När jag tänker på Värmland och helgon blir det nästan automatiskt att Selma Lagerlöfs namn kommer upp. Kanske är det så att hon är den som mest manifesterar det värmländska kynnet, men något kristet helgon är hon knappast.
Jag kan ha fel, men Värmland känns inte nerlusad av helgon, varken lokala eller nationella skyddshelgon, förutom St Olov. Det kanske har att göra med det värmländska kynnet, att ingen är förmer än någon annan. Bristen på hierarkiskt tänkande i folkmyllan gör att helgondyrkan inte fått fäste. Men jag har haft fel förr och så kanske jag har även i denna fråga.
Men först några ord om den gamla pilgrimsleden som går genom den vackra Klarälvsdalen.
Från Hammarö till Nidaros
Med början på halvön Hammarö i Värnen, förbi domkyrkan i Karlstad, upp genom Klarälvsdalen och ända till Trondheim går den vackra leden. På medeltiden började människor vandra till Trondheim för att besöka Olov II Haraldssons grav och ända fram till reformationen på 1500-talet användes leden. Sedan föll den i glömska, men nu är den iordningsställd för alla oss som älskar att vandra i vacker miljö.
Tanken bakom en pilgrimsvandring är att man skall komma bort från sin vardag, få nya insikter, träffa nya människor och få nya perspektiv på livet. Förr kunde prästerna tvinga folk att vandra för att på så sätt göra bot för sina synder. I dag känns ju präster som tvingar folk till att göra ditt eller datt som urmossigt. Hoppas att det inte förekommer i för stor utsträckning!
Är ni i Värmland kan jag verkligen rekommendera utmarksmuséet i Ransbyn. Muséet ligger i anslutning till pilgrimsleden och är helt underbart. Smart är det också: det finns en avdelning för uppstoppade vilda djur och en avdelning med textil och så ett fik. Alla kan få sitt.
I muséet finns den 40 meter långa Pilgrimstapeten. Mellan år 1995-97 broderade ett tiotal kvinnor från Norge och Sverige den mäktiga tapeten. Som inspiration hade man den 70 meter långa Bayeuxtapeten som är broderad av kvinnor i Normandie mellan år 1067-1076 och som skildrar slaget vid Hastings.
St Olov – från grym kung till älskat helgon
Vikingakungen Olov II Haraladsson föddes kring 995, 1016 utropades han till kung, men förlorade makten 1028 till den danske kungen Knut den store. Han kristnade Norge och enade landet. Han ansågs grym, hårdhänt och hade en stor lust till strid. När han kristnade och enade Norge gjorde han det med vapen och han såg till att hans egna ekonomiska intressen tillgodosågs.
Bara kort tid efter att han dog 1030, blev han helgonförklarad. Mycket snart började Olsmäss firas den 29 juli. Olov är Nordens första helgon och Norges nationalhelgon.
Det var de vanliga tecknen som vi nu känner igen: folk blev friska när de besökte hans grav och en helig källa sprang upp på platsen där han dog. Vattnet från källan botade också sjuka. Människor trodde också att de kunde få feta skördar om de besökte hans grav.
Hur blir en stridens man ett älskat helgon? Jämte Maria, Jesus mamma, är han den som är mest avbildad i kyrkorna i Norden. Påven upptäckte snart att folket vallfärdade till hans grav i Trondheim och att de gav stora ekonomiska gåvor till kyrkan, i gengäld fick de syndernas förlåtelse och löften om ett evigt liv. Kyrkan började understödja legenderna om hans liv och gärning. Man spädde på berättelserna om hans gravs och hans källas undergörande förmågor. Ju mer tiden gick desto mer ädla drag fick han. På medeltiden framställdes han till och med som martyr, en person som lidit döden för sin tro. De grymma dragen skrevs om till tapperhet och mod och eftersom han hade varit en så tapper man tillskrevs han förmågan att kunna bota eller lindra åkommor. (Makten hos dem som får skriva historia skall aldrig underskattas!).
Eftersom så mycket kapital skänktes till kyrkan i Trondheim beslutade man att bygga en stor katedral, Nidarosdomen. Påven beslutade i samma veva att lägga det norska ärkebiskopsdömet i Trondheim. Domen var klar på 1300-talet och Olovs relikskrin flyttades dit. Nidaros är Nordens näst största domkyrka, störst är Uppsala (så fick jag det sagt, ha!)
Flera kyrkor i Sverige, Finland och Estland är byggda till hans ära. Han är också skyddshelgon för resande på Östersjön. Och så till sist vill jag nämna att det finns en staty på Olov till häst i Uppsala. Jag är dock osäker om den finns kvar, man rör ju sig inte så ofta i studentkvarter längre. Men om den finns kvar står den vid studentbostadsområdet Triangeln. Tänk att Uppsala lagt rabarber både på Stockholms skyddshelgon St Erik och Norges nationalhelogon St Olov! Knorren på bloggen blir förstås att till skillnad från Värmland så är kynnet i Uppsala mer mottaglig för hierarkier och mer benägen åt att författa hagiografier.
