194 länder har undertecknat konventionen hos UNESCO om skydd för natur- och kulturvärlden, den sk världsarvskonventionen. Konventionen är från 1972 och det finns över 1000 världskulturarv i 167 länder.
Sedan 2003 finns även en konventionen som skall trygga det immateriella kulturarvet, vilken Sverige undertecknade år 2011. 177 länder har, än så länge, skrivit under. Immateriellt kulturarv definieras som hantverk, ritualer, musik och berättelser. Kulturarvet ska vara överfört mellan generationerna, nå bortom nationsgränser samt finnas i olika varianter och vara levande och i ständig förändring. Därtill säger kriterierna att det skall vara förenligt med gällande internationella mänskliga rättigheter, liksom med kraven på ömsesidig respekt mellan samhällen, grupper och individer och en hållbar utveckling. Några få immateriella kulturarv är av religiös art.
Några exempel från Sverige är smörgåsbord, luciafirande och studentspex.
Men, jag kan inte släppa att UNESCO i sin iver att bevara kulturarv till eftervärlden kategoriserat den slaviska vinguden Kurent och karnevalen i Slovenien som värt att bevara i evig tid.
När gudar blir eviga hos UNESCO
Det är säkert inte UNESCOs avsikt att definiera teologi och fastställa religiösa dogmer, men en konsekvens av deras beslut är att en, av alla de gudar som finns, blir definierad som evig. Att gudar definieras som eviga inom respektive religion är inte så märkligt. Det märkliga är att det är en mellanstatlig institution, utanför teologins värld, som gjort det.
Förutom att definitionen av egenskapen ’evig gud’ hamnar på samma nivå som studentspex, vilket inte kan vara speciellt upplyftande för prästerna, teologerna och de troende, så är det inte helt lätt att hantera religion och en teologisk förståelsevärld utanför teologins egen logik.
Hela den här utnämningen väcker en rad frågor hos mig.
Min första fråga handlar om vilka vetenskapliga belägg och argument UNESCO använder sig av för att ur ett icke-teologiskt perspektiv definierar en gud som evig? Hur ser argumentationskedjan ut? Bevisläget är så att säga svårt om man använder vetenskapliga metoder och teorier. Och UNESCO kan väl knappast argumentera ur ett troende perspektiv?
Vidare, hur tänker sig UNESCO att deras förståelse av egenskapen ’evig gud’ förhåller sig till alla de olika teologiska föreställningarna om egenskapen ’evig’ som finns?
Man får väl hoppas att UNESCO inte lutar sig mot de klassiska gudsbevisen, eftersom de i dag inte har något vetenskapligt värde.
Min andra fråga handlar om det finns något särskilt skäl till att UNESCO just valt Kurent, en slavisk vingud som en av de första gudarna att definiera som evig? Är det rimligt att anta att de andra stora religionerna kommer att uppvakta UNESCO med en begäran om att även deras gudar skall få samma status som evigt immateriellt kulturarv? Kommer UNESCO ur rättviseskäl då att beakta samfundens önskan om evig status för just deras gudar?
Det är ett lurigt läge som UNESCO satt sig i.
Eller är det så enkelt att UNESCO är slarvig med språket och inte tänkt igenom att begreppet evig betyder just evig?
Några sociologiska tankar om tiden vi lever i
Sekularisering är ett begrepp som kan rymma mycket. En av de saker som begreppet försöker täcka är att beskriva den process som innebär att religionerna förlorar makt och inflytande i samhället i stort och blir mer marginaliserade. I vår västerländska kultur har till exempel högre utbildning, vård, skola och omsorg men även rättsväsendet fråntagits de kristna kyrkorna och övergått till att handhas av stater.
Man kan tycka att religiösa samfund skulle vara nöjda med att sörja för sina egna medlemmar och att enbart syssla med religiösa ting, och slippa allt av icke-religiös art, men under senare årtionden har vi sett att samfunden politiserats. En del samfund talar mer om klimat, miljö, hållbarhet, flyktingar och integration samt rättvisefrågor ur ett politiskt perspektiv, än om människans själ, hur vi kan finna en nådig gud och det eviga livet. Man har blivit mer inomvärldslig, helt enkelt.
Det är inte ett självklart val för samfund att göra, att bli semi-politiska aktörer, men många har valt att agera på den politiska arenan.
Det här det här som jag inte kan släppa
När en mellanstatlig institution som UNESCO tar över en central religiös funktion, vilket en definition av tro och dogmer måste sägas vara, är det då en ny aspekt av sekulariseringsprocessen som vi bevittnar i vår samtid? Att samfunden släpper teologin och inte enbart de samhälleliga funktionerna av icke-religiös art, är det en logisk följd av att kyrkorna mer ägnat sig åt semipolitiska utspel och inte åt andliga ting?
När UNESCO (trots alla bekymmer som det innebär för dem, men som de inte tycks ha en aning om eller ens uppmärksammat) kliver in och definierar tunga religiösa dogmer, skriver vi också då om samhällskontraktet så att stat och kyrka håller på att byta plats i det att samfunden blir massiva politiska organisationer medan UNESCO blir bärare av religiösa funktioner? Att definiera egenskaperna hos en gud ÄR det mest centrala inom teologin, det är ingen tvekan om det. Är det så att detta är beviset för att allt fler samfund abdikerar från sin mest grundläggande funktion och att samfunden därigenom alltmer vittar sönder inifrån?
Förstår UNSCO att de övertagit en religiös funktion och att de hädanefter måste lägga resurser på att bibehålla och tradera rätt tro och tolkning av det religiösa immateriella kulturarvet? Förstår UNESCO att de behöver utbilda religiösa ledare och teologer så att tron och dogmerna traderas på rätt sätt? Förstå UNESCO att deras krav på att ett immateriellt kulturarv skall vara ’i ständig förändring’ inte är förenligt med påståendet att guden är evig? Och till sist: Förstår samfunden att de håller på att förlora en av sin mest centrala funktion?
