Det finns en trend bland nordbor och i övriga västvärden, men också bland kurder och perser att söka efter historisk kunskap om hur det var innan kristendom och islam blev de dominerande religionerna. Man vill veta mer om sitt ursprung, men inte på så sätt att man söker sig till de abrahamitiska religionernas genes i judendomen utan man vänder sig till grekisk, romersk, keltisk, fornnordisk, germansk religion och till zoroastrismen. Man är nyfiken på vilka föreställningar och riter som överlevt under flera hundratals år.
Redan här vill jag ge två brasklappar. Den första är att detta är min iakttagelse, det finns inga statistiska studier att luta sig mot. Det andra är att människor som jag pratar med är noga med att säga att det är ett historiskt och kulturellt kunskapssökande om religion, man vill inte bli medlem i en grupp eller göra riter kollektivt. Därtill är man diskret med sitt intresse, mycket diskret. Man vill inte hamna i sällskap med white trashgrupper med extremnationalistiska idéer.
Vad är det som lockar?
Man kan inte bortse från att det som många menar varit en lyckosam strategi för såväl kristendom som islam, att vara statens särskilda religion, gett de religiösa eliterna många fördelar och gjort att religionerna fått stor spridning, samtidigt som det också inneburit att religionerna fått anpassa sig till politiska önskemålen. Världsreligionerna får ta emot kritik för att de mer uppfattas vara ett maktmedel, än ett sammanhang där man kan söka efter en genuin religiositet.
Vad är det då som lockar i nordisk och annan traditionell religion? En aspekt är förstås att gudar och gudinnor är som vi. Vi känner igen oss. Till exempel är många av oss beredda att offra mycket för att få kunskap om framtiden. När Oden offrar sitt öga för att kunna se in i framtiden, känner vi igen oss, vem vill inte ha en egen Mimers källa och veta vad som händer? När Gefjon fixar fyra oxar och plöjer all mark hon hinner för att säkerställa att få tillgång till så stort landområde som möjligt, känner vi också igen oss. Vem av oss har inte lagt ner oceaner av tid, energi och pressat oss själva till det yttersta för att prestera ett toppresultat?
En annan aspekt är att fornnordisk och annan tidig religion inte gått igenom en rationaliserings- och systematiseringsprocess så som de abrahamitiska religioner genomgått. I kristendomen har t ex teologer sedan 300-talet velat förena grekisk filosofi och rationellt tänkande (såsom det uppfattades då) med centrala dogmer i den kristna religionen . Äldre religion har behållit sin rika och myllrande värld utan krav på vetenskapliga sanningsanspråk, rätt reception eller kanonbildning.
Gefjon, hennes oxar och Gylfe
Gefjon är en mäktig asynjan och syster till Freja. Hennes namn betyder den givmilda och hon beskyddar det som behöver skydd.
Gefjon besöker sagokungen Gylfe, på uppdrag av Oden. Gylfe älskar sitt land i norr, även under de kalla vintrarna då solen inte skiner och de mörka skogarna endast lyses upp av snön och av elden från stockarna som huggits i de barrdoftande skogarna. Men mest av allt älskade Gylfe våren, då solen återvänder, fåglarna sjunger och bäckarna glittrar. Han vill inte förlora en enda liten bit av sitt älskade land.
Gefjons besök ändrade allt för Gylfe. Han blev omåttligt förtjust i henne och hur hon förde glädje till hans hem och ett, tu, tre så lovade han henne halva sitt land. Gefjon tackade nej. Efter enträget tjat så gick hon med på att ta emot så mycket land som hon och hennes fyra mäktiga oxar kunde plöja under ett dygn.
Hennes präktiga oxar, stora som berg, drog och svettades, ögonen glödde och vad hon plöjde! Innan Gylfe stigit upp på morgonen hade hon och hennes spann försvunnit bortom horisonten och var borta. Nästa morgon vaknade kungen av en jordbävning, han trodde att han drömde men då fick han se Gefjon mana på sina fyra kraftfulla oxar, med oslitbara seldon. Gylfe som trodde att han alltid skulle kunna försvara sitt land hade under dygnet förlorat ett ofantlig område. Han red ut, men när han hann ikapp Gefjon såg han att de plogade fårorna var nya vattendrag och att marken han förlorat försvann ut i havet.
Landet som Gefjon plogat fram kallas Sjöland, idag säger vi Själland. Det stora vattendraget kallar vi Mälaren. Oxarna försvann tillbaka till Jotunheim, de var i själva verket Gefjons fyra fina söner som hjälpt sin mamma. Gefjon gifte sig med Skjold och blev stammor till Danmarks kungaätt, Skoldungaätten. Plogen är Gefjons symbol och hon anses var mycket, mycket vis och klok.
Så gick det till när Gylfe förlorade delar av Sverige till Danmark och vi fick Mälaren.
Överkurs
Berättelsen om Gefjon och hennes fyra starka oxar har likheter med keltisk religion och i den mytsamlingen finns en liknande berättelse om en kvinna som jobbar hårt, har oxar, är mycket vis och ordnar det för sig.
Begreppet fornnordisk religion är inte synonymt med vikingatidens religion under yngre järnåldern. Det är ett vidare begrepp som sträcker sig över längre tid och där också förkristen samisk religion, finskugrisk och nerthuskulten till exempel ingår. Ibland använder man begreppet förskandinavisk religion.
I Köpenhamn finns en mäktig Geifonskulpturen i form av en fontän från 1908 av Anders Bundgaard. Annars är det ont om offentlig konst med gudinnor, asynjor avbildade.
