En mycket sekulär uppfattning är att religion står för värden som kärlek och godhet, att präster, kyrkligt anställda och frivilliga i samfund vill gott. Så kan det vara, men det är inte hela bilden. Våld och maktspel förekommer i religiösa sammanhang och både politiker och religiösa använder religionen som ett verktyg för mindre ädla syften.
I dagens blogg tänkte jag ge några exempel på symbiosen mellan religion och politik, med utgångspunkt i Rysslands krig mot Ukraina.
Rysk-ortodoxa kyrkan, Moskvapatriarkatet
Vladimir Michajlovitj Gundjajevs karriär, hans enorma förmögenhet, politiska och militära preferenser och uppdrag är numera allmängods. Få har undgått hur han med bibeln och teologin legitimerar Putins, kyrkans och Rysslands krig mot Ukraina. När han 2009 blev utnämnd till patriark för Moskvapatriarkatet tog han sig namnet Kirill.
Den kristna dagstidningen Dagen uppmärksammar hur Gundjajev i sin roll som Kirill använder en religiös retorik när han motiverar våld i gudens namn, men också att han uppmanar ryssar att dö för den goda sakens skull. Hotet mot Ryssland kräver detta, menar Gundjajev.
Generellt sett ligger Gundjajevs teologi långt ifrån mångas uppfattningar om religionens innersta väsen. Men, här får vi inte glömma att religiösa grupper är autonoma, vi som inte är medlemmar har knappast mandat att lägga oss i olika religiösa gruppers inre angelägenheter. Jämför t ex att moderater inte kan lägga sig i socialdemokraternas partiprogram. Det är medlemmarna själva som ansvarar för den religiösa gruppens tolkning av teologi och bibel. Å andra sidan, när religiösa grupper agerar politiskt, när de vill påverka politiken och när de vill göra inbrytningar i hela samhället så måste vi givetvis som utomstående ha synpunkter på religiösa gruppers agerande. Då kan inte religiösa gömma sig bakom religionsfriheten. Jag tror att ni fattar gränsdragningen som handlar om vilka politiska anspråk religiösa grupper kan ha utanför den egna gruppen.
https://www.dagen.se/ledare/2022/04/13/antikristlig-predikan-fran-patriarken-kirill
Här kan vi jämföra med andra religiösa grupper som förespråkar en radikaliserad och politiserad teologi. Vilken retorik använder de? Hur försöker de påverka den egna gruppens medlemmar? Hur försöker de göra politiska inbrytningar och påverka det övriga samhället? Hur motiverar de sitt politiska anspråk? Hur bör sekulära liberala demokratier bäst bemöta religiösa grupper med anspråk på inflytande utanför den egen gruppen? Här finns många intressanta frågor att fördjupa sig i.
En viktig sak att ha koll på är vilket förtroende den religiösa gruppen har i majoritetssamhället. Ju högre förtroende, desto större mandat att föra fram sina värderingar och större möjlighet att agera politiskt. Och vice versa.
Men här finns förstås en risk, om ett religiöst samfund uppfattas agera partipolitiskt riskerar de att tappa både i förtroende och medlemmar. Så det är en delikat avvägning som religiösa ledare som har politiska ambitioner måste göra.
Likaså är det svårt för samfund att upprätthålla förtroendet i samhället i stort om ord och handling inte följs åt.
Moskvapatriarkatet åtnjuter högt förtroende bland ryssar om vi ser till tilltro till samhälleliga institutioner. Militären, underrättelsetjänsten och presidenten brukar ligga strax över kyrkan i mätningar. Vänder vi på kuttingen och tittar på vilka institutioner som har lågt förtroende, ser vi att kyrkan tappar placeringar i förtroende över tid, även om tappet är långsamt. En brasklapp är förstås att de organisationer som mäter förtroende i auktoritära stater i sig har en låg tillförlitlighet hos oss andra.
Svenska kristna samfund uttrycker enhet med Moskvapatriarkatet och går mot strömmen
Alltfler uppmärksammar Rysk-ortodoxa kyrkan, Moskvapatriarkatets politiska kopplingar och alltfler kyrkor bryter, både i ord och handling, med Putin-Gundjajevalliansen, men inte alla. Nu senast är det Anglikanska kyrkan som i stilla veckan uppmanar Kyrkornas världsråd (KV) att bryta med Moskvapatriarkatet. Men de verkar tala för döva öron.
I Sverige går kyrkorna mot strömmen. Som jag tidigare skrivit så uttalar Sveriges kristna råd (SKR), att de vill ha enighet med Moskvapatriarkatet, man vill inte bryta med Putin-Gudjajevalliansen. SKR argumenterar aktivt gång efter gång att de skall upprätthålla relationen. Oavsett Moskvapatriarkatets politiska agerande i kriget mot Ukraina. SKR säger sig företräda Svenska kyrkan, Katolska kyrkan, majoriteten av frikyrkorna och ortodoxa kyrkorna i Sverige med sammantaget 6, 4 miljoner medlemmar. På en retorisk nivå kan dock de enskilda kyrkoledarna i ord ta avstånd och fördöma kriget och Rysslands politiska ledare och be om fred, samtidigt som man inte i praktiken vill bryta med Moskvapatriarkatet.
När Kulturdepartementet ger SKR 6,9 miljoner kronor för att ta hand om ukrainska flyktingar antar jag att departementet gjort en noga genomgång av de risker som de ukrainska flyktingarna utsätts för, med tanke på att de skall tas om hand av samfund som upprätthåller relationer med den regim de flytt ifrån.
Ser vi till de samfund som finns i de länder som röstat mot Rysslands krig mot Ukraina i FN, verkar det bara vara kyrkorna i Sverige som envist håller fast vid att uttrycka enhet med och upprätthålla relationen till Moskvapatriarkatet. Resten av de stora samfunden i de olika länderna verkar ha tagit avstånd. Här skriver jag dock försiktigt eftersom jag inte hunnit kolla alla samfund i varje enskilt land. Se detta resonemang mer som en trendspaning. Sverige är ett undantag. På en politisk nivå gör Sverige rätt: fördömer kriget, genomför sanktioner mot Ryssland samt stödjer Ukraina. I civilsamhället gör de flesta också rätt men kyrkorna är ett undantag. Kyrkorna i Sverige väljer att upprätthåller relationen med Ryssland, en handling som de motiverar med en (tafflig) teologiska retorik.
Moskvapatriarkatets relationer med andra samfund
Ser vi till de länder som stödjer Rysslands krig mot Ukraina eller som röstat ”gult” i FN så blir bilden en annan. Dessa länders kyrkor tenderar i mindre utsträckning att kräva att Moskvapatriarkatet skall uteslutas ur Kyrkornas världsråd (KV) eller utsättas för sanktioner. KV å sin sida agerar inte för att Moskvapatriarkatet skall uteslutas ur KV. KV håller fast vid sin ryska medlem, även om man på en retorisk nivå kan be för fred. Också i detta sammanhang är den teologiska retoriken på bottennivå.
Från Moskvapatriarkatet är det förstås avgörande att ha legitimitet från så många andra kyrkor och från KV som möjligt när de agerar politiskt. Moskvapatriarkatet har också under mycket lång tid byggt upp relationer med samfund världen över. Relationen till svenska samfund har jag redan behandlat. Jag har visat att relationen i praktiken är stabil. Nedan skall jag ge två andra exempel på symbiosen mellan religion och politik. Ett exempel handlar om när relationen förändrats, det andra om när relationen består.
I rollen som Kirill säger sig Gundjajevs värna om relationerna med Romerskt-katolska kyrkan. Splittringen mellan katoliker och ortodoxer går tillbaka till år 1054. Efter århundranden av maktkamper och politiska oenigheter så ”enades” de två samfunden om att det var synen på guden väsen, den sk filioqe-striden, som splittrade de två åt. (För övrigt kommer trollformeln hokus-pokus filiokus därifrån.) Det är en teologisk spetsfundighet om faderns, sonens och andens inbördes relation i gudomen. Sedan år 1054 har relationerna mellan kyrkorna varit näst intill obefintlig.
Dock skedde det en förändring år 2016, efter att Ryssland invaderat Krim i Ukraina 2014. Moskvapatriarkatets och Katolska kyrkans högsta ledning träffades på Kuba i februari 2016. Mötet arrangerades av Kubas politiska ledning. Inledningsvis beslutades det av de två kyrkoledarna att kyrkorna ska ha ett nära samarbete och att de skall återuppta relationerna som bröts år 1054. Avslutningsvis behandlades läget i Ukraina, Krimhalvön.
Enligt den katolska tidskriften Signum menar kristna från Ukraina att det finns uppenbara likheter mellan rysk propaganda och den skriftliga överenskommelsen som fattades mellan de två ledarna. Särskilt är man missnöjd med att Katolska kyrkans ledare gått med på skrivningar om att kyrkorna inte får vara delaktiga i motsättningarna i Ukraina. Man frågar sig vad det betyder. Vad för kyrkorna göra? Får kyrkorna inte bistå människor i nöd? Uppgörelsen verkar innebära att Katolska kyrkan har lagt sig mycket nära Moskvapatriarkatets teologiska och politiska agenda.
https://signum.se/franciskus-och-kirill-mottes-i-havanna/
https://signum.se/ukraina-franciskus-och-kirills-deklaration-ar-svartolkad
2016 var de båda kyrkorna överens om att varken fördöma eller att konkret ingripa till förmån för Ukraina. Senare, när världsopinionen vänt, 2022, har Katolska kyrkan också vänt, på en officiell nivå, till fördel för Ukraina. Katolska kyrkans ledare för numera dialog med Ukrainas president och han fördömer kriget. Därtill har katolska präster utövat exorsism (drivit ut dvävulen) ur president Putin i hopp om att han skall avsluta kriget. Huruvida Katolska kyrkan backat från uppgörelsen i Havanna 2016 och gått tillbaka till den ordning som rått sedan splittringen år 1054 eller om katolska kyrkan står fast vid havannauppgörelsen 2016 har jag inte hittat några uppgifter om.
Till sist vill jag avsluta med ett annat långvarigt samarbete som inte har förändrats i och med Rysslands krig mot Ukraina. Det handlar om Moskvapatriarkatets långa relation till Kina. Moskvapatriarkatet har sedan många år en form av samarbete med Kina i det att man utbildar kinesiska präster i Ryssland, vilka senare skall verka i Kina. Att ha kontroll över utbildningsinstitutionerna där präster utbildas är av central vikt för de samfund som vill utöva politiskt inflytande. På så sätt kan religioner utöva politiskt inflytande och politiker kan styra samfund genom utbildningsinstitutionerna. Gundjajevs var länge rektor för prästutbildningen i Ryssland och under hans tid som patriark har majoritetens av dagens biskopar och andra högre ämbetsmän utsetts i kyrkan.
I veckans blogg har jag rört mig i gränslandet mellan religion och politik. Jag har gett exempel på kyrkan som en maktinstitution och visat på hur de offrar människor med en obehaglig lätthet. Jag har visat på hur samfund gör när de agerar politiskt, och gett exempel på hur de styr utbildningar både nationellt och internationellt. Jag har därtill visat på några risker samfund tar när de legitimerar en viss politisk ordning. Jag har också gett exempel på några av de långa relationer som Moskvapatriarkatet byggt upp med andra samfund världen över. Huruvida de relationerna bryts, pausar eller förblir opåverkade mellan samfunden tycks korrelera med staters agerande i FN. Dock utgör Sveriges kyrkor här ett undantag från de ställningstaganden som görs av kyrkor i andra demokratiska länder. Om det är på grund av djup okunskap eller om det beror på interna politiska intressen låter jag vara osagt.
Så till sist: jag önskar alla en fin påsk och att vi alla” keep up the good work” Själv har jag nu bloggat i 1 år och så fyller jag 60 år på påskafton! Vad tiden går…
