Himlafenomen har alltid intresserat oss människor. Alla religioner (ja, jag vågar påstå det) har haft tolkningar om vad som rör sig på himlen. Man försöker att tyda mönster och skeenden för att på så sätt få en fingervisning om vad gudar vill med oss människor på jorden. Onormala händelser har antingen pekat på att något extraordinärt kommer att hända, eller på olyckor och elände.
Planeten Venus fick sitt namn Afrodite av grekerna, men döptes om till Venus i den romerska religionen. En så vacker planet måste bara namnges av den gudinna som står för den sensuella kärleken! Hon kallas också Phosporos som betyder ljusbringare eller morgonstjärna. Planeten Venus är känd i de flesta kulturer och är förknippad med många olika gudomar. Efter solen och månen är Venus den himlakropp som vi ser tydligast från jorden. Särskilt under det mörka vinterhalvåret syns hon extra klart. Under cirka en timme innan solens uppgång och en timme efter solens nedgång är skenet starkt; att hon kallas aftonstjärnan eller morgonstjärnan tror jag att de flesta av oss vet.
Men visste ni att Venus tolkats som självaste Satan i den kristna teologin? Hur kan en så vacker gudinna som Venus med ett så härligt budskap om sensualism bli självaste ondskan personifierad i kristendomen?
Vackra Venus får en ny roll i den kristna teologin
För att förklara hur det hela har gått till får jag börja med att introducera ytterligare en gudom, nämligen Lucifer. I den antika mytologin är Lucifer son till Aurora och hans namn betyder ’den som kommer med ljuset’. Den som kommer med ljuset är förstås också planeten Venus. I antik mytologi är han varken ond eller Satan själv, utan just ’den som kommer med ljuset’.
Men hur transformerades Venus och Lucifer om till Satan själv i mötet med kristendomen? För att förstå det måste vi gå tillbaka till hur översättare tolkat bibeltexter och vi måste gå tillbaka ända till 200-talet och hur de första kristna teologerna tolkade texter i gamla testamentet.
Vi börjar med profeten Jesaja och kapitel 12. Det är en berättelse som är en smädelse över kungen i Babylon. I denna långa och elaka sång hånas kungen i Babylon. Särskilt vers 12 är av intresse. Där står det att ’gryningens son’, den lysande stjärna har krossats mot jorden. Varför då, undrar man? Svaret kommer i nästa vers: jo han har krossats för att han har farit upp till himlen och velat bli som den Högste (läs: Gud). Det hebreiska ordet ’helel’/’helel ben’ betyder ’morgonens son’, ’den som skiner’ eller ’planeten Venus, morgonstjärnan’.
När kristendomen växte och spreds behövdes det översättningar till nya språk, få kunde eller ville lära sig hebreiska, som gamla testamentet är skrivet på, eller grekiska som nya testamentet är skrivet på.
I den äldsta kända översättningen av gamla testamentet från hebreiska till grekiska översätts ordet ’helel’ till ’morgonstjärna’ eller ’den skinande’. Översättningen kallas Septuaginta och skrevs på 200-talet e Kr. Inga konstigheter så långt.
Under 300-talet ville påven Damasus bringa ordning i kyrkan kring alla de varianter av bibelöversättningar som florerade och han gav uppdraget att översätta nya och gamla testamentet till latin till Hieronymus. Och det är här det börjar luta åt ett annat håll, så att säga. Arbetet var klart år 405. Den bibelöversättningen kallas Vulgata. I denna översättning sker det en förskjutning i tolkningen. ’Den som skiner’ blir personen Lucifer. Eller med andra ord, ett adjektiv blir ett substantiv.
Två saker har betydelse för att förstå hur den antike guden Lucifer alias planeten Venus plötsligt blir ond i kristendomen. Det ena är att de första kristna teologerna tolkade Jesaja 12 som en kosmisk allegori för hur Gud och Satan strider i himlen, och inte som en elak smädelse över en kung i en konkret historisk händelse. Den symboliska tolkningen innebar också att Lucifer blev en kristen ängel som gjort uppror mot Gud i det att han ville bli som Gud, men då han förlorat striden kastas ner i helvetet. Högmodet blir en dödssynd. Det andra är att det finns en referens i Lukas evangelium till Jesaja, kapitel 12. I Lukas kapitel 10 vers 18 står det: ’Jag har sett Satan slungas ner från himlen som en blixt’. För teologerna var kopplingen klar som korvspad: Den som skiner/Venus (adjektivet eller planeten) blir Lucifer (substantivet) som blir en högmodig ängel, som blir Satan själv. Ni hänger väl med?
Men så står det ju inte i de flesta Bibelöversättningarna idag. Nej, det gör det inte. Vad har hänt?
En viktig milstolpe bort från Vulgata är King James Bibel (KJB, som den förkortas av nördarna). Översättningen blev klar 1611. KJBs översättare utgick visserligen från Vulgata, men valde inte att följa Vulgata och översätta ’den som kommer med ljuset’ till ’Lucifer’, som ett substantiv i betydelsen ’Satan’. I stället anknöt översättaren till latinet och använde substantiven ’morgonstjärnan’ eller ’planeten Venus’, eller som ett adjektiv: ’ljusbäraren’.
Nu tänker ni att planeten Venus och den antike guden Lucifer äntligen kom loss ur kristendomen. Så enkelt blev det förstås inte. Många troende håller fortfarande fast vid folktron där den symboliska tolkningen av Jesaja och Lukas innebär att Gud och Lucifer/Satan strider i himlen och att Lucifer förlorat och störtats ner i helvetet. Som en klassisk myt är den nästan oöverträffbar, den har allt! Det är lätt att förstå att den fastnar i folks medvetande.
I dag väljer de flesta bibelöversättare (framför allt de som är skolade på universitet i semitiska och klassiska språk) att översätta hebreiskan ’helel’ till ’den lysande stjärnan’, ’sonen som kommer med gryningen’ eller något liknande. Man följer inte Vulgata-översättningen från 300-talet. I starkt evangelikala och entusiastiska väckelserörelser, däremot, håller man fortfarande fast vid att översätta ’helel’ till Lucifer i betydelsen Satan, som ett substantiv.
En annan anledning till att myten om hur Gud och Satan strider i himlen hålls kvar i vårt medvetande är förstås att Lucifer/Venus i betydelsen Satan plockats upp av skönlitterära författare. I Dantes Inferno är till exempel, självförhärligande och högmod, dvs att tro att man är lika Gud, en av dödssynderna som leder djupare ner till helvetet. Men motivet Lucifer som ond, eller som Satan själv är också populärt i olika sekter än idag, alltifrån Satanismen, till Frimureriet, till Viccarörelsen, för att nämna några.
Sen får man inte underskatta vad folk ser och hur dom tolkar himlafenomen. Det är kanske inte så konstigt att Venus/Lucifer blev Satan i kristen teologi trots allt. Till skillnad från Jupiter och Saturnus stiger Venus/den antike guden Lucifer inte lika högt på himlen, trots att hon skiner starkast. Det är lätt för oss idag att tolka dåtidens teologer: När de såg den starkt skinande Venus som inte steg så högt som de andra planeterna, måste de ha trott att hon hade försökt att stiga högst upp på himlen, ända upp till Gud, men att hon på grund av sitt högmod kastats ner. Det ena ger det andra och det präster iakttog på himlen fick av uppfinningsrika teologer plötsligt stöd av ’den som skiner’ i Jesaja och av blixten i Lukas. I kombination med en allegorisk, symbolisk tolkning, blev snabbt läran om den onde Lucifer populär hos både folk i allmänhet och i kyrkan. För man måste ju lita på vad man ser på himlen, eller hur?
Tänk att en bibelöversättning från 300-talet av ett enda hebreiskt ord har betydelse än idag, är inte det fascinerande? Språkets makt över tanken är stark och teologins makt över tanken är också stark, så det är bäst att man är försiktig med orden.
Till sist: att en vacker planet som inte snurrar runt som de andra planeterna har vridit sig ur teologins grepp är väl nästan att vänta. Det går inte att hålla hårt i sensualismen, då försvinner hon. Vi får väl innerligt hoppas att Venus/Lucifer också lyckas vrida sig loss ur folkmedvetandet vad det lider.
