Det har gått några dagar sedan valet 2021 till Svenska kyrkan på riks, stift och församlings- eller pastoratsnivå. Redan här vill jag varna för att bloggtexten är längre än vad den brukar vara.
Valdeltagandet går nedåt
Mätt på en 20-årsperiod så går siffrorna stadigt nedåt, både hur många medlemmar som Svenska kyrkan har och hur många som väljer att rösta (15-20%) även om siffrorna planar ut (siffrorna planar dock ut när populationen blir mindre, det är en matematisk konsekvens om man antar att den procentuella nedgången är konstant).
Det borgerliga blocket – valets förlorare
För de borgerliga partierna (Centern, KD, SD) eller de kyrkopartier som har koppling till traditionella partier (Borgerligt Alternativ, BA och Fria liberaler i Svenska kyrkan, FISK) så är antal röster nere på mycket låga eller låga nivåer, alla har nedåtgående kurvor på riksnivå. Två saker vill jag särskilt peka på.
Den ena är att SD tappar röster för första gången i ett val, det har inte hänt förut i partiets korta historia. Till viss del hänger det ihop med att ett populistiskt parti, Alternativ för Sverige (AfS), bedrivit en mycket aktiv valkampanj och tagit röster på högerflanken men också med att SDs väljarkår inte är så kyrkligt engagerade och har låg kunskap om kristendom och om Svenska kyrkan som organisation. Tidigare har jag skrivit om att högerpopulistiska partier mer använder kyrkovalet för att testa sin politik och hitta samarbetspartner på lokal nivå samt att man vill ha en plattform att bedriva sin politik ifrån, än att engagemanget är sprunget ur ett genuint intresse för kyrkan. I högerpopulismen ingår ju också föreställningar om den kristna religionen som en sammanhållande och stabiliserande kraft för det som uppfattas som svenska värderingar, vilka man vill slå vakt om.
Centerpartiets tapp slår mot riksdagsvalet
Den andra som är värt att lyfta fram är Centerns tapp av röster. Centern är traditionellt stark på landsbygden men har rört sig i riktning mot att bli ett mittenliberalt parti och uppfattas inte längre driva landsbygdsfrågor. Antagligen kan Centerns anmärkningsvärda tapp av röster förklaras av att sekulariseringen går långsammare på landsbygden, det vill säga religiösa traditioner upprätthålls i högre utsträckning på landsbygden än i städer samtidigt som Centerpartiet inte längre är landsbygdens röst i maktens korridorer. Partiet är inte relevant för sina besvikna kyrkliga väljare längre.
Här kan vi anta att väljare som varit Centern trogen i generationer även kommer att överge partiet i riksdagsvalet. Vart dessa väljare kommer att vända sig är oklart. Landsbygdsfrågor verkar inte tas på allvar av något parti. När det gäller det kyrkliga valet så har inte SD lyckats attrahera dessa landsbygdsväljare. En anledning till detta är säkert SDs invandrings- och integrationspolitik som ligger långt från de värderingar som fromma kyrkobesökare omfattar, likaså att det verkar vara kvinnor som främst röstar i kyrkovalet och att kvinnor är mer skeptiska till SD generellt sett. Gapet är alltförstort mellan SD och aktiva i Svenska kyrkan.
Män röstar inte i kyrkovalet
Överlag förklaras de borgerliga partiernas branta nedåtgående kurvor med att det traditionellt är män som röstar på partier inom högerblocket. Män är heller inte aktiva i Svenska kyrkan i någon högre utsträckning och röstar därför inte. Mäns inkomst är dessutom högre än kvinnors och här finns ett skatteincitament för män att inte vara medlem. Religiositet är dessutom inte en egenskap som värderas högt av män. Skulle Svenska kyrkans medlemsstatistik vara presenterad uppdelat på kön, ålder och region skulle vi få en klarar bild av läget i Svenska kyrkan, men antagligen tycker man att dessa siffror är för känsliga.
Vänsterblockets vinnare och förlorare
Socialdemokraternas tapp är inte lika brant som de borgerliga partierna, men kurvan går stadigt nedåt. Övriga partier i vänsterblocket (Miljöpartiet och Vänstern) har gått framåt i detta val, men sett i ett längre perspektiv tappar de väljare. Deras popularitet just nu förklaras främst av den vänstervåg som drar över västvärlden där vänster- och miljöpartier går framåt och där populistiska och högernationalistiska partier tappar väljare.
Därtill förklaras vänsterns och MPs siffror av att det främst är kvinnor som troligtvis röstar i kyrkovalet och av att kvinnor är religiösa i större utsträckning än män (vi vet dock inte säkert, eftersom Svenska kyrkan inte släpper könsuppdelad statistik) och att kvinnor som röstar är mer benägna att rösta vänster än vad män är. Frågan är om det är aktiva medlemmar i kyrkan som röstat på V och MP, eller om det är medlemmar som trummats dit av moderpartiet.
Svenska kyrkan kommer att styras av urbana, högutbildade kvinnor med vänstervärderingar
För Svenska kyrkans del innebär det att hon kommer att styras av högutbildade kvinnor i urbana miljöer med värderingar som är politisk förankrade i vänster- och miljöpartier samtidigt som Svenska kyrkan har sin verksamhet mest förlagd på landsbygden där traditionella värderingar är mer vanliga. Min gissning är att politiska frågor som har med slitningar mellan stad och landsbygd kommer att vara särskilt tydliga under kommande mandatperiod. Därtill kommer klyftan mellan ytterlighetspartierna bli mer tydlig, högernationalistiska partiers värderingar kommer att stå mot vänsterns.
Under nästa mandatperiod kommer dessutom nya biskopar och ny ärkebiskop att väljas. Mitt stalltips är att de som pretenderar på dessa poster kommer att vrida sig i riktning mot värderingar som appellerar till den nya vänstervågen i västvärlden såsom rättvisefrågor, representation i beslutande församlingar, miljöfrågor, socialpolitik, klimat, hållbarhet, religionsdialog et c.
De kyrkliga partierna går sådär – trenden nedåt är påbörjad
När det gäller de mer renodlade kyrkliga partierna så har Frimodig kyrka (FK) tappat nästan 9 500 röster sedan förra valet. Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK) har tappat drygt 2 300 röster sedan valet 2017, men lyckas få några fler mandat än vid förra valet, vilket beror på att färre röstar totalt sett. Vinnaren är Öppen kyrka – en kyrka, för alla (ÖKA) som har en starkt diakonal prägel, och som har ökat med drygt 2 500 röster och får ett par fler mandat än vid förra valet. Antagligen finner vi missnöjda borgerliga såväl som väljare från FK och POSK bland ÖKAs nya röster.
Trots massiv propaganda från de kyrkliga partierna i syfte att driva ut de traditionella politiska partierna från templet så verkar det inte ha funkat. Dels följer det kyrkliga valet den förväntade nedåtgående trenden i valdeltagande, dels har de kyrkliga partierna inte lyckats attraherar nya väljare i samma utsträckning som de traditionella partierna tappar väljare. För de kyrkliga partierna FK och POSK så är det tydligt att trenden nedåt är påbörjad.
Överkurs: valdeltagande och Gudstjänstdeltagande
Det är alltid svårt att få ett hum om hur många av Svenska kyrkans drygt 5,7 miljoner medlemmar som är aktiva i kyrkan och hur många av dem som röstar. Jag brukar räkna att cirka 10-15% är aktiva och att resten är passiva medlemmar. Hur många aktiva respektive passiva respektive dittrummade av moderpartiet som röstar är ursvårt att gissa sig till. Likaså hur många som är aktiva i kyrkan, men som inte röstar eftersom de är kritiska mot systemet som sådant. Likaså är det svårt att gissa hur förflyttningar av väljare ser ut (dvs när väljare byter parti). Det finns inga tillförlitliga studier som jag känner till.
Ett hum får man om man tittar på hur många besök som söndagens huvudgudstjänst har. Antalet huvudgudstjänster har minskat såväl som antal besökare. Dessa siffror är svårbedömda eftersom anställda (präst, kantor, kör, vaktmästare, kyrkvärdar) räknas in i statistiken, förutom de som sitter i bänkarna. Så det är siffror som har en stor osäkerhet, men trenden är ändå tydlig. 2001 fanns det cirka 6,5 miljoner besök per år till huvudgudstjänsten (tänk söndag kl 11) och 2019 var siffran ca 3,4 miljoner, det är en halvering på 20 år. Frågan är om det är AfS, SDs,MPs och vänsterns partimedlemmar som nöter kyrkbänkarna, eller om de ”enbart” finns på den styrande nivån, inte på den församlingsaktiva.
En slutgiltig fundering handlar om vad kombinationen av den nedåtgående trenden i valdeltagande (bortsett från högerpopulistiska partier och vänstervågen i väst, som troligtvis är ett hack i kurvan sett ur ett längre perspektiv) och att de kyrkliga partierna valt att så hårt driva en kampanj mot etablerade politiska partier i kyrkan betyder i ett större perspektiv.
De kyrkliga partierna attraherar uppenbarligen inte nya väljare, varken från de traditionella partierna eller från passiva kyrkomedlemmar, så tillförseln är låg, de facto backar man eller så är det marsch på stället. De traditionella partierna har heller inte under lång tid lyckats trumma sina kyrkligt passiva medlemmar till valurnorna.
Dessutom finns det ett egenintresse hos de som har makt att allt färre är aktiva i kyrkan eftersom det då kommer vara lättare för dem att behålla makten. Krasst uttryckt är det ”bäst” för den kyrkliga politiska eliten med många passiva medlemmar som helst inte röstar.
Tittar vi framåt i kristallkulan ser det ut som att de kyrkliga partierna får än mer makt över kyrkans ekonomi, värdepapper-, skogs- och fastighetsinnehav, kulturarvsfrågor såväl som kyrkans teologi, trots nedåtgående trend. Makten koncentreras då till några familjer och deras allianser. Det finns helt enkelt ett egenintresse hos de som har makt att färre är aktiva i kyrkan samtidigt som det urholkar demokratin som styrmodell för Svenska kyrkan.
För Svenska kyrkans del gäller det att för det första hantera att partier använder dem som plattform, för det andra att hantera att partier (både på vänster och högerflanken) sitter i de högsta beslutande organen samtidigt som de inte är aktiva i samfunden och saknar personlig erfarenhet av det kristna livet samt har låg eller mycket låg kunskap om kristendom i allmänhet och om Svenska kyrkan i synnerhet, och för det tredje att makten i ett längre perspektiv koncentreras till en kyrklig elit och deras familjer och allianser.
Bittersweet, är ordet.
