Tron på monster, demoner och vålnader beskrivs med djup skepsis av antika grekiska och romerska filosofer. Teologerna är eniga, fast med en annan utgångspunkt än filosoferna. Det är sagor som barn, vidskepliga gamlingar och lättlurade kvinnor tror på.
Själen?
Finns det en själ i människan, är hon något mer än bara kött och blod? Mång har undrat.
Om vi överkommer döden och lämnar de levande bakom oss, vilka är vi då? Hur kommer det sig då att vissa döda återkommer till de levande? Och vilken del av dem är det som återkommer? Stora frågor om själens vara eller inte vara som filosofer och teologer tänkt mycket på.
Och hur kommer det sig att vissa människor som är vakna på natten ser döda människor? Nu talar vi inte om besök i drömmar, utan om döda som besöker de levande IRL. Man funderar onekligen på frågan så här i Allahelgonatid.
Tigermamman är beviset
Det finns mammor som är något alldeles extra. Monica föddes i Algeriet år 332 och dog 387 i Rom. Hon fick tre barn och en av dem behövde verkligen extra hjälp. Sonen var ångestfylld och orolig, han var en sökare och tvivlade på allt. Han hade svårt att sätta gränser för sig själv och han äter och dricker för mycket och är sexmissbrukare. Så beskriver han i alla fall sig själv i det som brukar kallas litteraturens första utvecklingsroman, självbiografin ”Bekännelser”. Det är en berättelse om ung mans resa från ett liv som värsting till ett liv i framgång. Ungdomslivet i mörker och förvirring kommer till en vändpunkt, dit mamman leder honom med fast hand, och han blir en världskändis. Jämte sin superkända mamma.
Det är förstås mamma Monicas, som aldrig klippte navelsträngen, förtjänst. Hon gav aldrig upp om sin son på glid. Tigermamman reste efter honom, väntade in rätt tidpunkt och fick honom på bättre tankar. När han inte bara lyssnade på sin mamma utan också gjorde som hon sa, fick han ordning på sitt liv. Staden Sankta Monica i Kalifornien är för övrigt uppkallat efter denna supermamma. Så tänk på alla mammor som aldrig ger upp för sina barn när ni är i Sankta Monica nästa gång. Det är mamma som gör underverk.
Livet ut var Aurelius Augustinus djupt tacksam för att Monica (jag kan inte hitta vad hon heter i familjenamn, bara hennes helgonnamn, Monica av Hippo) aldrig släppte taget. När han på ålderns höst får frågan om hur kristna skall tänka om de som lämnat jordelivet skriver han ”Om vården av de döda”. Själen lämnar kroppen och kommer inte tillbaka. Punkt slut. Beviset? Mamma Monica förstås.
Monica, som alltid velat skydda honom från allt elände han försatte sig i medan hon levde, skulle aldrig kunna låta bli att besöka honom och fortsätta att vaka över honom när hon är död, skriver Aurelius. Om hon kunde, så skulle hon återvända för att tala med honom så att han tänker och skriver klart eller trösta honom när han var ledsen. Eftersom hennes sorgsne son inte hade fått några besök, så var frågan avgjord för teologin, tänkte Aurelius.
Överkurs: Aurelius fortsätter att tveka
Frågan om människans natur är knepig och han fortsätter att fördjupa sig i den döda kroppen, själen och hur de kan färdas. Kan själen återkomma trots att Monica inte kommit på besök? Han ger nej-exempel från bibeln på att de levande inte skall ha med de dödas andar att göra. Men ändå: i bibeln beskrivs det ju hur Saul kallar upp Samuels själ ur dödsriket, onekligen ett ja-bevis. Aurelius fortsätter att tvivla samtidigt som han slår fast kyrkans orubbliga lära om de döda själarna.
*
Döden och kyrkogården är centrala bitar i den kristna tron och kristendomen har alltid haft en ambivalent inställning till föreställningar om människor som kommer tillbaka. Kanske är det inte bara barn, vidskepliga gamlingar och lättlurade kvinnor som har förmågan att se de döda när de kommer på besök och visar sig, trots allt.
