Är det inte märkligt att vi alla under en månad på året frångår våra inredningsideal i våra hem och utan yttre tvång fullkomligt strösslar med allehanda advents-, lucia-, jul-, nyårs- och trettondagsspynt i varierad kvalitet? Varför byter vi estetik i hemmet under en månad?
Jag tänker inte säga om jag tycker att det är fint eller fult med vinterns estetik. Jag konstaterar bara att vi alla addar grejer i våra hem som vi inte skulle släppa över tröskeln under de andra 11 månaderna på året. Fram åker kartongerna med pynt från förråden till finaste platserna hemma. Med ett atomurs precision, år efter år, vecklar vi fram dom små figurerna ur silkepappret. Så gjorde våra föräldrar och far- och morföräldrar och så gör våra barn och barnbarn.
Oavsett om vi legitimerar vår användning av pyntet med en kristen tolkning, en fornnordisk, en allmänreligiös eller en folkloristisk eller en helt egen privat betydelse så står det där, likadana pinaler i slott som i koja.
Vad håller ihop människor i ett land?
Som sociolog funderar jag mycket på vad som måste vara vid handen, på ett mer grundläggande plan, för att vi skall kunna känna gemenskap och tillhörighet till en grupp. Det kan vara i familjen, bland vännerna, inom ett fritidsintresse, i en yrkesgemenskap, i ett lokalsamhälle eller inom en nation. Vilka bakomliggande strukturer, värderingar och handlingar spelar roll för att vi skall känna tillhörighet, tillit och gemenskap?
De tre fenomen som man förr brukade tillskriva förmågan att skapa gemenskap och tillhörighet i ett land är politik, religion och sport. Men i dag är det si så där med deras förmågor, tycker jag.
Politiken i dag är alltför splittrande. Politiker brukar vilja undvika det som skadar tilliten i ett land, men nu är det politikerna själva som eldar på splittringen. Det blir väl så då populistiska partier behöver motivera sin politiska existens genom att ställa olika grupper mot varandra och utmåla den ena som skadlig för nationen. Antagligen tror dom att dom kan hantera de negativa konsekvenserna som uppstår då tilliten till samhälleliga institutioner, till politiken och människor emellan blir allt sämre och kaoskänslor riskerar att få fäste i ett folk. Det är dystert att det är politikerna själva som sågar av grenen av tillit och gemenskap, genom att agera splittrande.
Det är också uppenbart att religion inte heller skapar gemenskap på en nationell nivå. Till det finns det många orsaker: ett är att samfunden inom sig är djupt splittrade mellan olika falanger, ett annat skäl är att allt fler inte tycker att ett religiöst engagemang är något man vill lägga ner tid och energi på. Religion fyller inte funktionen av att skapa vare sig gemenskap eller mening för människor i någon högre utsträckning, utan är en angelägenhet för de redan övertygade.
Sport brukar vara en aktivitet som sociologer gillar att peka ut som skapande av sammanhållning i en nation, men jag är tveksam. Som religion är sport alltmer ett intresse för de redan övertygade, vi andra dras inte med i deras kollektiva yror. Därtill tror jag vi är flera som ställer oss tveksamma till att sporten förmår ena och skapa gemenskap, när många aktiva verkar sakna såväl rättvisetänkande som en moralisk kompass.
Politik, religion och sport funkar alltså inte längre när det kommer till förmågan att skapa en känslor av gemenskap, tillit och tillhörighet på en nationell nivå.
Detta håller ihop oss!
Det återstår egentligen bara julpyntet. Alla ljusslingor i trädgårdar och på balkonger, alla stjärnor, adventsljusstakar och lyktor i fönstren, allt pynt i våra hem, på våra arbetsplatser och i offentliga rum – uttrycker inte allt detta på en kollektiv nivå just den gemenskap, tillit och tillhörighet som varken politiken, religionen eller sporten förmår göra?
Som vanligt, höll jag på att säga, så föredrar vi i Sverige att uttrycka oss individuellt, men sammantaget blir pyntandet ändå en kollektiv handling där ljusen blinkar och vinkar till varandra i fönstren och där vi trots allt kan känna att vi ingår i en gemenskap. Och betänk att det är staten som en gång per år ser till att det pyntas i alla våra städer. Då måste vi fråga oss om det egentliga syftet är att de styrande vill skapa tillit till staten bland befolkningen?
Kanske är det så att det är den gemensamma julestetiken, då vi håller tillbaka vår personliga smak och stil i hemmet under en månad, som är det som vaccinerar oss för resten av året?
Det kanske inte är pyntet i sig, utan mer vår förmåga att ställa våra egna stilpreferenser för heminredning tillbaka under en månad som är själva grejen?
Är det inte så att vi, tack vare vår idoga vana att år efter år förändra våra hem under en månad, är det som gör att vi klarar av att stå emot politiker som väljer att splittra istället för att befrämja tilliten. Där juleljusen är det synliga tecknet på att vi, gemensamt, visst klarar av att hantera dessa politiker på ett konstruktivt sätt. Allt fint som vi gräver fram ur våra dammiga julkartonger och placerar på bästa platsen, är inte dessa grejer själva symbolen för att vi har tillit till vår förmåga att klara av att förhandla med alla galna religiösa ledare som strider till sista blodsdroppen för sin egen tolkning av den rätta tron, istället för att sprida förståelse mellan människor? Och, är inte alla härliga julstjärnor som lyser med sitt varma sken i fönstren en sinnebild för att vi alla kan, om vi vill, hjälpa till att gör världen lite bättre?
