I dagens blogg skall jag utveckla diskussionen om relationerna mellan religion och politik. Jag kommer att visa hur Ryssland argumenterar med hjälp av religion när de expanderar i Medelhavet. Därtill kommer jag att återknyta till exemplen om hur Rysk-ortodoxa kyrkan, Moskvapatriarkatet, bygger internationella allianser. Yttermera kommer jag att ge två exempel på att Gundjajev tycks ha fått en backlash på nationell nivå på halsen.
Att Ryssland agerar långsiktigt vet vi, dels i kriget mot Ukraina, dels i informationskriget mot väst.
Gundjajev – expert på gränser
I sitt installationstal, då han fick rollen som patriark Kirill, markerade Gundjajev var gränserna för Moskvapatriarkatet skall gå. Det kanoniska territoriet och gränserna är i stort desamma som det forna Sovjetunionen: Ryssland, Vitryssland och Ukraina. I kyrkliga sammanhang heter detta anspråk: ”Patriark över Moskva och hela Rus”. Därtill, i vissa sammanhang anknyter Gundjajev till att han är ”hela Nordens patriark” och patriark över ”Slavia Orthodoxa” (de ortodoxa länderna på Balkan). När Gundjajevs talar om gränser finns det ofta en glidning mellan de kyrkliga kanoniska gränserna och de politiska territoriella.
Gundjajev var alltså redan expert på gränser innan han får rollen som den högsta ledaren för Moskvapatriarkatet och den som teologisk skall motivera och försvara Putins och Rysslands expansion av territorium och inflytande.
Men först en tillbakablick – vännerna kvarstår
I tidigare bloggar har jag visat på Moskvapatriarkatets allianser på en global nivå. De har väl upparbetade ekumeniska relationer och deltar i dialogprojekt med andra religioners företrädare på en internationell arena. I och med Rysslands krig mot Ukraina har vissa relationer avslutas, andra har tillkommit, men de flesta kvarstår. På EU-nivå diskuteras nu att införa sanktioner mot Gundjajev.
De ekumeniska kontakterna med kyrkor på den Afrikanska kontinenten innebär att Gundjajev, efter det att flera ortodoxa kyrkor brutit med Moskvapatriarkatet i och med Ryssland krig mot Ukraina, försöker etablera nya rysk-ortodoxa kyrkor. Moskvapatriarkatet har också sagt att de vill etablera kyrkor i Turkiet, det vill säga utmana Konstantinopelpatriarkatets kyrkliga territorium. Genom ekumeniska kontakter möjliggörs också politiks kontakter. Därtill sker affärer av vapen och expertis i kärnkraftsfrågor och köp av råvaror och ädelstenar. I FN blockar dessa länder beslut i FN till Rysslands fördel. Vad gäller Kina så utbildar Ryssland fortfarande ortodoxa kinesiska präster och även här finns upparbetade kontakter.
Det internationella samarbetsorganet Kyrkornas Världsråd (KV) är fortsatt lojala och vill inte utesluta Moskvapatriarkatet. I Sverige är situationen liknande. Genom Sveriges Kristna Råd (SKR) har Svenska kyrkan, Katolska kyrkan, de ortodoxa kyrkorna och de flesta frikyrkorna uttalat att de vill ha ekumenisk enhet med Moskvapatriarkatet och att det inte är aktuellt att utesluta Moskvapatriarkatet ur SKR. På en retorisk nivå har SKR och KV visserligen fördömt Rysslands krig mot Ukraina, men i praktiken så förändrar det inte relationerna med Moskvapatriarkatet.
Här vill jag återigen påminna alla läsare om att SKR menar sig företräda alla stora samfund i Sverige och 6,4 miljoner medlemmar.
Möjligheten för Moskvapatriarkatet att använda KVs och SKRs informationskanaler kvarstår så länge de inte utesluts. Härigenom kan de nå stora delar av befolkningen. Likaså finns möjligheten för dem att nå den politiska nivån genom kyrkorna.
När Sverige närmar sig en ansökan till NATO har Regeringen, SÄPO, Försvarsmakten och andra berörda myndigheter inskärpt budskapet som de gav i början av Rysslands invasion. Nämligen att alla kontakter med Ryssland bör brytas. Regeringen och myndigheter har återigen påtalat risken för cyberattacker, spioneri och infiltration avseende Rysslands informationskrig mot väst.
På en politisk nivå har Ryssland varken lyckats splittra Sverige eller EU. Den politiska förmågan att hantera läget tycks vara god. För kyrkorna ser det annorlunda ut. När SKR väljer att vara lojala och uttrycka enhet med Moskvapatriarkatet så tycks det som att den redan existerande splittringen mellan olika falanger i kyrkorna fördjupas. Enligt mina källor är Ryssland snar med att utnyttja söndringen hos kyrkorna. Lyckas man att eskalera konflikterna inför valet 2022 kommer de sannolikt att tippa över på den politiska nivån. Det skall onekligen bli intressant att se hur den politiska nivån hanterar den eventuellt eskalerande splittringen i valrörelsen.
SKR har valt att inte kommentera sin enhet med Moskvapatriarkatet ytterligare. Däremot försöker man sätta sökljuset på andra frågor, nu senast frågan om hur ett sekulärt samhälle bör hantera skolor med konfessionellt innehåll och/eller skolor som har samfund som huvudman.
Nu skall vi lämna Rysslands vänner och informationskriget mot väst och gå över till hur Ryssland tycks ha säkrat en hamn för sin militära flotta i Medelhavet.
Klostret Efigmenou i Grekland – en egen hamn
Klostret Efigmenou är ett av de 20 östortodoxa kloster som finns på den grekiska halvön Athos i Egeiska havet. Athos är autonomt, men lyder under Grekland. Halvön är ett UNESCO världsarv och bara män får bo på halvön. Efter Balkankriget 1912 tvingades osmanerna ut. Efter ett kortare krig mellan Grekland och Ryssland förlorade Ryssland balkanhalvön till Grekland efter första världskriget.
Enligt Orthodox Times sänder abboten för klostret Efigmenou nu ett nödrop om att klostret är under annektering av ryska ”hyper-nationalister”, ledda av en rysk-ortodox präst. De har satt upp flaggan för det forna Ryssland och ett emblem från tsar-tiden. Annekteringen skedde en tid innan Ryssland anföll Ukraina.
Abboten menar att annekteringen inte är en slump och han hänvisar till Moskvapatriarkatets tal om att återta territorium som varit ryska. Signalerna om det ryska imperiets gränser är mycket tydliga säger han. Han är kritisk mot den grekiska regeringen som inte agerar. Vad väntar dom på, säger abboten? Att vår hamn i Medelhavet skall bli en bas för ryska skepp och ubåtar?
Gudjajev har vid ett flertal tillfällen talat om att återta territorium, att utöka gränserna för både Ryssland och Moskvapatriarkatet, bland annat ”Slavia Orthodoxa”. I detta sammanhang har jag lyft fram två händelser. Dels att ett östortodox kloster på Athos i Grekland är annekterat, dels att Gundjajev börjat tala om att återinföra rysk-ortodoxa kyrkan i Turkiet. Att Ryssland vill ha tillgång till Medelhavet och hamnar i Grekland torde förvåna få. Inte heller att han vill utmana Istanbulpatriarken och de ortodoxa kyrkor som tagit avstånd från Moskvapatriarkatet. För att motivera Rysslands agerande teologisk använder Gundjajev sig av en retorik som bygger på ”Slava Ortodoxa” som innebär att ortodoxa kyrkor skall lyda under patriarken i Moskva.
Nationell backlash för Gundjajev
Ur ett teologisk perspektiv kan händelser, av de fromma, ses som ett budskap från Gud själv. För teologer och präster som vill behålla tolkningsprivilegiet gäller det att ta makten över budskapet så att tolkningen inte går mot de egna intressena. Men teologerna och prästerna lyckats inte alltid och nu verkar det ha skett en backlash för Moskvapatriarkatet.
Ikoner i rysk krigföring
I Moskva finns det en känd ikon som föreställer Gudaföderskan. Men innan jag beskriver vad som hänt med just denna speciella Mariaikon skall jag göra en kort teologisk utvikning om ortodox kristendom och om hur ikoner används i krig.
Som vanligt får vi börja i ett kyrkomöte för länge sedan för att förstå teologin. Under kyrkomötet i Efesos år 431 beslutade teologerna att Maria är Gudaföderska. Till skillnad från luthersk och katolsk kristendom, som vill förklara och bevisa att teologin är sann genom vetenskaplig logik och teorier, bygger den ortodoxa teologin på paradoxer. I ortodox teologi når man teologiska sanningar genom mystika erfarenheter. På en mänsklig nivå ser vi motsatsförhållanden, på en teologisk nivå samverkar påståendena. Det är främst Maria som upplöser de motsatta påståendena. Två exempel: Maria föder Jesus samtidigt är han evig; Marias livmoder är en jordisk livmoder samtidigt är den större än himlen eftersom den burit Gud själv.
Gudaföderskan leder inte enbart djupare in i trons mysterium, hon är också hela Rysslands beskyddarinna. Ikoner av henne används förstås i kyrkorna men de förknippas också med patriotism och nationalism. De används därtill aktivt i Rysslands krigföring. Det finns särskilda ikonfester och hymner som är komponerade till olika militära segrar.
Ikonen ’Gudsmodern från Tichvin’ hjälpte till exempel ryssarna till seger mot svenskarna på 1600-talet och ’Gudsmodern från Vladimir’ har räddat ryssarna i krigen både mot tatarerna och fransmännen.
Gundjajev använder ikoner och hymner på militärbaser. Gudaföderskan bärs runt i särskilda processioner och säkrar på så sätt den militära segern för Ryssland över Ukraina.
Men, Gudjajevs religio-politiska strategi verkar inte funka. En av ikonerna gråter. Från Gudaföderskans ögon rinner det tårar som inte går att stoppa. För ryssen, som lärt sig tolka det komplexa inom ortodox kristendomen sedan barnsben, innebär tårar från Guds moder själv näppe militär seger över Ukraina, snarare att någon (gissa vem) skall ödmjuka sig och be om syndernas förlåtelse.
Flaggskeppet Moskva – den andra teologiska motgången
Att Rysslands flaggskepp Moskva sjunkit i mitten av april 2022 vet de flesta. Vad många inte vet är att Gundjajev köpt en relik och placerat den i skeppet för att på så sätt säkra Rysslands seger över Ukraina. Nu var det inte vilken relik som helst, utan en träbit från det heliga korset. När reliken förliste led Gundjajev sin andra religio-politiska motgång, en inrikespolitisk brakförlust. En flisa av Kristi kors får icke förlisa på ett militärskepp!
Enligt mina källor är det en diakon i Moskvapatriarkatet som dels avslöjat en pedofilskandal i Moskvapatriarkatet, dels avslöjat att Gundjajev köpt en bit av Jesu kors för att stärka stridsmoralen och garantera den militära segern. (För fromma människor är handeln med reliker en styggelse, en relik föräras man genom gåva, den köps inte på den kapitalistiska marknaden.) Diakonen lär vara avskedad av Gundjajev.
För ryssar som är uppväxta i en ortodox kultur och som kan tyda komplexa teologiska budskap, ser det inte bra ut. Hela Rysslands beskyddarinna, Gudsmodern gråter och Jesu kors har förlist. För fromma är det dolda budskapet klart: det är Guds egna tårar som rinner på ikonen. Det är Gud själv som ingriper och ser till att skeppet Moskva sätts ur spel.
Dessutom: alla vet att tecknen är tre, alla vet vad som händer när det tredje tecknet inträffat. Tuppen gal.
Sammanfattning
I dagens blogg har jag visat på några religio-politiska aspekter. Dels i Rysslands krig mot Ukraina, dels i Rysslands informationskrig mot väst. Jag har gett exempel på hur kyrkor kan fungera som informationskanaler och hur de kan möjliggöra kontakter med den politiska nivån. Jag har därtill gett exempel på hur de kanoniska gränserna tycks spilla över på de politiska. Då Gudjajev talar om sig själv som ’patriark över Moskva och hela Rus’, ”hela nordens patriark” och om ’Slavia Orthodoxa’ kan han teologiskt motivera militära operationer i Ukraina och Medelhavet såväl som informationskrig mot väst. Jag har för det tredje gett exempel på två inrikespolitiska förluster för Moskvapatriarkatet. Gundjajev har inte kommenterat varken tårarna eller förlisningen, däremot har han återigen talat om vikten av enhet inom Kyrkornas Världsråd.
Tills vi ses nästa gång: Keep up the good work!
