Många tror att trollen jagades bort i och med kristendomen, andra menar att de försvann med urbaniseringen och modernitetens framväxt. Men ännu syns dom och sprider sitt väsens oreda där vi bor, ännu kan vi känna lukten av dom då vi är långt in i skogen.
I Selma Lagerlöfs ’Troll och människor’ från 1915 ger hon oss råd om hur vi kan rädda oss då trollens bakvända värld och vår värld korsas. Vem vill bli bergtagen? Vem vill få sitt liv ruinerat? Vem vill få sitt älskade barn bytt mot en luden trollunge? Läser vi vår Lagerlöf vet vi vad vi skall göra när det händer. I novellsamlingen låter hon oss också veta vad vi kan göra, när vi fått gravjord i vår ficka.
Måhända bör man vara 50 år fyllda för att ha tillräckligt med kunskap, ha nog av livserfarenhet för att besegra de omåttligt rika, men i lump klädda, gestalterna som tar det som inte är deras. Ett nobelpris senare och med över ett halvsekel bakom sig kunde hon börja återta det som var hennes. Astrid Lindgren var över 60 år och internationellt hyllad författare när ’Vi på Saltkråkan’ gavs ut 1964. I berättelsen väver hon in den nordiska myten om trollen: Skrållan sätts ut i en koja av Stina i skogen så att hennes riktiga trollmamma skall kunna hämta henne.
Mårbacka återtas, Lars hämtas hem. Återerövringen fullbordas och det illasinnade tumultet lämnas bakom. Men ett troll är ett troll även om svansen är bortskuren.
