Det brukar vara en god idé att ’follow the money’ om man vill ha svar på sina frågor. Men i det här fallet tror jag att det handlar om något annat, nämligen möjlighet till makt och inflytande. Nog så viktigt som ett starkt kapital för samfund som vill agera politiskt.
I dagarna har det kommit två skarpa politiska förslag som har konsekvenser för religiösa samfund i Sverige. Inte så att samfunden på något sätt hindras att fira gudstjänst eller utföra andra riter, inte heller så att de hindras att utöva sin tro i sina liv och i sin församlingar. Besluten handlar om en försämring i möjligheter att påverka, dels barn i skolan, dels på en politisk nivå.
Det ena förslaget gäller stopp för konfessionella friskolor, det andra är att villkoren för att erhålla ekonomiska bidrag från skattemedel skärps. I förlängning tror jag att vigselrätten också tas ifrån samfunden, men att den politiska nivån väntar med att dra in denna rättighet, det kan vara bra att ha ett äss i armen! Samfundens reaktioner är intressanta och man lägger ner mycket möda på att behålla tolkningsparadigmet. Dock är det tveksamt om samfunden lyckas återta narrativet i den allmänna debatten. Stämningen känns onekligen resignerad.
Varför de politiska besluten kommer just nu och vad som är den egentliga orsaken till de politiska besluten får jag spara till en annan blogg. Det är nog så intressant att titta på besluten i sig och på samfundens retorik och reaktion.
Samfundens skolpolitik – konfessionella friskolor
Det finns många trådar att dra i när det gäller samfundens skolpolitik, särskilt vurmen för konfessionell undervisning och konfessionella friskolor. Samfunden har länge argumenterat, i den offentliga debatten, för att de är samhällsnyttiga samtidigt som de driver en sekteristisk skolpolitik där de menar att undervisningen skall ske utifrån en teologisk världsbild och inte en vetenskaplig.
När det kommer till konfessionella friskolor möter det på en principiell nivå, givetvis, inga hinder att religiösa samfund äger skolor, det är inte själva huvudmannaskapet som är problemet.
Det som är problemet är när skolundervisningen sker utifrån konfessionella antaganden. Det brukar vara särskilt tydligt i biologiundervisningen (människans skapelse, kreationism och sexualundervisning) och i ämnet religionskunskap där samfunden ofta vill lära ut rätt tro och praktik. Dvs man förespråkar att undervisning sker i religion, ur ett teologiskt perspektiv, och inte om religion, ur ett samhällsvetenskapligt perspektiv. Gymnastik, där pojkar och flickor separeras, eller musikundervisning där barnen inte får sjunga eller dansa, är två andra skolämnen som samfund vill påverka.
Efter att Barnkonventionen har blivit lag så har samfunden mer tydligt argumenterat utifrån den och använt lagen för att med dess hjälp försöka återinföra konfessionell skolpolitik. Det betyder att man använder Barnkonventionen som ett argument för att driva konfessionella friskolor och för att undervisa konfessionellt. Dvs, det handlar inte om huvudmannaskap utan om innehållet i undervisningen. Nu har samfunden stött på patrull då den politiska nivån ställer sig kritiska till samtliga konfessionella skolor. Det politiska förslaget innebär att samtliga samfund dras över en kam.
Jag antar att samfund fortsätter driva en skolpolitik om konfessionella friskolor, trots det senaste bakslaget. Vad de konfessionella inslagen i undervisningen innebär i praktiken finns det inga skarpa offentligt presenterade förslag på ännu. Jag antar att båda dessa ämnen diskuteras inom olika forum för religionsdialog och jag tror att vi inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att få se förslag som formulerats tillsammans av olika religiösa traditioner. Huruvida de inter-religiösa sammanhangen även kommer att presentera skarpa förslag på hur lärarutbildningen skall ändras, (en utbildning som sker på statliga universitet där vetenskapliga kriterier skall följas) har jag ännu inte sett. Men, skall lärare i skolan lära barn att tro på Gud, att be och sjunga religösa sånger, att fasta, eller kläs sig modest, eller något annat krav som samfunden har på rätt tro och praktik, så bör ju dessa moment ingå i lärarutbildningen. Vi får helt enkelt invänta framtiden då samfunden presenterar dessa skarpa förslag – testballongerna och allmänt formulerade tankar om skolan har vi ju sett sedan en längre tid. Och jag tror som sagt, att det senaste bakslaget för samfundens skolpolitik inte lär hindra de samfund som verkligen vill behålla sin möjlighet till att påverka barn i skolan.
Förutom att driva på frågan om konfessionella skolor och den undervisning som ges där, så vill samfunden också påverka skolpolitiken då det kommer till samtliga skolor. Samfunden för fram förslag om att alla skolor skall bidra med konfessionella moment i det att alla barn skall läras tro och utöva sin religion i skolan. Också här använder samfunden Barnkonventionen som argument. Kristendomskunskapen har ju sedan länge ersatts med religionskunskap, men här ser vi ett försök att återta inflytande på bred front, och inte enbart de barn som sätts i konfessionella skolor av sina föräldrar, för att kunna påverka barn och i förlängningen hela samhället i områden där stat och kyrka sedan länge är åtskilda.
När Barnkonventionen skulle bli lag i Sverige, så pekade Lagrådet på en rad oklarheter. Bland annat för att Barnkonventionen gäller för alla myndigheter. Vi har ännu inte sett några rättsfall som tar upp om Barnkonventionen innebär ett bejakande av konfessionella skolor, eller om Barnkonventionen innebär att skolan dels skall lära ut religiös tro och praktik, dels att vetenskapliga ämnen skall tolkas från en teologisk grund. Det vill säga att konfessionell teologi är det raster som biologi-, religions-, gymanstik- och musikämnet lärs ut ifrån. Vi får helt enkelt invänta domstolsprocesser om detta, och det kommer att ta tid. Vad vi vet är att religiösa grupper och ledare knappast kommer ge upp samfundens skolpolitik, trots politiskt motstånd.
Ekonomiskt stöd till samfund
Det andra aktuella politiska förslaget handlar om ekonomiskt stöd till samfunden, ett ekonomiskt stöd som administreras av Myndigheten för stöd till trossamfund. Myndigheten har ju, som jag tidigare skrivit om, visat på en häpnadsväckande svaghet och flathet när det gäller att återkalla bidrag eller sluta dela ut bidrag till samfund som inte följer de kriterier som redan finns. Man verkar stödja vad som helst. Dessutom verkar myndigheten nöja sig med samfundens självskattning. Påstår församlingen att man är demokratisk så räcker det för att få del av skattemedel, utan att några mer kvalificerade uppföljningsfrågor eller kontroller sker.
När nu politiker skruvar på möjligheten för samfund att få bidrag genom att införa ett skarpare demokratikrav och krav på vad religiösa ledare gör i praktiken, så höjs retoriken: Samfunden varnar för häxjakt på religiösa ledare och man påstår att politiker inte visar tillit utan misstro mot religiösa grupper. Då skall vi hålla i minnet att detta sägs av samfund och samarbetsorgan som inte kan ta avstånd från, utan uttrycker enhet med Rysk-ortodoxa kyrkan, Moskvapatriarkatet, en kyrka som motiverar och stödjer Putins och Rysslands krig mot Ukraina.
Enklast vore det förstås om de samfund som inte vill följa krav på demokrati och ledarens agerande i praktiken, lät bli söka statliga bidrag. Dessa samfund kan då utforma sin tro och de normer medlemmarna skall följa som man vill, efter Guds vilja och inte efter politiska krav i samtiden. De skulle slippa den statliga överrocken och de skulle själva få bestämma om man t ex vill viga frånskilda (det var den stora frågan för några decennier sedan) eller samkönade (det är den stora frågan idag). Man skulle också kunna hävda att man är demokratisk och står för frihet och likabehandling (dock i en annan tolkning än den gängse). Man skulle också kunna utöva, den för vissa samfund så centrala, omvändelseterapi för de medlemmar som inte uppvisar den sexuella läggning, könsidentitet eller könsuttryck eller som i övrigt inte har de värderingar eller lever på ett sätt som är förenligt med församlingens teologi.
Men, jag tror inte att det är ekonomin som är den sko som klämmer. Alla fattar att den ekonomiska biten lätt ordnas med att medlemmarna skänker en extra slant. En enkel räkneövning innebär att man delar bidragets storlek på antal medlemmar. Resultat visar att det rör sig om småsummor per medlem. De medlemmar som är fattiga kan säkert täckas upp av de mer välbärgade församlingsborna.
Det handlar inte om pengar!
Jag tror inte att skälet främst är ekonomiskt.
Konfessionella skolor och ekonomiskt stöd till trossamfund, men även vigselrätten, innebär att politiker genom myndigheter på ett relativt enkelt sätt kan kontrollera samfunden så att de inte blir extrema, sekteristiska eller tar till våld och därigenom blir ett reellt politiskt hot mot hela samhället. Ekonomiskt är det billigt för politiker att dela ut bidrag till samfund och att godkänna konfessionella skolor. Samfund som fått bidrag i form av skattemedel har också härigenom fått en stämpel, de är godkända av politikerna och är okey att släppas in i de mer slutna rummen. Vad gäller konfessionella skolor har min känsla länge varit att man offrat barn till troende föräldrar. Man har accepterat att vissa barn fått en sämre skolstart i livet och har svårare med högre studier i det att de inte lärt sig skilja mellan religion och vetenskap. Detta för att hålla samfunden på gott humör så att de i förlängningen varken blir våldsamma eller organiserar politiska motkampanjer och på så sätt skapar oreda i samhället.
De religiösa, som fått godkännande-stämplen, å sin sida har fått tillgång till maktens innersta rum och det sockret är sött och gott. Det är denna position som allt handlar om – samtidigt som man inte vill ge upp religiösa värden. Samfunden vill inte fråntas tillgången till de innersta politiska rummen där man kan påverka hela samhället politiskt, inte bara sitt eget samfund. Positionen är eftersträvansvärd eftersom samfunden och dess ledare kan agera utan att avkrävas ansvar. Varken politiskt ansvar eller tjänstemannansvar går att utkräva. Det är en gråzon i mitten som religiösa ledare, samfund och samarbetsorganisationer utnyttjat väl.
När staten nu tar ytterligare ett steg för att skilja stat och religion åt genom att dels minska antalet samhälleliga arenor (skolan) för samfunden att agera inom, och därigenom kunna påverka barn, dels göra de politiska rum som samfundsledare haft tillgång till och därigenom kunna påverka politiskt, färre så blir motståndet från samfunden påtagligt.
Den politiska bedömningen är säkert att religion inte utgör något reellt hot för samhället i stort och att det är därför som man bedömer att de religiösa ledarna och teologerna inte längre behövs i lika många av de inre slutna politiska rummen som förut. Från politiskt håll verkar man vara relativt säker på att religiösa ledare inte kommer elda upp massorna eller starta upplopp. Men för att ändå säkra upp sig politiskt, så att samfunden inte får för sig att skapa oreda, införs ett demokratikrav på samfunden. Den politiska bedömningen är säkert att samfunden, visserligen kommer knorra initialt, men att samfundsledarna är så angelägna om att behålla sina kvarvarande positioner att de till sist kommer att acceptera både förbudet mot konfessionella skolor och kravet på demokrati för samfunden och kravet på att deras ledare ska hålla sig i skinnet.
Att religiösa ledare och skribenter reagerar på dessa politiska drag är förstås begripligt, de har ju förlorat arenor för maktutövning och möjligheter till påverkan långt utanför samfundens gränser. Spelet är inte avgjort, och det skall onekligen bli intressant att följa samfundens drag framöver, även om situationen just nu verkar vara lite deppig och moloken. Huruvida samfunden kommer att driva en rättslig prövning av Barnkonventionen avseende samfundens skolpolitik får vi se. Just nu är retoriken hög och samfunden anklagar politiker för häxjakt och brist på tillit, men ingenstans ser vi argument från samfundsledarna att samfunden kommer gå under om de inte får ekonomiskt stöd från skattemedel.
