I en serie har jag lyft fram lokala och nationella helgon som har anknytning till Sverige. Det är helgon som finns i Uppsala, Stockholm, Västergötland, Värmland och på Gotland.
I Sveriges största kristna samfund, Svenska kyrkan, som är ett lutherskt samfund, är helgondyrkan inte tillåten. Helgon kan få lyftas fram om de är positiva exempel, men dyrkas och tillbes får de icke. Det har att göra med reformatorn Martin Luthers övertygelse att enbart Gud får tillbes och äras, allt annat är avgudadyrkan. I ortodox och katolsk kristendom är synen på helgon annorlunda.
Trots reformationen lever berättelser och riter kvar kring helgon i kyrkor och på platser som har heliga källor. Vårt kollektiva minne är starkt! I kyrkorna kan det finnas statyer, takmålningar eller bilder på helgon från tiden då kyrkan var katolsk och inte protestantisk. I medeltidskyrkor kan det finnas kvar både rester från Mariakor eller altare på norra sidan, kvinnosidan, och ett manligt helgon på södra sidan, som förr var manssidan. Källor i naturen som sägs ha undergörande verkan har fortfarande en strid ström av intresserade besökare. I alla fall jag är oerhört fascinerad av källor där kulthandlingar sker.
I Stockholm lever helgonkulten kvar i samhället i stort genom att Erik Jedvarsson, blivit stadens skyddshelgon. Man firar olika kalas på Eriksdagen, delar ut Eriksmedaljen och har olika föreningar och klubbar som anspelar på Sankt Erik. Dessa sekulära riter är mer eller mindre frikopplade från sitt religiösa ursprung samtidigt som den enande funktionen bibehållits.
Apoteos?
Helgonliknande fenomen finns i de flesta kulturer. Konfucius som levde på 500-talet fvt. anknöt till ’forntidens heliga härskare’. Han framhöll ständigt förfädernas ädla dygder: uppriktighet, godhet, vishet, rättfärdighet, värdighet och harmoni. I shintioismen blir den avlidne en övernaturlig gestalt, kami, som fortsätter ta del i familjens och samhällets liv. Inom hinduismen å sin sida finns yogier som har helgonstatus. I buddismen är de som uppnått nirvana, och slipper återfödas, helgon. Inom islam finns helgongravar och inom den mystika sufismen finns en rad skyddspatroner.
I kristendomen däremot talar Jesus inte om helgon och helgon finns inte inom judendomen. Fenomenet helgon saknar också bibliskt stöd. Nu måste vi fråga oss: hur kommer det sig att kristendomen är full av helgon och att vi i vår kultur fortsätter att fira St Erik trots att varken religionsstiftaren eller de böcker som anses heliga nämner helgon?
En tes är att inom antikens religioner fanns ett fenomen som heter apoteos. Seden har sin upprinnelse i att man ville hedra de döda. De ledare som utmärkt sig som folkets välgörare eller de som blivit hjältar kunde apoteoseras. En avbild av den döde brändes på bål och man släppte ut en örn som fick bära den dödes själ upp till gudarna. Riten innebar att människan görs till en gud. Till exempel blev Alexander den store upptagen till gudarnas boning och blev förklarad gud. Många forskare menar att seden apoteos har inspirerat den kristna helgonkulten. Dessa teorier förkastas så klart av teologerna.
Behovet av helgon har att göra med att vi människor har en tendens att behöva dyrka våra ledare. I norden har de krigiska och våldsamma kungarna Olov och Erik blivit föremål för dyrkan och deras liv och gärning har omformulerats så att de senare kunnat utnämnas till helgonen St Olov och St Erik.
Inom kyrkan föregick dock helgonkulten av att man firade martyrer. Under de första århundradena firades dödsdagen av de som dött för sin tro. Dödsdagen sågs inte som något sorgligt utan som personens himmelska födelsedag. Länge firade inte kristna barns födelse, det sågs som en hednisk rit, man firade dödsdagen. Med tiden blev de som levde ett fromt liv och gjort betydande insatser, läs: utfört mirakel i Jesu namn, så kallade bekännare (konfessorer) också utnämnda till helgon. I vår svenska tradition är ett exempel St Elin av Skövde som gett fattiga mat och där besökare till hennes grav blev friska, Ett annat exempel är Torsten och hans källa där djuren blev friska.
På 400-talet blev Maria, Jesu mamma, det främsta helgonet, samtidigt som man började framställa bilder och statyer av helgonen. På 1000-talet började kyrkan systematisera processen då särskilt utvalda personer utnämndes till helgon (kanonisering) och kyrkan började föra förteckningar över helgon (canon sanctorum). Kyrkan införde också kravet att när nya kyrkor invigs skall en benbit från ett helgon läggas under altaret.
Helgonen försågs också med särskilda funktioner som de hjälpte till med och med särskilda attribut. St Barbara tilldelades råttor som klänger i hennes kjolfåll eller på hennes mantel. Budskapet är att hon hjälper till mot pest. St Elin av Skövde framställs med hjälp av en bibel där hennes avhuggna finger med en ring från Jerusalem ligger. Budskapet är att Elins reliker botar sjuka, hon har ju till och med vallfärdat till Jerusalem! Attributen gör att folk lätt kan känna igen de olika helgonen och deras specialiteter.
Legenda aurera
Förutom att kyrklig konst började produceras och att kyrkan tog ett grepp över helgonkulten har en tredje sak spelat stor roll för framväxten av helgonkulten inom kristendomen. Under 1200-talet fick den italienska dominikanermunken Jacobus de Voragine uppdraget att sammanställa en legendsamling. Här upptecknades berättelserna om helgonen och deras liv. Boken blev snabbt kopierad och anses vara en av medeltidens mest spridda bok. Under senmedeltiden fick den också namnet, ’den gyllene legenden’. Konst och text spreds alltså ut till den världsvida kyrkan samtidigt som makten över helgonen centraliserades till påven i Rom.
Än idag använder många teologer Legenda aurera som källa när de skriver eller pratar om de personer som senare blev helgon och om de påstådda miraklerna, men av forskare räknas den inte som en trovärdig källa.
Kyrkan såg tidigt människors behov av att få dyrka en ledare, de understödde legenderna med konst och texter, och skrev därigenom sin teologiska historia. Därtill formaliserade de en organisation som officiellt sanktionerade legenderna och myterna jämte att de finansierade kyrkobyggnader där relikerna förvarades – så kan man kort sammanfatta hur det gick till då helgonkulten skapades inom kristendomen. Trots att helgon saknar stöd från både religionsstiftaren själv och från bibeln är seden än i dag en central del i kristendomens DNA. Det är rätt intressant, tycker jag.
