Helgonlegender brukar vara mer fantastiska ju äldre de är. Trots att äktheten ifrågasätts så fortsätter de att traderas. Inte konstigt. Det verkar finnas en omättlig marknad för berättelser där kvinnor låses in, torteras och dödas.
Kvinnliga helgon i Stenkumla kyrka – hemska berättelser!
I Stenkumla, några mil från Visby finns medeltida målningar med en rad kvinnliga helgon. Två av dem är Sankta Margareta av Antiochia och Sankta Barbara från Nicomedia, båda finns i hela den kristna världen. De är så kallade huvudjungfrur inom kristendomen, det finns fyra. Vilka elaka män de råkade ut för! Deras liv var fullt av manligt våld. Nu tänker jag på hur fasansfullt hemskt det är med män som tar sig rätt att tortera och döda kvinnor. Jag tänker inte på att inom kristendomen är det fint att vara helgon, ju mer ståndaktig man är i sin tro och inte viker ner sig utan behåller sin övertygelse, desto bättre. Och man får inte glömma att det inom den tidiga kristendomen var dödsdagen det som firades, inte födelsedagen (det ansågs hedniskt att fira födelsedag), ty när man dog kom man till himmelen och fick äntligen leva det eviga livet hos Gud. Att dö martyrdöden var så att säga fint. (Det tycker inte jag, vill jag inflika. Jag är mot mäns våld mot kvinnor.)
Legenderna om Sankta Margareta och Sankta Barbara
Både Margareta och Barbara var förstås jättesnygga. Margareta råkade ut för en försmådd friares våld, medan Barbara hade en våldsam pappa.
En gång när Margareta var ute och vaktade djur fick en kille syn på henne. Han blev störtkär, henne skall jag ha tänkte han. Men Margareta tackar nej. Vad göra, tänkte den försmådde mannen? Jag ser till att hon kastas i fängelse. Och torteras. Margareta torterades hårt, våldet blottlade skelettet. Då sa hon: Du tror att du har makt över mig? Du har bara makt över min kropp, men du har inte makt över min själ. Eftersom hon inte krökte rygg för honom kastades hon tillbaka i fängelset. Då kom en drake in i cellen och åt upp henne! Här kunde berättelse sluta, men Margareta var rådig. Väl uppäten och i drakens mage, gav hon inte upp utan hon tog hon fram sitt krucifix och tecknade ett kors. Draken sprack och hon kom ut oskadd. Lärde sig friaren en läxa? Nej. Lärde sig djävulen en läxa? Nej. En gång till kom han fram till henne, men då satte Margareta (hon hade väl blivit van vid allt djävulskap) sin fot på djävulens huvud och sa: ’Ligg du där djävul, under en kvinnas fot’. Då fick djävulen erkänna sig besegrad. Men till slut dog hon. Den försmådde friaren såg till att hon halshöggs. Han gav sig inte, hon skulle dö! Men många kom till tro eftersom hon var så fast övertygad och änglarna förde henne direkt till himmelen och sedan blev hon helgon. (I Uppsala domkyrka skall det finnas två reliker från henne.)
Barbara var också vansinnigt snygg och ung. Hon utsattes för våld på hemmaplan av sin pappa. Eftersom hon var så himla snygg tyckte han att det var bäst att låsa in henne i ett torn så ingen kunde se henne. Han ordnade dock ett eget badhus till henne. En gång lyckades hon mirakulöst rymma därifrån, men pappan använde alla sina kontakter och hittade henne. Han släpade hem henne i håret och låste fast henne i kedjor. Barbara levde ett kristet eremitliv i tornet, men böjde sig inte för pappans krav att avsäga sig sin tro. Då kom han på att han skulle dra henne inför domstol och låta tortera henne. Men inte blev hon mindre kristen för det. Vad göra? Bäst vore om han kunde halshugga sin uppstudsiga dotter. Och så var Barbaras liv över. Strax därefter slog blixten ner i hans huvud och han dog, medan hon blev helgon. (I Uppsala domkyrka finns en relik av henne.)
Nu kan man förstås tänka att sensmoralen är utdraget dödligt våld för snygga tjejer som avvisar friare eller inte lyder sin pappa. Och när våld och tortyr inte räcker till, tar männen till lagen för att kväsa och döda kvinnorna. Det är verkligen hemska berättelser om mäns dödliga våld, kontroll och hämndbegär.
Men man kan också tänka att de inte vek ner sig, hur mycket våld de än utsattes för. Kvinnorna käftade emot och var inte tysta. Kvinnorna fann lösningar när det var som värst, trots att de säkert visste att våldet skulle eskalera. Den kristna tolkningen är förstås att de vann det eviga livet, och att tron är värd att dö för.
I dag funkar knappast dessa berättelser som ’role model’ för kristna kvinnor eller kvinnor över huvud taget. Om du står ut med våld blir du rikt belönad i himlen, typ. Kvinnor skall alltid lämna våldsamma män och de skall inte själva behöva kämpa mot allt ont. Det finns mycket att göra för dem som vill stoppa mäns våld mot kvinnor!
Jag tror att jag får skriva några avslutande ord om ett annat helgon, eftersom det är så djupt avskyvärt med mäns våld mot kvinnor. Sankta Gertrud är skyddshelgon för Sankta Gertruds klosterruin i Visby. Hon finns avbildad över en av portarna. Hon var också ung och snygg och ville inte gifta sig. Hon ville driva ett kloster, vilket hon också fick. I hela den kristna världen är hon känd för två saker. Dels att hon skyddar mot råttor (alla städer som haft problem med råttor och möss brukar ha en kyrka uppkallad efter Sankt Gertrud). Dels att hon skyddar människor på resande fot. Än i dag lever seden kvar att man tar en Gertrudskål innan man ger sig ut på resa. Se där, ett kvinnligt helgon vars exempel vi utan problem kan följa nästa gång vi skall ut och resa!
