Stämningsfullt

Stämningsfullt. Så var måndagsförmiddagens besök i Fleringe kyrka då själaringning för en dam i församlingen samlade nio personer och kyrkovaktmästaren. I den medeltida kyrkan var endast solens sken ljuskälla. På altaret brann ett litet ljus i en röd trekantig lykta. Inga blommor, ingen utsmyckning, utan altaret var avskalat på ett mäktigt sätt. Innan klockringningen började, tände vi som var församlade ljus i det smidda skeppet, en ljusbärare  som står i mitt i kyrkan, vid mittenpelaren som håller upp taket. Sedan satte vi oss i bänkarna på vänster sida och väntade, insvepta i skuggorna och ljuset som silade in från de gamla fönstren. Altartavlan låg i dunkel, och man måste känna till motivet för att kunna se det. Men, vi såg det lilla brinnande ljuset.

Sen började klockringningen. Först ett tiotal enkla slag, cirka ett i minuten. Sedan, efter dessa tio minuter började kyrkklockorna ringa i tjugo minuter. Inte på det sättet som anger klocktid eller som kallar till gudstjänst. Det var en annan klangbild. En halvtimmes klockringning från Fleringe kyrka ljöd över den väna Fleringedalen, ut över hela socknen.

En del menar att begravningsseden går åt ett håll där man minimerar och snabbar på avskedet, som om den moderna människan inte tål att vara i dödens närhet. Eller för att vi i vår kultur, på senare tid, mer anammat religiösa föreställningar där gränsen mellan döden och livet är mer flytande; och att det är därför som vi tar adjö på ett liknande sätt som vi gör efter en vanlig familjesöndagsmiddag.

Jag tror mig se att en motsatt rörelse växer fram, ett nytt sätt att ta avsked på och att seden sprider sig i hela vårt avlånga land. Det är som att vi återgår till en föreställningsvärld där döden och livet har en skarp gräns; och att vi därför håller ett längre avsked i flera steg, där de olika bitarna har olika karaktär, allt för att passa olika aspekter av vår sorg.

Först ett personligt avsked av den döde i hemmet eller på sjukhuset, därefter själaringning för de närmaste i kyrkan, där enkelheten blir majestätisk och där det endast finns ljus och klockor, inget tal, inga psalmer eller annan musik, bara mjuk kontemplativ stillhet. Sen kommer tacksägelsen i kyrkan under en vanlig söndagsgudstjänst, för att följas av själva begravningsakten och begravningskaffet då vi är sorgklädda och där  det är tydligt på ett annat sätt att vi tillsammans tar avsked av den döde. Är det jordbegravning sluts cirkeln med ett sista adjö vid, den just av jord täckta, graven. Innan vi går hem, var och en till sig, läser vi alla hälsningar från vänner, arbetskamrater och familj som finns vackert textade på kransar och buketter. Vid kremering sker det sista farvälet lite längre fram i tiden.

Trettio minuters klockringning i en medeltida kyrka och man blir påverkad i djupet av sitt inre. Under trettio minuter långsamt pulserande hinner man tänka. Det finns tid till att minnas den döde och att tänka på andra kära som avlidit, men det finns också tid att tänka på vilka som kommer att  minnas en själv, under ens egen själaringning eller annan minnesstund.

Stämningen som klockorna försätter oss i, ger det oss en förnimmelse av att existensen i nuet är annorlunda än de existenser vi eventuellt har haft innan vi var födda och de vi kommer ha efter vår död? Att människans liv och tiden före och efter inte behöver vara av samma sorts existens? Är det så att klockorna bryter av inför den nya tiden och den nya existensen? Är det så att klockorna markerar för oss att det är en ny tid och existens för den döde, och att det är en ny tid men samma existens för oss som fortfarande lever?

I städer är det väl omöjligt att hålla en själaringning i trettio minuter, där klockornas ljud får ljuda över nejden, men på landsbygden går det. Jag orkar inte tänka på alla stadsbors debatter om kyrkklockor som sanitära olägenheter, helt okänsliga och tondöva för vårt kulturarv. Just nu har jag bara varit med om något mäktigt och stämningsfullt.