Den prisbelönte och uppskattade författaren Hannu Salama skrev i början av sin karriär romanen Midsommardansen. Salamas författarskap kännetecknas av realism och stark samhällskritik. Romanen Midsommardansen kretsar kring några ungdomars firande och är mättad med symbolik: båtar som kantrar, döda fåglar och fordon där resenärerna bränns inne. Mansvåld mot kvinnor, alkohol, begär, svek och längtan är teman som återkommer genom hela romanen. Mest känd är dock Salama för den berättelsen i berättelsen som ledde till åtal för hädelse. Man kan inte komma ifrån att författarens huvudsakliga budskap är en kritik mot fenomenet fest, som idé och praktik. Det är en meningslös aktivitet som människan ängar sig åt.
Konservativt kristna i Finland menade visserligen att hela boken var negativ för sedligheten, men åtalet gäller några få rader som retade upp kyrkans folk.
En ärkebiskop menade att boken sårade de kristnas känslor, ett tjugotal moderata riksdagsmän pekade på att författaren hädade gud i boken och att sexualmoralen tog skada. Andra grupper av kristna krävde att Justitiekanslern skulle vidta åtgärder.
1964 blev Salama åtalad för blasfemi och man krävde fyra års fängelse. Salama dömdes till tre månaders fängelse och 30 000 mark i böter. Salama tyckte att processen var fånig och erkände i rätten att han ville håna kristnas känslor och deras uppfattningar om sin gud samt att han ville såra prästerskapet och ifrågasätta kristna värden. Han benådades dock av president Urho Kekkonen. Romanen har getts ut i censurerad form i Finland. 1965 gav Bonnier ut romanen i Sverige.
Ingen av de kristna grupper eller individer som drev frågan om hädelse till domstol ville senare kännas vid att man startat processen mot Salama.
En del bedömare menar att de kristnas process mot Salama mer fyllde funktionen av att de religiösa grupperna fick möjlighet till att rensa ut unkna föreställningar, än att de fick igenom sin moral och sin syn på hädelse, tabu och gud i förhållande till majoritetssamhället. Religiösa fick så att säga en möjlighet att släppa sina politiska anspråk utifrån exklusiva teologiska anspråk.
Om man är intresserad av hur hädelselagstiftning sett ut i Norden i modern nutid bör man ha läst boken, känna till domen och benådandet.
I Finland menar flera jurister att strafflagen ’brott mot trosfrid’, som ger böter eller fängelse max 6 månader, är problematisk i det att hädelse kan betyda vad som helst. Olika religiösa grupper har olika tabun och deras gudar tänks reagera olika på vad människor skriver, vilka oljud de för, vad som är ett hotfullt eller opassande uppträdande. Lagen har, menar yttrandefrihetsexperter, mer kommit att reglera den allmänna ordningen i stället för att reglera brott mot tro och teologi. De som arbetar för yttrandefrihet, bland annat PEN, menar att lagen bör avskaffas då den ses som omodern för ett demokratiskt samhälle, man menar att det räcker med lagen om ’hets mot folkgrupp’. Hädelselagen ses dessutom som problematisk eftersom lagen lätt blir ett redskap i händerna för människor och religiösa samfund som vill inskränka yttrandefriheten. Därtill, innebär det problem om en demokrati överlåter åt religiösa samfund att avge domar om vad som är hädelse eller inte. För vilken religiös falang skall man ge tolkningsföreträdet till? Frågan är om det är en bra idé att upprätthålla samhällsordning med hjälp av en hädelselag? Folkvett, hur man uppträder mot varandra och lagstiftning är två olika saker, hävdar Finska PEN, apropå att debatten om hädelse och blasfemi åter blivit aktuell.
I dag då allt fler sätter sig in i frågan om hädelsen ställning för majoritetssamhället inom liberala demokratier (inom samfunden får medlemmarna ha vilka uppfattningar som de vill kring hädelse och följa vilka tabun som de vill) så kan man tänka på att Finland en gång hade en president som benådade den dömde hädaren. Därigenom sa vad han tyckte om de konservativa och de religiösa samfundens politiska och juridiska anspråk.
Och om man vill, kan man ägna en tanke eller två kring frågan om festande är en meningslös aktivitet eller inte.
