Det finns så många trevliga traditioner runt vårdagjämningen och sommartidsomställningen. En del har fallit i glömska, andra förändras och åter andra envisas vi med att hålla fast vid – även om datumen flyttas genom politiska och kyrkliga beslut. En del är kristna, en del är folkloristiska. Ofta är firandet en blandning av flera olika traditioner och religioner.
I södra och västra Sverige delade barn förr ut tranbrev till grannar och vänner. Seden är inte fastspikad till ett fixt datum utan varierade. Vanligast verkar dock kvällen före Marie Bebådelsedag ha varit. Dagen kallas också Vårfrudagen eller våffeldagen och den infaller den 25 mars. Lämpligt nog på dagen nio månader innan Maria föder Jesus.
Fram till 1952 var dagen röd, men nu är Marie Bebådelsedag flyttad till den söndag som infaller mellan den 22–28 mars, såvida inte påsken är supertidig, då firas konceptionen söndagen innan Palmsöndagen. Men röd dag eller inte, vi envisas med att hålla fast vid den gamla röda och rätta dagen. Helgdagar som lever kvar som kulturella minnen är intressant, trots att både det kyrkliga och det politiska beslutet innebär att vi skall fira på en söndag och inte den 25 mars, så vet vi att en graviditet tar nio månader och vem är vi att flytta på självaste Marias första dag som gravid? Bäst att sleva upp lite extra grädde och sylt på våfflan och bevara firandet av världens mest kända havandeskap i vårt kollektiva minne!
Ytterligare en ljushögtid vid vårdagjämningen
Men åter till tranorna. I vissa delar av Sverige firades Trandagen i samband med Vårfrudagen, på andra håll firade man när man såg den första tranan i skyn.
Barnens tranbrev gavs inte bara till grannar och vänner, man ställde också upp teckningar på tranor med ljus i näbben i fönstren och på köksborden. Då visste tranorna som kom flygande att det fanns barn i huset som hade vårspring i benen. Trandagen, kallades också ljusdagen och markerade att man bytte ut stearinljus och lyktor mot det naturliga ljuset. Om man hade stearinljus tända och tranan såg det kunde det innebära olycka för husets folk. Tranor kan ju vara lite nyckfulla…Barnen lekte tranlekar, klädde ut sig till tranor och barnkörerna hade speciella trankonserter. Ville man härda sina vinterfötter var det nu dags att springa barfota ute och påbörja sin förvandling till sommarfötter.
I bondesamhället skulle vårbruket vara i gång den 25 mars. En del räknade veckorna baklänges från Marie Bebådelsedag till sommarsolståndet, midsommar. På så sätt höll man ordning på vårkvartalets 13 veckor.
Godis – en gammal beprövad uppfostringsmetod…
Vid tranhögtiden hängde barnen upp en strumpa vid sänggaveln och om, och endast om, de små liven varit snälla så la tranorna strumpan full med godis. Tänk, att det funnits en tid då föräldrar kunde använda hot om uteblivet godis som en strategi för att disciplinera sina barn! I dag får vi hoppas att alla barn får godis av pippin, oavsett om de varit ’snälla’ eller inte!
Kanske skall föräldrarna vända på kausaliteten och säga så här: här får du lite godis så att du städar ditt rum, läser dina läxor eller går ett ärende. Du får inte godis för att du varit säll, utan du får godis så att du blir snäll! Eller, ännu bättre, så frikopplar vi helt godiset som ett medel för uppfostran. Ja, det blir bättre. Vi frikopplar helt firandet av att Maria är gravid och dagen då tranorna kommer åter från uppfostran och så äter vi våfflor och godis så det står härliga till i stället! Frågorna om hur barn kan hjälpa sina föräldrar att bli trevliga föräldrar och hur föräldrar kan hjälpa sina barn att bli trevliga vuxna kan vi fundera på en annan dag.
Vad skall vi göra med gamla seder som är utdaterade?
I dag diskuteras hur vi skall göra med litteratur som är daterad. Får vi skriva om den? Eller skall vi skriva ett förord där vi kommenterar det förlegade? Vad skall vi göra med seder och ritualer som promotar förlegade ideal? Jag tänker på att man förr använda godis som medel för att disciplinera barn. Som om tilldelning av näring (ja, jag räknar godis dit, kanske lite oortodox men så tänker jag) skulle fungera som ett medel för att korrigera beteenden.
Kan vi reclaima gamla seder och ge dem ett nytt innehåll så att tranan ger godis till ALLA barn, inte bara till de ’sälla’ och de lydiga samt de stackars barn som låter sig disciplineras?
Men å andra sidan har vi det folkliga motståndet mot förändring. Folk vill inte att Pippi Långstrump skrivs om, what so ever. Folk vill inte flytta dag på Marie Bebådelsedag, vi vill ha vår våffla, vår grädde och vår sylt, på dagen, nio månader innan Marias förlossning, inte på närmaste söndag. Maten är ju det synliga tecknet på vårt kollektiva minne för sjutton!
Vad som är utdaterat och bör lämnas, vad som bör justeras eller vilka texter och seder som skall vara kvar, kan vara svårt för politiker och för kyrkan att fatta rätt beslut om. I fråga om den 25 mars råder det otakt. Den officiella kalendern och kyrkoåret säger en sak, folk firar som de alltid har gjort oavsett reformer i den officiella kalendern eller i kyrkoåret.
Folk vill fira livet och Marias graviditet den 25 mars. Folk vill fira ljusets återkomst när tranorna kommer åter. Vi vill påminna oss om hur härligt det är att det fortfarande är ljust när vi går och lägger oss. Det är bra att generation efter generation håller fast vid vårt kollektiva minne och visar motstånd mot förändring, tänker jag. Men nog kan vi ändra gamla daterade seder så att alla barn får godis och grädde och sylt på sin våffla?
