Efter kalla krigets slut så har vi sett en ökning av politiska konflikter och krig där religion är inblandad, likaså en ökning av konflikter inom en och samma religion, eller mellan religioner.
Jag vågar påstå att religion påverkar internationella relationer och världspolitiken.
Istället för att killgissa om huruvida Rysslands president Putin och patriarken Kirill i Rysk-ortodoxa kyrkan, Moskvapatriarkatet är dementa, psykiskt sjuka eller vem som är lakej till vem skall jag i denna korta blogg visa på några konflikter där religion spelar en roll. Jag har inte utrymme att förklara varför religion spelar roll eller varför det sker en ökning, bloggtexten är enbart beskrivande.
Jag hoppar över den infekterade, men ack så intressanta debatten, om det är religioner som leder till konflikt och krig eller om det är politiska och ekonomiska konflikter som skapar olika former av religion och gudstro.
Politiker som spelar det religiösa kortet, eller är det tvärt om?
I takt med att sekulariseringen ökar (allt färre tror på gud/gudar och allt färre deltar i samfundens aktiviteter) så sker en förskjutning i den religiösa kartan. I Sverige är det tydligt att kristna kyrkor allt mindre ägnar sig åt ekumenik (samtal och samarbeten mellan olika samfund inom samma religion), för att istället öka engagemanget för religionsdialoger (samtal och samarbeten mellan olika religioner) för att på så sätt stärka sin position i samhället och kunna driva samhällsförändringar som grundar sig på en teologisk världsbild. Detta är i sin tur en indikator på att religiösa grupper i civilsamhället blir alltmer marginaliserade.
Ett sätt samfund kan påtala sin betydelse är att i kvantitativa tal ange sina medlemssiffror, och de blir ju högre om man går samman. (Här ”glömmer” man dock att tala om att många är dubbelanslutna eller passiva medlemmar eller är medlemmar av andra skäl än religiösa, till exempel att medlemskap ses som en kulturell eller etnisk tillhörighet).
Politiker å sin sida behöver också många medlemmar och anhängare för att driva sin politik , särskilt de som är i krig eller i konflikt med omvärlden. Krasst uttryck använder politiker religion och religiösa ledare för att utöva social kontroll. Religion har förmågan att både motivera människor till att utföra vissa handlingar och att legitimera en världsbild och de aktuella handlingarna på ett mer djupgående sätt än vad de politiska ideologier har. Om politiker spelar det religiösa kortet, i betydelsen att använda religion för att rättfärdiga en handling som inte är religiös i sitt ursprung, betyder det att religion och religiösa ledare får vara med i när kortleken blandas och ges. Risken politiker tar är att religiösa ledare kan ta egna initiativ och inte säga och göra det som politikerna vill.
Ofta räcker det för religiösa ledare att få vara med i maktens centrum som belöning. Man visar för sina medlemmar att man är betydelsefull och har en viktig roll att spela, vilket i sin tur ytterligare motiverar medlemmarna att utföra de önskade handlingarna. Dessutom kan placeringen i maktens korridorer attrahera fler medlemmar. Att en grupp/er i civilsamhället ges stort inflytande över politiken i liberala demokratier är något som inte granskats så mycket, men det är onekligen ett intressant tema som jag med min blogg försöker att fylla.
Förutom att få vara med när leken blandas så får vi inte glömma att några kyrkoledare får fina klockor som tack för besväret, andra får andra typer belöningar som t ex att få vara med på kungamiddagar.
Svaret på rubrikens fråga: vem vinner eller förlorar på att spela det religiösa kortet är ofta mer komplext än vad man kan tro vid första anblicken. I Rysslands krig mot Ukraina är det än för tidigt att svara på om det är politiken eller religionen som tjänar mest på samarbetet.
Moskvapatriarkatet och kyrkorna i Sverige
Sveriges kristna råd (SKR) säger att de företräder 26 medlemskyrkor i Sverige med 6,4 miljoner medlemmar, huruvida de företräder de 4 observatörerna är oklart sett till stadgar, delegationsordning och info på SKRs hemsida.
På hemsidan skriver SKR: ”En viktig del i arbetet är att visa på kristen enhet genom att företräda och representera medlemskyrkorna i Sverige och internationellt. Det sker i kontakt med myndigheter, regering och civilsamhället.”
https://www.skr.org/om-oss/samverkan/
I stadgarna anges det att beslut fattas i konsensus och att generalsekreteraren företräder SKR. I stadgarna står det också att: ”De beslut som rådsmötet fattar i konsensus är vägledande för styrelsens arbete med det konkreta genomförandet av SKR:s verksamhet.” https://www.skr.org/om-oss/stadgar
Vi skall stanna lite vid begreppen ”företräder” och ”konsensus” och se vad det betyder i relation till medlemmen Moskvapatriarkatet.
När SKR säger att enheten med Moskvapatriarkatet är centralt för organisationen SKR, ges carte blanche för medlemmarna i SKR att i princip tro och göra vad de vill. SKR skriver att enheten inte är beroende av om det är krig eller inte. Konkret betyder det att funktionen gemenskap och enhet samfunden emellan är en överordnad princip och att inga analyser av innehållet i samfundens kristna tro eller deras handlingar genomföras eller ha konsekvenser. Det är en tydlig signal till Moskvapatriarkatet, till övriga medlemmar i SKR och till politiker i Ryssland, Ukraina och i Sverige.
De två nyckelorden ”företräder” och ”konsensus” är intressanta, också i relation till medlemskyrkorna. Visserligen står det i stadgarna att årsmötets beslut inte får inkräkta på kyrkornas inre angelägenheter, men med en sådan oprecis formulering måste man ändå fråga sig om de konsensusbeslut som tas i SKR är bindande för medlemskyrkorna eller inte? Onekligen tarvar de en delikat avvägning.
Onekligen undrar man över är hur de respektive samfundens beslutande organ förhåller sig till beslut och frågor som SKR driver? Inordnar sig demokratiskt valda kyrkomöten, påvar och patriarker i SKRs konsensubeslut? Vad säger medlemskyrkorna om denna organisatoriska ”överrocks” mandat? Hur fungerar ansvarsutkrävande och utvärdering av arbetet, särskilt i frågor där de olika samfunden och SKR inte har en samsyn?
Det är spännande frågor både för de 6,4 miljoner medlemmarna som har SKR som företrädare och för medlemskyrkorna att ta tag i. Frågor som jag kommer att följa på min blogg.
Om dialog som krigsprevention
Konflikterna där religion är inblandad har ökat efter kalla krigets slut.
När Ryssland invaderade Krimhalvön våren 2014 ökade också spänningarna mellan Ukrainas ortodoxa kyrka och Moskvapatriarkatet. Rysslands militära upptrappning på Krimhalvön har inte kunnat lösas med hjälp av politisk dialog. På en politisk nivå har dialog som krigsprevention övergivits.
SKR har däremot beslutat att enheten med Moskvapatriarkatet är centralt för organisationen och att de även för dialog i en krigssituation. Beslutet annonserades efter krigsutbrottet 24 februari 2022 på en debattartikel i tidningen Dagen. Jag misstänker att beslutet är tagit i konsensus. Jag misstänker också att de 6,4 miljoner medlemmar som SKR säger sig företräda gärna vill se en rapport om hur dessa dialoger so far har gått. Eftersom Ryssland trappat upp sin krigsapparat sedan 2014 är vi många som undrar hur dialogen fungerat för att stoppa Ryssland invasion av Ukraina. Fungerar religiös dialog och religiös enhet som metod för att stoppa den oerhörda katastrof som vi nu ser?
På en politisk nivå ses dialog ofta som kontraproduktivt eftersom det kan utnyttjas av en auktoritär statsledning. För SKR fungerar troligtvis narrativet om gemenskap och dialog med Moskvapatriarkatet på så sätt att de inför de egna medlemmarna sänder signaler om SKRs betydelsefullhet. Man skall inte underskatta att talet om dialog ger medlemmarna en illusion av handlingskraft, vilket kan vara nog så viktigt på hemmaplan.
På den politiska nivån råder det nästintill konsensus om att det är ekonomiska sanktionerna som är de mest kännbara för Ryssland. Det är ekonomiska sanktioner som fungerar som krigsprevention. Även här väljer kyrkorna en annan väg. Genom myndigheten för Stöd till Trossamfund betalas fortfarande bidrag (skattemedel) till Moskvapatriarkatet.
Nu har jag gett några exempel på hur religion är inblandad i krig och konflikter och hur religion är en del av internationella relationer och en del av världspolitiken samt hur Sverige är indragen i dessa skeenden. (Att kyrkor också agerar på annat sätt är jag givetvis medveten om, men det får bli en annan blogg.). Nu skall vi gå över till frågan om splittring inom samma religion, det är ett exempel på hur splittringen har politisk bärighet på internationella relationer och världspolitik.
Moskvapatriarkatet och patriarken Kirills teologiska världsbild
Patriarken Kirill, är doktor i teologi och han var rektor för prästutbildningen (han har alltså påverkat stora delar av prästerskapet) innan han fick Rysk-ortodoxa kyrkan, Moskvapatriarkatets högsta ämbete. Han är världskänd för sitt agerande i samband med ett performance av Pussy Riot, och nu senast att han teologiskt förklarat att kriget mot Ukraina är orsakat av hur sexuellt begär är organiserat (läs: det är bögarnas fel). Patriarken Kirill har alltså i och med kriget i Ukraina förflyttat sin teologiska retorik från ett fokus på feminismen och jämställhet till hbtq-frågor och jämlikhet. Men fortfarande rör hans teologiska tro sig kring hur kön, genus och sexualitet bör vara organiserat.
Kirills teologiska tro är grundad i en kamp mot marknadsekonomi, mot västerländska värderingar såsom demokrati och rättigheter och mot dekadensen i väst. När han teologiskt skall motivera och legitimera kriget mot Ukraina använder han en enkel teologisk retorik. Ont står mot gott, helighet står mot synd och den ortodoxa familje- och sexualmoralen står mot feminism och homosexualitet. Kirill uppmuntrar inte bara sina medlemmar till en kamp mot ondskan på en teologisk andlig nivå utan också i reella handlingar. Vad och vem är då ond? Homosexualitet är synd, och länder och stater som anordnar gayparader är onda och skall således bekämpas med militära medel. Vad och vem är god? Ryssland, Moskvapatriarkatet och president Putin står på den goda, den heliga sidan som skall skyddas.
Det är alltså ett samhälles organisation av kön, genus och sexualitet som orsakar kriget mot Ukraina, inte ekonomiska eller politiskt ideologiska faktorer.
Här är viktigt att se att patriarken Kirill räknar ryssar som visserligen tillhör Moskvapatriarkatets kyrka men som inte bor i Ryssland ,till den onda sidan när han rättfärdigar kriget mot Ukraina. Han offrar med andra ord kallt sina egna medlemmar.
https://edition.cnn.com/europe/live-news/ukraine-russia-putin-news-03-08-22
En förkunnelse om kön, genus och sexualitet uppkommer inte i tomma intet, den har gradvis accelererat under en längre tid och har intensifierats efter att Ryssland intog Krim 2014. Politik och religion i tätt förbindelse, med andra ord.
Patriarken Kirills ställning bland andra ortodoxa patriarkat
Kyrkor har alltid stridit om vem som är främst och de har splittrats när enighet inte kunnat uppnås. Nu markerar dock alltfler ortodoxa kyrkor mot Moskvapatriarkatet. Ortodoxa patriarker uppmanar president Putin att avsluta kriget och de uppmanar patriarken Kirill att sluta stödja president Putin.
Moskvapatriarken har lidit tre betydande nederlag, efter annekteringen av Krim, vilka alla har politisk bärighet för kriget mot Ukraina. Det första handlar om att den Ukrainska ortodoxa kyrkan blev självständig 2019. Moskvapatriarkatet förlorade då sin juridiska och teologiska auktoritet över Ukrainas ortodoxa kyrka. Det andra nederlaget innebar att Moskvapatriarkatet inte längre fick viga metropoliten av Kyiv, vilket han gjort sedan 1686. Att förlora den heliga staden Kyiv är ett hårt slag för Moskvapatriarkatet. 2019 bröt Moskvapatriarkatet således med den Ukrainska ortodoxa kyrkan, ett beslut som har både politiska och religiösa konsekvenser.
Men förnedringen slutar inte där för patriarken Kirill. Den tredje förnedringen har inträffat i dagarna och går ut på att alltfler ortodoxa kyrkor slutar nämna Kirills namn i liturgin. Det är en mycket tydlig signal om att Moskvapatriarkatet utesluts ur den kyrkliga gemenskapen.
Dialogen såväl som enheten och gemenskapen med andra ortodoxa kyrkor har alltså upphört för Moskvapatriarkatet. De tre nederlagen är resultatet av konkreta handlingar av de ortodoxa kyrkorna i en krigssituation och de har givetvis politiska, ekonomiska och teologiska konsekvenser.
Varken dialog eller gemenskap ses längre som en framkomlig väg för krigsprevention för ortodoxa kyrkor; svenska kyrkor genom SKR har dock gjort en annan bedömning.
Nu har jag gett ett exempel på hur splittring inom ortodoxa kyrkor är länkande till internationella relationer och till världspolitik när det kommer till krig och konflikter.
Till sist vill jag göra bilden mer komplex. Rysk-ortodoxa kyrkan, Moskvapatriarkatet har fler ”vänner” i världen än SKR. I takt med att Ryssland, framförallt på stamnivå, etablerat politiska och ekonomiska relationer i flera afrikanska länder (fram för allt de som är demokratiskt svaga och som har en kolonial historia och således hyser ett agg mot väst) i syfte att öka vapenexporten (Ryssland är redan den största vapenexportören sett till den afrikanska kontinenten) , bygga militärallianser och bidra med expertis (framförallt om kärnteknik) så ökar även Rysk-ortodoxa kyrkan, Moskvapatriarkatet sin närvaro där. Men den informationen får bli en avslutande cliffhanger till nästa blogg.
Detta var några tankar och exempel på religionens roll i konflikter och krig och hur samfund agerar i världen och i Sverige. Tills vi hörs nästa gång: Keep up the good work.
