Religiös aktivism kan ta sig många uttryck. Bland de grupper som inte känner sig hemma i det moderna projektet och som vill se en anti-sekulär samhällsordning återfinns grupper som islamism, judisk ortodoxi, hindunationalism, buddistisk aktivism och kristianism. De är strömningar inom de respektive religionerna och de har ofta mer gemensamt med varandra än med huvudfåran inom sin egen religion. Dock står ofta i ett konfliktfyllt förhållande till majoritetens religion, majoriteten av de troende vill inte förknippas med fundamentalister. De anti-sekulära religiösa grupperna tillhör ofta de fundamentalistiska strömningarna, men tankegångarna kan även finnas bland huvudfåran. Grupperna har politiska ambitioner, i bland är de också militaristiska och förespråkar en väpnad kamp som politiskt medel för att genomföra sina idéer på bred front. På senare tid har de anti-sekulära anhängarna börjat jobba inom de politiska systemen och försöker därigenom stärka sin tolkning av religionens roll i politiken för att på så sätt förändra samhället i stort. Inte sällan förespråkar man att religion i allmänhet och den egna tron i synnerhet är det mest livsdugliga alternativet i kampen mot ekonomisk och social orättvisa. Huruvida enskilda troende med en anti-sekulär agenda lyckas i det politiska livet, eller om de måste tona ner sin mer extrema religiositet, får vi helt enkelt hålla ögonen på och följa över tid.
Enligt äldre sociologisk forskning antog man att framväxten av modernitet, urbanisering och kapitalism tillsammans med processer av ökad individualisering leder till religionens tillbakagång, men i dag får man i stället rikta blicken mot hur anti-sekulära grupper agerar, vilken makt och inflytande de har och hur kraftfulla internationella nätverk samt kapital de har bakom sig för att försöka första denna strömning i vår samtid. Detta är av särskilt vikt eftersom dessa grupper inte nöjer sig med att ha inflytande över den egna gruppens medlemmar, de vill styra över hela samhället. På ett särskilt sätt uppfattar man att pluralistiska liberala samhällen, där olika värderingssystem lever sida vid sida är skadligt och att sådana samhällen snarast bör ersättas av ett samhälle där den egna religionen och kulturen har en stark monopolställning. Denna tankefigur har de gemensamt med neo-nationalistiska strömningar i vår tid.
I ett pluralistiskt och demokratiskt samhälle utgår man från att individer fritt kan söka efter värderingssystem. Likaså att människor är fria att blanda innehåll från olika religioner. Åläggandet av ett obligatorium gäller enbart när man väl blivit anhängare. Då kan man tillsammans med likasinnade ålägger sig att följa en viss tro, normer och livsstil. Anti-sekulära grupper strävar, tvärtemot den liberala idén om individers frihet, mot att utökade det religiösa anspråket, så att det omfattar oss alla.
En anti-sekulär världsbild
En anti-sekulär världsbild är mer tydlig formulerad i fundamentalistiska grupper än i andra religiösa sammanslutningar, men tankestoffet kan finnas inom andra riktningar som också strävar mot att den egna religionen skall ge vetenskapliga eller politiska bidrag ur ett konfessionellt perspektiv till majoritetssamhället. På individnivå kan enskilda individer vara bärare av dessa värderingar i skilda utsträckningar.
Forskare är oense, förstås, om varför fundamentalism uppkommer. En grupp ser det som en reaktion på söndervittringen av traditionella värderingar och moral. Man saknar det samhälle som byggde på en traditionell syn på kvinna och man och traditionellt familjeliv inom en kulturellt och religiöst avgränsad nation. Inte sällan pekar man på ökad kriminalitet, förekomsten av hbtq-rättigheter och genusvetenskap som problem i vårt samhället.
En annan grupp förklarar uppkomsten av fundamentalism med en variant av deprivationsteorin. I korthet innebär den att människor som inte har råd att konsumera (här ligger idéen om den ’lycklige konsumenten’ som en grundteori) söker sin tillflykt till religionens trygga hamn. Religionen löser visserligen inte problemet, men ger ett alternativ till dem som inte har råd att konsumera. Den misslyckade konsumenten väljer således genom sin tro, att ’välja att inte välja ’och slipper därigenom att ta itu med sitt eget misslyckande. I utbyte får hen en känsla av stöd, tröst och disciplin genom sin fundamentalistiska tro och tillhörighet.
Vad är hotande och vad är lösningen?
Fundamentalistisk religiositet är inte en enhetlig idétradition, men några gemensamma drag brukar man säga tillhöra kärnan i tänkandet. Grundproblemet för anti-sekulära människor är att religionen trängts tillbaka i liberala demokratier. Likaså ser man ett problem i att religion och politik inte hänger samman, därtill att juridiken inte utgår från en religiös världsbild, När det kommer till vetenskap tror fundamentalisten ofta bokstavligt på religiösa skapelsemyter som sanna och avvisar vetenskapliga teorier med en påfallande lätthet. De kan sällan acceptera att Bibeln består av olika litterära genren (t ex poesi, myter, krönikor, historia, lärotexter, moraliska föreskrifter) med olika syften och sanningsanspråk. De avvisar vetenskapliga metoder och teorier när det kommer till världens skapelse och utveckling och förespråkar i stället kreationism. Den förda skolpolitiken innebär att de vill se konfessionella friskolor där kreationsim lärs ut som ett alternativ till vetenskapliga teorier om världens tillkomst. Flera driver också frågor om rätten att få ha religiösa symboler och kläder i yrkeslivet. Åter andra driver frågor om att införa lagstiftning som förbjuder hädelse av det som de håller som heligt och tabuomgärdat. Likaså vill man tona ner eller avskaffa rättigheter som rör rätten till autonomi för den egna kroppen. Tydligast syns det i ett motstånd mot kvinnors rätt till sexuell och reproduktiv hälsa och rätten till abort. Men även i frågor som rör samkönade relationer och könsdysfori.
En utgångspunkt i ett anti-sekulärt tänkande är att det är de religiösa skrifterna och uppenbarelserna som skall vara normerande för samhället i stort. Lösningen utgår ofta från en patriarkal familjemodell där könen uppfattas som olika men komplementära. Kvinnans roll som mor lyfts fram, även i hennes professionella liv. Man är ofta kritisk mot vetenskapliga metoder och teorier, särskilt är man kritisk mot studier som rör maktförhållanden mellan kvinnor och män eller mellan människor med olika etnisk bakgrund.
För den fundamentalistiskt sinnade är antagandet att samhället måste vara enhetligt i en religiös mening centralt, annars tänks varken utrikespolitik eller privatmoraliska frågor fungera. För att skapa denna enhet använder man olika strategiska instrument. Några är: införande ev en litterär kanon, särställning för den egna religionen samtidigt som andra religioner kringgärdas med lagar och förbud, införande av hädelselagstiftning, inskränkning eller förbud mot abort, samkönade relationer, hbtq-rättigheter och att kreationism lärs ut i skolan som en teori, likvärdig vetenskapliga teorier.
Synen på religion
I synen på religion saknas ofta en historisk-kritisk hållning. Därtill tycker man att religion endast bör förstås ur ett troende inifrån perspektiv och inte med hjälp av vetenskapliga teorier och metoder, det vill säga ur ett utifrån, icke-konfessionellt, perspektiv. Det är så att säga endast de fromma teologerna och prästerna som får uttolka religionen, inte forskare.
Anhängarna menar att de inte tolkar biblar och andra urkunder, utan ’läser som det står’. Guden ses som transcendent och omges ofta av tabu-föreställningar. Religiösa urkunder ses som utan fel och brister och uppfattas som sanna historiska skildringar av vad som hänt. Sanningen med stort S finns enbart i religionen. Den egna religionen idealiseras ofta, medan andra utmålas som hotfulla. Man uppfattar gärna den egna religionens ursprungliga era som normativ och i anakronistisk anda försöker man återskapa den tiden idag. Det kan gälla klädföreskrifter (framför allt för kvinnor) eller i hur hälsningsrutiner skall organiseras (män och kvinnor skall inte röra vid varandra), eller i dietföreskrifter.
Anti-sekulära insteg i det politiska livet bemöts ofta av stark kritik. Dels är det en kritik i sig mot försöket att införa av en teokrati helt eller delvis, inskränkningar av aborträtten samt den religiösa tanken att förmågan till vetenskapligt tänkande inte har betydelse för en nations framgång, vilket är konsekvensen av att lära ut kreationism. Dels är kritiken mot anti-sekulära en påminnelse om att de bör tona ner sin starka religiös övertygelse i mötet med det politiska livet och i relation till vad vi vet genom vetenskapligt tänkande och genom att använda vetenskapliga metoder och teorier. Övertygelser som de har fått genom att lyssna på entusiastiska pastorers predikningar i en kyrka, är när allt kommer omkring, en världsbild som inte håller i kontakten med majoritetssamhället. Inte desto mindre skall det bli intressant att följa om, och i så fall hur, dessa försök till att blanda samman tro och politik, tro och vetenskap lyckas eller ej.
