I dag tänkte jag förklara varför det är främmande för oss i Europa med kravaller där troende försvarar ”det heliga” med brinnande religiös nit. Det har inte alltid varit så. Historien vände tack vare två driftiga kvinnor som vi har mycket att vara tacksamma emot Som vanligt, höll jag på att säga, så får vi gå bakåt i historien och som vanligt skall jag lyfta fram beslut på synoder (dvs kyrkosammankomster där den religiösa eliten beslutade om vad den kristna trons lära är). Besluten har betydelse för hur vi i idag i Europa tänker politiskt, juridiskt och kulturellt i en rad centrala frågor.
Den ena frågan handlar om hur vi ser på förhållandet mellan religiösa symboler, bilder, skulpturer och det heliga i sig.
Den andra frågan handlar om hur vi ser på å ena sidan upprorsmakare, å andra sidan avgudadyrkare.
Det började år 306 på Costa del sol
Vi är vana vid att det finns bilder och statyer i kyrkor. Men hur började det hela?
De första kristna använde, vad vi vet, enkla symboler. Det kunde vara en avbildad fisk eller de grekiska bokstäverna KR (båda anspelar på ordet Kristos). När man började bygga kyrkor ville människor också smycka sina tempel, man ville försköna dem och göra dem fina med hjälp av bilder och skulpturer. Kyrkans präster insåg snabbt att bilder och statyer kunde användas för att undervisa anhängarna. Bilder och statyer har för övrigt under hela kyrkans historia kallats för de ”fattigas bibel”.
År 305 eller 306, man är inte helt säker, hölls ett av de tre första kyrkomötena. Platsen var Elvira i Spanien. Elvira ligger på Costa del Sol, vid Marbella. Här togs beslutet att det var okej att smycka kyrkor med realistiska bilder.
Men bilderna och statyerna som var tänkta att göra kyrkorna fina och att användas i undervisningen urartade snabbt. Två saker blev bekymmersamma.
Situationen urartar
Den ena var att kyrkor och kloster började massproducera bilder, statyer och reliker till försäljning. (Det har alltid varit lukrativt för kyrkan att kränga kyrkliga ting, så man kan ju förstå dem.) Från politiskt håll såg man kur kyrkornas kapital växte och att de därigenom blev en maktfaktor som hotade den politiska makten. Många politiska ledare ville därför förbjuda bilder, statyer och reliker, men folkopinionen var stark. De älskade sina helgonbilder och de realistiska bilderna av gudomen. Trots att ekonomiskt starka samfund alltid ett problem för politiken så fick politikerna backa i denna fråga.
Det andra var att kyrkan själv fick problem. Människor började dyrka och tillbe statyerna, de kysste bilderna, tände rökelser och ljus, sjöng hymner åt dem istället för att ära och dyrka Gud själv. Och avgudadyrkan är inte något som religiösa grupper vill ha över tröskeln.
Vad göra?
De ikonoklastiska striderna var ett faktum
På 700- och 800-talen eskalerade de ikonoklastiska striderna. Rättrogna genomförde sk ”bildstormar”. Folkmassorna gick man ur huse och förstörde bilder, väggmålningar och mosaiker och skulpturer som man menade var avgudadyrkan, en skymf mot det heliga. Andra troende stred för att bevara skulpturerna och bilderna. Teologerna och makthavarna var splittrade (här ser ni början till splittringen mellan västkyrkan (Rom, katolicism och påven) och östkyrkan (Konstantinopel, ortodoxa och metropoliter).)
Ett sätt att stävja avgudadyrkan har alltid varit att förbjuda bilder och skulpturer. Men beslutet på synoden i Elvira var redan taget och kyrkan backar inte (det är sedan gammalt). Den vägen var stängd för kristendomen. (Islam har t ex hållit fast vid att enbart använda abstrakta symboler och har inte accepterat realistiska bilder, så det är ett exempel på hur en annan religion hanterat problemet med avgudadyrkan.)
Det är dags för två nya kyrkomöten: andra konciliet i Nicæa år 787 och synoden i Konstantinopel år 843
Å ena sidan bildförbudet i andra Moseboken och de häftigt uppflammade upprorsmakarna som vill utrota avgudadyrkan, å andra sidan de som vill smycka sina kyrkor och kyssa ikoner.
Tack och lov finns det driftiga och kloka kvinnor som löser problemen. Först ut är kejsarinnan Irene som lät sammankalla det andra konciliet i Nicæa år 787.
De realistiska bilderna var redan accepterade, likaså var det tillåtet att smycka kyrkorna och göra dem fina. Det kyrkan nu gjorde var tre saker för att komma framåt. Först beslutade man att skilja det heliga från det avbildade. Sedan beslutade man att man fick knäfalla, ära och kyssa bilderna (proskynesis, heter det om ni vill veta), men inte att tillbe bilderna och statyerna. Verklig tillbedjan tillkommer endast Gud. Därtill beslöt man att stävja upproren, bildstormarna, ikonoklasmen.
Ikonoklasterna hade nu lidit betydande nederlag, deras religiösa argument var bemötta och de hade svårt att hitta nya, de fick också svårare att få gehör hos den politiska nivån. Återstår för dem att ta till än mer våld och fortsätta med sina upplopp. Två kyrkomöten fick dem att retirera något, dels kyrkomötet i Frankfurt am Main år 794 och kyrkomötet i Paris 825, men inte heller de synoderna fick dem att ta reson, de fortsatte sina raider.
Nu är det dags för den andra driftiga kvinnan, Kejsarinnan Theodora att se till att avgörande beslut fattas. Hon är vänligt inställd till bilder och hon vill heller inte backa för upprorsmakare. Hon initierar synoden i Konstantinopel år 843. Då förnyades besluten tagna i Nicæa. Dels fördömdes både bildstormarnas uppror och bilddyrkarnas vidskeplighet, dels inskärps den analytiska skillnaden mellan det heliga (Gud) och det som visar på det heliga (symbolerna och bilderna).
De kristna kyrkorna har i stort sett varit överens om huvuddragen i besluten och förmått balansera dem, även om det finns variationer mellan katoliker, ortodoxer, lutheraner och reformerta. Medlemmarna har lärt sig att det är skillnad mellan det heliga och symbolen för det heliga och undviker därmed avgudadyrkan, kyrkorna och politikerna accepterar bilder och statyer samtidigt som upprorsmakare kan hållas kort.
Är det ogjort arbete?
I dagens blogg har jag visat varför vi i Europa idag inte gillar upprorsmakare som ställer till upplopp för att freda det som de uppfattar som heligt. Det har att göra med tre kyrkomöten och två driftiga kejsarinnor. Från 300-talet och framåt har vi lärt oss att det är okej att smycka våra kyrkor med symboler såväl som med realistiska bilder. Vi har också lärt oss att det är en analytisk skillnad mellan det heliga i sig (Gud) och symbolerna (bilderna och statyerna). Det innebär att vi inte gillar upprorsmakare som går till storms för att rädda symboler för det heliga.
Just förmågan att analytiskt kunna skilja mellan det heliga i sig och symbolerna har haft stor betydelse för framväxten av det demokratiska samhället. Långt, långt senare har vi kunnat skilja religion och politik, vi har kunnat skilja religiösa lagar från demokratisk lagstiftning och vi har beslutat att inte ha hädelselagstiftning (det blir ju så att säga onödigt eftersom vi skiljer mellan det heliga i sig och symbolen som visar på det heliga samt att vi inte har en lagstiftning som bygger på religion).
På något sätt skulle det vara trist om den långa kulturella tradition vi har i Europa från 300 talets Costa del Sol till kejsarinnan Irenes och kejsarinnan Theodoras avgörande beslut på 700- och 800-talet och som påverkat hela den europeiska kulturen är ogjort arbete. Det skulle vara trist om vi dels ramlade tillbaka till en tid då vi backade för upprorsmakare drivna av religiöst nit, dels till en tid då vi inte analytiskt kan skilja mellan det heliga i sig och symbolerna som visar på det heliga. Inte minst för att förmågan att särskilja har så stora konsekvenser för kristendomen, vår demokrati, vår lagstiftning – ja för hela vår kultur.
