Det här blir ett blogginlägg som jag antar inte lockar alla läsare, men jag tänkte att jag skriver det ändå, eftersom det kan vara bra att känna till att det finns olika förhållningssätt bland troende när det kommer till hur biblar och andra skrifter som anses ha en särställning inom religionen, kan tolkas. Det blir mest om kristendomen, men även islam kommer kort att nämnas.
Anledningen till att jag skriver om tolkning är att eftersom frågan om hur relationen mellan religion och politik bör se ut i en demokrati, blivit mer aktuell på senare tid, så kan det vara bra att känna till de bakomliggande principerna om hur bibeln kan tolkas inom olika grupper av kristenheten och hur detta i sin tur är relaterat till vetenskapsfientlighet.
Fundamentalism har till exempel en svag ställning i Svenska kyrkan, men är mer vanlig i entusiastiska väckelserörelser. Varför är det så? Ett skäl handlar om hur man ser på bibeln. I detta sammanhang skall jag lyfta fram två av de olika bibelsyner som finns: verbalinspiration och historisk-kritisk metod. Vi börjar med tron på verbalinspiration.
Verbalinspirerad tro
I en mer hard-core version tror man att bibeln, eller koranen, är direkt dikterad av guden. I en mjukare form tror man att författarna har fått direkta uppenbarelser av guden. Det är inte så stor skillnad, mer än att anhängarna till den senare formen kan erkänna att det finns personliga inslag i texten. I båda fallen ses skriften utan fel och brister samt att det enbart finns en tolkning av texten, man avvisar alltså tanken på motsägelser och komplexitet. Bibeln eller koranen ses som den mest fundamentala skildringen, den som håller ihop vår värld och som allt annat skall härledas ur.
När det kommer till koranen, som betyder recitation, tror man att den arabiska texten finns som original i himlen. Enligt de mer stränga uttolkarna av religionen får koranen inte översättas, då tänks innebörden gå förlorad, men också här finns det de som menar att översättningar är möjliga.
Ursäkta att jag tjatar om kreationism, men tanken på kreationism är ett lackmustest, jämte synen på kvinnors rättigheter, på hur vetenskapsfientliga ett samfund är. Uppfattar man sin heliga skrift som något evigt, fast och opåverkbart, tenderar man också att tänka att det är vetenskapliga resultat som skall prövas mot ’guds ord’ och inte tvärt om. Här tänker man att om vetenskapliga resultat inte stämmer med bibeln eller koranen, så har vetenskapen fel.
I förra bloggen visade jag på statistik från samfund i USA apropå kreationistiska idéer. Här tycks det som att de samfund som har medlemmar med låg utbildningsbakgrund också är mer benägna att tro på att bibeln är dikterad direkt av deras gud samtidig som medlemmarna har låg tilltro till övriga samhälleliga institutioner. Pastorerna i dessa samfund verkar också i en tradition där ledarskapet ofta är karismatiskt och där deras predikningar ses som direktinspirerade av gud. Världsbilden är ofta svart-vit och inte sällan används retorik om den yttersta tiden, Harmagedon, som en del i förkunnelsen för att få till förändringar inom församlingen eller i det politiska livet i den riktning som man vill ha. Problemen som man tänker förstör guds ordning rör ofta frågor om andra religioner, feminism, abort, minskad bokstavlig tro på bibelns ord (läs: kreationism). Lösningen är förstås att följa de uppenbarelser och syner som pastorn fått – annars väntar hemska saker.
I Sverige finns tron på verbaluppenbarelse mest bland frikyrkor, eller utbrytargrupper från frikyrkor. Ju mer evangelikala samfunden är, desto mer troligt är det att man hittar uttryck för verbaluppenbarelse. Många frikyrkor har dock rört sig mot en historisk-kritisk bibelsyn, även om det kan leva kvar inslag av tron på bibeln som verbalinspirerad hos en del.
Historisk-kritisk bibelsyn
Under slutet av 1800-talet blev teologerna i akademin alltmer utmanade av andra vetenskapliga discipliner vad gäller synen på bibeln och bibelforskning. Teologerna utmanades av arkeologiska och historiska, främst religionshistoriska (religionshistoria är inte ett teologiskt ämne), belägg för bibelns tillkomst. Om förr prästerna och teologerna kunde hänvisa till bibel som ’facit’ när det gäller bibelns tillkomst, vem som varit författare och vad som var sant eller inte, så fungerade detta inte längre i takt med att vår kunskap växte. Den grundläggande frågan var den filosofiska frågan om sanning. Var inte bibeln sann, var inte bibeln guds ord? Det var med andra ord extra svåra tider för teologerna, under stort motstånd fick man till slut acceptera att bibeln (och kristendomen) skall studeras ur icke-konfessionella perspektiv på universiteten. Något som alla än inte har accepterat och gör motstånd mot.
En historisk-kritisk bibelsyn innebär att exegeterna (bibelforskarna) studerar de texter och de förlagor som väljs för att bli kristendomens bibel, med vetenskapliga metoder. Plötsligt skulle bibelns böcker behandlas som all annan äldre litteratur! Man började också samarbeta med andra vetenskapliga discipliner för att förstå texternas tillkomsthistoria, diskutera vem eller vilka som är författare och vad de hämtade inspiration ifrån samt vilka belägg som finns för påståenden som förs fram i texterna. Till skillnad från fundamentalistisk bibeltolkning har man numera inga problem med att bibeltexter kan ha flera tolkningar, att texter kan säga mot varandra och att komplexiteten är stor.
När det tillexempel står i bibeln att kvinnor blir frälsta genom barnafödande, konstaterar moderna exegeter torrt att det är troligt att frälsningsläran inte ännu var fastställd av kyrkan vid tiden då bibeln skrevs/sammanställdes. Det troliga var att det existerade flera parallella teorier om frälsning. (Enligt lutersk lära blir människan frälst av nåd allena. Alla tankar på att barnafödande har något med frälsning att göra, noteras visserligen, men man fäster samtidigt ingen större vikt vid det.)
Att det uppstod spänningar mellan det akademiska ämnet bibelvetenskap och den fromma tolkningen av bibeln är ett understatment.
För att hantera den historisk-kritiska metoden framför en del kyrkor kravet på att forskaren skall leva ett liv i fromhet, ’thelogica regentiorum’ (heter det begreppet), för att på så sätt garantera att forskningen stämmer med den kristna tron. I lutherska kyrkor finns inte detta krav.
I det här sammanhanget är det också viktigt att nämna att det går en skiljelinje mellan de bibelforskare som vill hålla sig strikt till vetenskapliga metoder och teorier och som enbart studerar bibeln som vilken bok som helst och de konfessionella bibelforskarna, som visserligen använder sig av historisk-kritisk metod, men som också vill uttala sig om den kristna tolkningen av bibeln och hur den kan göras begriplig för människan idag. Här är ytterligare ett exempel på att gränslinjen mellan religion och vetenskap fortfarande är otydlig på lärosäten som har teologi som ämne.
Vad säger statistiken? Till skillnad från mer fundamentalistiska samfund så har samfunden som omfamnar en historisk-kritisk metod medlemmar som har en högre utbildningsgrad och till det brukar följa att de också har en högre tilltro till samhället i stort. Det är mycket ovanligt med vetenskapsfientliga inställningar i dessa grupper. Likaså med en svart-vit världsbild eller med präster som hotar med fördömelse. En konsekvens är att man tonar ner sanningsanspråk utifrån vad som står i bibeln och att religionen blir mer symbolisk och ett uttryck för att finna en djupare mening och en tillhörighet i sitt liv. Präster i dessa samfund har utbildning från universitet och deras ledarskap bygger inte på entusiasm utan på (semi-)professionalitet. Prästernas predikningar får följaktligen en annan karaktär, man försöker mer konstextualisera, som det så vackert heter, dvs översätta, texternas budskap till idag. Sällan finner man att prästerna hänvisar till syner, drömmar eller direkta uppenbarelser från gud när de kommunicerar med sin församling eller att prästerna hotar med djävulen för att få igenom sin vilja.
Svårigheter för de som anammar en historisk-kritisk bibelsyn är förstås att reda ut sanningsbegreppet för religion respektive vetenskap, vidare hur man ser på språket och på verkligheten, därtill vilka metafysika antaganden man kan göra och en rad andra kul frågor, men det tar vi en annan dag. Om tid och lust infinner sig.
Jag hoppas att ni har noterat att fundamentalisterna inom de två abrahamitiska religionerna kristendom och islam har mycket gemensamt med varandra när det kommer till bibeln och koranens ställning, likaså hur de förhåller sig till vetenskap och begreppet sanning samt vilka retoriska grepp man använder sig av. En avslutande knorr är förstås att just fundamentalistiska grupper brukar ha exklusiva anspråk, det är bara den egna religionen som ses som rätt och riktig, medan andra ses som underställda den egna religionen eller som något som förstör det egna kulturen. Samfund som anammar den historisk-kritiska bibelsynen brukar tona ner anspråk på att vara den enda sanna religionen och ha en mer tolerant hållning visavi andra religioner.
Nu vågar jag nästan lova att jag inte ska skriva mer om kretionism och fundamentalism, men man vet aldrig. Det är ju som sagt så himla spännande att fundera över hur det kommer sig att människor som gått i den allmänna skolan, som är uppvuxna i moderna liberala demokratier fortfarande hyser denna tro! Hur kommer det sig att predikanter fortfarande använder en retorik som innebär att de skräms med helvetet och annat elände? Vilka är åhörarna som låter sig skrämmas? Jag kan inte släppa fascinationen över detta, men jag lovar att skriva om andra ämnen i fortsättningen. Till exempel skall jag nästa vecka skriva om en skallig, konservativ gubbe men fäbless för sport. Det trodde ni inte!