Vore en stat en teokrati är det inga (förstå mig rätt, pls) problem för samfund att ta hjälp av lagstiftning för att införa förbud för uttryck som man menar skadar religionen eller åsamkar den troende känslor av att vara kränkt. Poängen med en teokrati är just att religion – politik – juridik är en och samma sak.
Nu lever vi inte i en teokrati utan i en liberal demokrati där maktdelningsprincipen är grundläggande. I sekulära demokratier är religiös övertygelse en sak som tillhör människans privata sfär. Politiker, de demokratiskt sinnade, är noga med att upprätthålla skillnaden mellan religion och politik.
Samfunden hör till civilsamhället och behandlas inte på något annorlunda sätt än vad andra grupper i civilsamhället gör. Det innebär att staten kan berömma sig om att vara neutral i religionsfrågor, staten favoriserar inte en religion framför andra.
På senare tid har frågan väckts om religiösa människor behöver ytterligare skydd för att slippa känslor av kränkthet. Man talar om olika typer av hädelselagstiftning och så kallad trosfrid. I grova drag innebär det inskränkningar för medborgarna i ett land att göra eller säga saker som en religiös grupp eller individer kan uppleva som kränkande.
En intressant spänning
I de samfund som agerar för att införa lagstiftning om hädelse (många samfund motsätter sig hädelselagstiftning) finns det en intressant spänning som kan behöva lite extra ljus på sig.
Å ena sidan åberopar troende sina egna skrifter och böcker som de håller för heliga som argument för att vi andra inte får säga eller göra vissa saker.
Å andra sidan åberopar dessa grupper andra expertsystem än de egna religiösa skrifterna i syfte att göra inbrytningar i sekulära demokratier. Det intressanta är att man använder en strategi för att få inflytande som innebär att man vill kunna åberopa civil lagstiftning för att skydda det man uppfattar som heligt och skydda sig mot känslor av att vara kränkt. Detta, att man åberopar sekulära expertsystem, kan inte tolkas som något annat än ett uttryck för sekularisering.
Visserligen är det svårt för religiösa grupper att få genomslag för sin egen teologiska världsbild visavi majoritetssamhället, men en stat kan inte hamna i ett läge där de favoriserar en religions, eller en riktning inom en religions, uppfattningar om tabu genom att införa lagar som bygger på en (av flera) teologisk världsbild. Ty, då är distinktionen mellan politik och religion upphävd och maktdelningsbalansen är rubbad.
Religiösa grupper som vill använda hädelselagstiftning är inget nytt. Vilka gudar som skall skyddas och vilka religiösa artefakter som skall vara tabuomgärdade kan dock variera över tid. Vanligtvis vill man förbjuda konstuttryck, satir, vetenskapliga eller journalistiska studier och skolundervisning om den aktuella religionen. Det är så att säga bara de religiösa själva som får syssla med sin religion.
Några risker
När religiösa grupper börjar lita till sekulära rättssystem för att freda sin religion och sina känslor riskerar man att själv bli dömd för hädelse. Juridiken går så att säga inte bara åt ett håll. Likaväl som ett domslut kan gå till ens egna favör, kan det gå åt andra hållet.
En annan risk är att religiösa grupper överlämnar makten över sin egen teologi till jurister. Hypotetiskt sett kan ju domslutet bli att hädelse eller kränkning inte föreligger och då måste den religiösa guppen skriva om sin teologi på ett djupgående sätt, vilket då sker utifrån en sekulär världsbild.
En tredje risk är att de religiösa ledare som använder sekulär juridik för sina teologiska syften likaväl kan vinna målet som förlora det. Förlorar ledaren målet uppstår legitimitetsproblem och interna strider i den egna gruppen. Religiösa ledare som är vana att tala på sin guds uppdrag brukar inte backa, i så fall har ju både ledaren och guden haft fel.
Förutom att det finns olika uppfattningar om hädelse och kränkning samt nyttan med att införa hädelselagstiftning mellan olika religioner, finns det olika uppfattningar inom en och samma religiösa tradition. För juridikens del blir det då en grannlaga uppgift att utröna vilken av alla teologiska uppfattningar som de skall ge företräde. Eller med andra ord: vem anser de vara mest kränkt?
Därtill skall den politiska nivån och den juridiska nivån förklara för alla de religiösa grupper som väljer en stark religionsfrihet och yttrandefrihet framför inskränkningar, varför de väljer att lyssna på dessa grupper och inte andra. Det finns många religiösa grupper som menar att priset för yttrandefrihet är försumbart. I Sverige var det inte så länge sedan individer gavs frihet att få tro enligt personens egen övertygelse och samvete och många vill inte tillbaka till det tvingande statskyrkosytemets tid, man vill ha sin frihet och makt över att få följa sitt eget samvete.
Men nog är det intressant att följa händelser där religiösa grupper försöker göra inbrytningar i sekulariserade samhällen med liberala demokratier och hur dessa försök bemöts.
