.
I början fanns bara Ginnungagap som är en urplats utan tid och form. Där finns inga ljud, inget ljus och heller inget mörker. Ur intet skapas två motsatta områden. Muspelheim som är eldens värld och Nifelheim som är isens värld. I Nifelheim finns Vergelmer, ’den brusande kitteln’ allt vattens källa, där finns också källan Elivågor (osäkert om det är en eller två källor som avses, ingen vet). Från Elivågor kommer alla glaciärer, men också ett giftigt skum som blir till svart is.
När elden och isen efter tusentals år äntligen möts i en kraftig knall uppstår livet. Då blir jätten Ymer till. Länge låg han i dvala i den giftiga gyttjan, men en dag började han svettas och ur hans armhåla växte en kvinna och en man fram. Men inte nog med det, hans fötter parade sig och födde en sexhövdad son. Ur ett isblock, som inte var förgiftat av skummet, skapades en ko, Audhumbla och hon gav Ymer mjölk att dricka så att han kom till liv. Den vänliga Audhumbla slickade på ett annat isblock och därur kom guden Bure. Hans son Bur gifte sig med Bestla och fick tre söner: Oden, Vile och Ve.
Jätten Ymer och hans barn hör till de onda, de livnär sig på det förgiftade vattnet. Guden Bure och hans ätt och kossorna hör till de goda och de livnär sig på det obesmittade vattnet; all is från Nifelheim var inte förgiftad av Elivågor.
Nu vet vi att jättarna och korna skapades genom ett möte mellan is och eld och att gudarna skapades genom ett möte med en snäll ko och vi vet att ont och gott fanns med från början.
Ymers blod
En dag fick gudarna Oden, Vile och Ve fick nog av jätten Ymer och hans söners ondska, deras oväsen och elakheter så de dödade Ymer och alla hans ättlingar, men en son och hans fru kom undan. Jättarna drunknade i Ymers blod. Oden, Vile och Ve använde Ymers döda kropp och skapade berg, slätter och havsdjup. Ymers blod blev till sjöar, hav och vattendrag. Benranglet och tänderna fick bli klippor och berg. Till himlavalvet använde de Ymers stora huvud. Fyra dvärgar befalldes att hålla himlavalvet på plats, det var dvärgarna Norr, Söder, Öster och Väster. Ögonbrynen blev till en vall och befästningen kallas Midgård. En av Ymers döda söner fick bli till en örn som Oden placerade längst bort vid jordens slut och när örnen flaxar med vingarna så blåser det. Gudarna svingade också upp Ymers hjärna som blev till moln. Från Muspelheim hämtade de glödande kol som blev till fina stjärnor på himlen. Till sist fick jättarna ett stort landområde där de kunde bo, Jotunheim.
Oden, Vile och Ve var mycket malliga över sin fina skapelse och en dag då de var ute och gick och beundrade allt fint, så fick de syn på två stockar. En almstock och en askstock. Det var Ask och Embla. Gudarna gav dem tankeförmåga och känslor, de gav Embla och Ask var sin själ och de gav dem liv.
Nu vet vi vad allt vatten på vår jord kommer ifrån, det är Ymers blod. Tänk på det nästa gång du tar dig ett dopp.
Yggdrasils tre källor
Utan världsträdet Yggdrasil skulle hela kosmos upplösas och försvinna ut i oändligheten, men än har det inte skett. Världsträdet Yggdrasil håller allt uppe. Vid trädets bas bor de tre nornorna, Urd, Skuld och Verdandi, de sköter om trädet men de väver också magiska tyger som är våra livsöden. Nornorna har både världsträdet och våra liv i i sin makt.
Tre källor med vatten håller Yggdrasil vid liv. Men det räcker inte bara med att ha de tre rötterna i källan, trädet måste skyddas och skötas om. Varje dag blandar nornorna vit sand med det magiska vattnet till en deg som de klappar in rötterna med och skyddar på så sätt trädet.
Den källan som kallas för ’Ödesbrunnen’ eller Urds källa föder den rot som går till Asgård, där gudarna lever. Varje dag håller gudarna ett rådslag vid Urds källa. Urd som har ansvar för våra minnen och det förflutna, samlar varje dag in dagg som rinner ner från Yggdrasils löv och lägger på så sätt våra minnen i sin brunn. I källan simmar två vackra svanar och deras halsar bildar ett hjärta. All kärlek vi kan känna, ge och ta emot kommer från dessa svanar.
Nornan Verdandi hjälper oss att ta hand om vårt nu och Skuld hjälper oss att sträcka oss mot framtiden, att leva i riktning framåt, hon ser till så att vi inte drunknar i våra minnen.
Den andra källan är Mimers brunn, kunskapens och vishetens källa. Roten går till Jotunheim där jättarna lever. Oden vänder sig ofta till Mimer för att rådgöra och få insikter om vad som komma skall. Den tredje roten går till Vergelmer. Det är själva urkällan där Yggdrasil får sitt vatten.
Nu vet vi att utan de tre källorna vid Yggdrasils rötter så skulle varken liv, vishet, kunskap eller kärlek finnas, vi vet också att det finns en urkälla, där godheten som är obesmittad kommer ifrån, en godhet som funnits från tidernas begynnelse.
Överkurs
På Nornaplatsen i Umeå finns Camilla Bergmans fina bronsskulptur av Urd med Ratatosk på sin axel från 1993. I Hjärups park i Staffanstorp finns en nygjord skulptur av Oden, av Helene Aurell från 2020. I Kungsbacka finns mäktiga Yggdrasil i koppar av Lars Stocks från 1981. Den snälla kon Audhumbla och jätten Ymer kan ni se i Danmark, Faaborg, där finns en bronsskulptur av Kai Nielsen från 1913 och på Einar Jonssons skulpturmuseum i Reykjavik finns också alla kors urmoder tillsammans med Ymer.
