Min plan var att under sommaren skriva en serie om växter som är förknippade med gudar, riter och läkekonst. Det kändes lagom lättsamt för hängmattan i sommar. Men nu känner jag att jag behöver tänka om. Gudarna och deras växter återkommer jag till, jag lovar. Anledningen till att jag sticker in ett nytt ämne så här i sommartider är dels de senaste dagarnas diskussioner om yttrandefrihet, hädelselagstiftning och hatbrott samt hets mot folkgrupp, dels en fråga jag fick om de tre abrahamitiska religionerna (judendom, kristendom och islam) har något gemensamt begrepp för sina centrala skrifter.
Veckans blogg är inte lättuggad och den är lång. Jag bävar lite inför att skriva denna text. Inte för att ämnet är komplicerat ur ett samhällsvetenskapligt perspektiv, det väl studerat och mekanismerna är välkända. Det som oroar är i stället alla de hetsiga känslor som ämnet väcker både bland teologer och de religiösa anhängarna samt de som ser möjligheten att utnyttja händelserna för politiska syften. Men, med det sagt, så gör jag ändå ett försök att på detta korta utrymme försöka sätta in frågan om hur texter blir till religiös kanon i ett vetenskapligt perspektiv.
När religion används i politiska syften – förr och nu
Vid större politiska eller religiösa förändringar brukar det alltid uppstå oro. Oron i sin tur brukar innebära att några väljer att utöva makt genom att förstöra religiösa artefakter (framför allt konst, texter, byggnader), vilket alltid väcker starka känslor. Och, inte minst, utnyttjas i politiska syften.
Att angripa det som uppfattas som heligt och omgärdat av tabu kan tolkas som ett försök att utplåna historien för att ersätta den med en ny samhällsordning. Strategin, ikonoklasmen, är känd genom årtusenden. Historien är full av bildstormare som förstör det som andra håller för heligt eller som har en central ställning i den egna religionen. Kända historiska ikonoklastiska strider är när kristendomen blev statsreligion på 300-talet och allt gammalt rensades ut, striderna i Östrom under 700-800-talet och 1500-talets strider i Nederländerna. Värt att nämna, och att inte förglömma, är Martin Luthers bokbål på 1500-talet. I nutid finns till exempel förstörelsen av Buddhastatyer i Bamiyan och förstörelsen av gamla manuskript, gravkammare och helgedomar i Timbuktu 2012.
Allt som uppfattas som laddat med fel sorts helighet döms ut. Allt det som man uppfattar vara ett brott mot den egna gudens bud skall förstöras. Ikonoklastiska strider kan ske mellan falanger inom den egna religionen eller mellan olika religioner eller rikta sig mot en viss religion. De hängivna vill att alla skall underkasta sig eller anamma den nya ordningen, där deras syn på det som är heligt skall gälla för alla.
Från ett vetenskapligt perspektiv vet vi att det har förekommit och förekommer i de flesta religioner. När religiösa ledare och teologer i dag både fördömer handlingar som upprör känslor och/eller använder händelserna i politiska syften, skorrar det dock en hel del. Hur vore det om man först gjorde upp med såväl sin historia som sitt nutida agerande vilket kan innebära förstörelse av böcker och andra artefakter och i extrema fall till och med dödandet av andra människor?
Från politiskt håll är utmaningen (återigen) hur man bäst hanterar dessa handlingar och de starka känslor som det väcker bland de troende samt hur man bör hantera dem som vill utnyttja situationen i politiska syften, utan att ge avkall på demokrati och fri- och rättigheter.
Nu kan man förstås undra vad förstörda statyer och ikonoklasm har att göra med olika kanonbildningarna inom skilda religioner samt med processer då texter blir heliga eller får en central ställning. I dag är vana att skilja mellan bilder och bokstäver. Dock skall vi se att det inte finns några tydliga skiljelinjer mellan hur bilder och texter uppfattas. I kanonhistorien finns det tydliga samband mellan kanoniska skrifter och religiös konst och hur de uppfattas.
Hur uppstår en religiös kanon?
För att försöka förstå de starka känslor som väcks och som bildstormare utnyttjar behöver vi backa några steg och ägna några tankar åt tre frågekomplex.
- Hur uppstår de religiösa kanonskrifterna?
- Vilka olika genrer tillhör de religiösa kanonbildningarna som vissa uppfattar som heliga eller centrala?
- Hur ser teologer på sina egna respektive andras religiösa skrifter?
Innan jag mycket översiktligt går igenom dessa tre frågekomplex vill jag återigen påminna om att jag har mycket lite utrymme i min blogg och att texten därför med nödvändighet bara förmår skrapa på ytan. Många av ämnena jag berör är dessutom debatterade under flera tusen år och det är omöjligt att gör ämnena rättvisa.
Går vi till de tre abrahamitiska religionerna: judendom, kristendom och islam ser kanonprocessen olika ut för de tre religionerna. Jag skriver mest om kristendom, eftersom den är den största religionen i Sverige.
Judendomen har en tudelad kanon, en muntlig och en skriftlig del. Enligt traditionen gavs båda till Mose på berget Sinai och båda är lika viktiga. Den muntliga traditionen har traderats under århundradena, men den fungerar också som en hjälp att tolka de skriftliga texterna, eftersom man inte enbart kan gå till den skriftliga traditionen för att få vägledning i praktiken. Den skriftliga kanon, Tanakh, hade kring år 200 f.v.t. mer eller mindre antagit sin nuvarande form. Inom judendomen finns inga ’kanonbildningskonvent’ där man röstar om vilka texter som skall ingå. I den judiska religionen finns inga officiella läror som utgör krav för att få vara medlem, så som det gör inom kristendom och islam. Kanonbildningen handlar framför allt om historieskrivning och om ceremoniella regler.
Inom kristendomen delar man majoriteten av texterna i Gamla testamentet med judendomen. Kristendomen tog över den judiska, hebreiska Bibeln, Tanakh, när de skapade sin kanon, den kristna Bibeln.
Kristendomen har en intressant tidig historia i det att religionen blev statsreligion redan som ung, blott drygt 300 år gammal. Frågan om vad kristendomen varit utan den politiska legitimiteten har sysselsatt många historiker och samhällsvetare, men nog vore det otänkbart att tänka sig kristendom utan intima kopplingar till den politiska nivån. Kanonbildningen är dessutom tätt sammanlänkad med den politiska önskan att använda kristna och kristendomen i politiska syften. En samlad kanon var extremt viktigt i skapandet av en statsreligion i ett jättelikt imperium. Tack vara att det fanns en samlad kanon kunde också makthavarna lättare kontrollera religionens innehåll, dess prästerskap och dess organisation.
Härskare i väst och öst stred om herraväldet över extremt viktiga regioner. I dessa strider hade de stor hjälp av religiösa företrädare som kunde legitimera krig och maktutövning med hänvisning till en transcendent högsta makt.
När Konstantin den store segrat över sin rival år 312 behövde han befästa sin makt. Kristendomen var en snabbt växande religion i och kring det romerska riket. Kring år 300 var de kristna ca 6% av befolkningen kring Medelhavet (ca knappt 4 miljoner av 60 miljoner invånare). De kristna hade nätverk och de var organiserade. Om man kom som främling till en ny plats hade man snart ett socialt sammanhang av likasinnade. Konstantin såg kristna som en outnyttjad politisk resurs. Tidigt utnyttjade han kristna nätverk och deras organisation för sitt maktbyggande. Men det var framför allt en tredje sak som Konstantin utnyttjade. De kristnas kultur kännetecknades av stark sammanhållning och en strävan mot enhet. Denna mentala resurs använde Konstantin för att föra ut sitt budskap och skapa politisk enhet i sitt imperium. De kristnas viljan till enhet utnyttjas än idag av politiker för att få kyrkan att gå deras ärende, likaså utnyttjas den av teologer som vill få igenom sin tolkning av kristendomen till andra kristna grupper. Mer om detta i nästa blogg.
Konstantin och efterföljande kejsare underlättade och banade väg för kristendomens spridning, de stödd byggandet av kyrkor, förbjöd konversion till judendomen och stängde alla icke-kristna byggnader samt uppmanade befolkningen att förstöra alla icke-kristna texter.
Därtill utvecklade man en centraliserad kristen organisation där makten samlades. Först kallades biskopar som fanns kring medelhavet till ett kyrkomöte. Det hölls i Nicaea, i nuvarande Turkiet, år 325. Under detta möte slogs centrala läror fast och en tjänstestruktur skapades där makten centrerades än mer till biskopar. För kyrkans del innebar det att man fick politisk legitimitet för sin organisation, sitt ledarskap och sin tro. Därtill fick kyrkan tillgång till och inflytande över den centrala politiska makten (något kyrkan flitigt har använt sedan dess). Politiker fick etablerade nätverk, en uppbyggd organisation och anhängare som strävade efter sammanhållning och enhet. Likaså fick de stöd av prästerna som kunde hänvisa till att kejsarens gärning var legitimerad av den högste guden. Vad gäller enheten kan man säga att kulturen av enhet stärktes i och med att kyrkan fick politisk legitimitet; en enad kyrka har helt enkelt större politisk makt än flera mindre grupper som är rivaliserande. (Att enheten inte blev så långvarig ser vi dock i alla de kyrkosplittringar som skett genom århundradena.)
Nästa steg i att skapa än mer enhet är att konstruera en kristen kanon av skrifter. Under de första århundradena florerade det en mängd evangelium, brev och skrifter som församlingar använde. År 367 slog kyrkan fast vilka texter som skall ingå i den kristna Bibeln och vilka som var villoläror. Förutom Gamla testamentet ingår 27 böcker i Nya testamentet. Dessa handlar främst om trons innehåll.
Kyrkan blev sakta men säkert statsreligion och fick monopolställning i takt med att den politiska legitimiteten ökade. Konstantin och efterföljande kejsare och andra makthavare blev å sin sida alltmer skickliga i att utnyttja den kristna infrastrukturen, sammanhållningen och strävan mot enhet för sina politiska syften.
Till skillnad från judendomen har nu kristendomen en centraliserad lära och ett politiskt stött maktcentrum. För att få vara kristen behöver medlemmen tro på ett visst sätt.
Inom islam ser historien där Koranen blir kanon lite annorlunda ut. Enligt islams lära tog det blott 23 år för ängeln Jibril (Gabriel) att uppenbara texterna till profeten Muhammed. En del av berättelserna, till exempel skapelsen, syndafallet och berättelsen om Sodom och Gomorra är liknande de som finns i Tanakh och i Gamla testamentet. Koranen är uppenbarad på arabiska och i strikt mening är det bara arabiska texter som ses som en riktig Koran. Originalkoranen anses finnas i himlen. Översättningar till andra språk ses som tolkningar av Koranens mening och budskap. Det råder delade meningar om det var under Muhammeds levnad eller efter hans död som texterna samlades in och sammanställdes till Koranen. Dock började församlingen kring Muhammed använda Koranen i rituella sammanhang under eller strax efter hans död.
Koranen består av 114 suror, kapitel, och är indelade i Mecka-surorna, de texter Muhammed fick uppenbarade för sig då han levd i Mecka, och Medina-surorna, de texter han fick uppenbarad för sig efter han blev bannlyst från Mecka och i stället levde i Medina.
Muslimer tror att Koranen är guds oförvanskade ord, därför är den helig för muslimer. Muslimer skiljer inte heller i allmänhet mellan det heliga i sig (gud) och symbolerna för gud. Koranen är därför en helig bok för muslimer och där texterna fungerar som moralisk vägledning.
Inom islam finns det en tanke om att religionen islam är den universella förutsättningen för mänskligt liv och existens. När enskilda människor inser detta och inser att islam är detsamma som verkligheten och sanningen så är hon muslim.
Inom islam finns också ett utvecklat rättssystem, Sharia, som bygger på texter ur Koranen och Muhammeds levnadssätt. Det är framför allt familjerätten som regleras. I några få fall, till exempel i Saudiarabien ligger sharia även till grund för straffrätten, men det är ovanligt, I de flesta muslimska länder är det sekulära domstolar som dömer i straffrätt. Sharia fastställdes på 900-talet, teologerna arbetade med olika tolkningar av Koranen och Muhammeds levnadsätt under mellantiden. I dag finns de teologer och imamer som framhåller att i vissa fall är det endast är gud som får döma, det kan gälla karikatyrer eller om Koranen behandlas på ett icke-önskvärt sätt.
I islam ses alltså det religiösa muslimska livet som en förutsättning för mänsklig existens och Koranen uppfattas som direktuppenbarad från gud själv där människan får moralisk vägledning såväl som ett familjerättssystem på juridisk nivå.
Historien då olika texter bli kanon skiljer sig åt mellan judendomen, kristendomen och islam. För judendomen och kristendomen är det processer som tar århundraden, inom islam blott ett 20-tal år. Judendomen har inga konvent där texterna fastställs som kanon. Kristendom och islam hade å sin sida, under sina formativa perioder, stort behov av att sätta ramar kring vilka texter som ingick i kanon och vilka som var heretiska. Ett skäl, det finns flera som jag inte tar upp, är att kristendom och islam växte fram som statsreligioner i jättelika imperium där centralmakten var mån om att kontrollera religionerna. Inom kristendomen sker det genom ledarskapet och organisationen, inom islam sker det främst genom privatmoral och juridik.
De tre kanonbildningarna tillhör olika genrer. Inom judendomen kännetecknas texterna främst av att vara historieskrivning om judarnas historia och guds ingripande samt regler kring det ceremoniella. Inom kristendomen handlar texterna främst om vad tron innebär och inom islam reglerar texterna moral och juridik.
Därtill skiljer sig anhängarnas syn på kanonbildningarna. Koranen uppfattas som dirketuppenbarad för Muhammed och därför som helig, likaså uppfattas sharia som guds egen lag. Här får vi inte glömma att de ikonoklastiska striderna för kristendomens räkning innebar att man gör en åtskillnad mellan det heliga i sig (gud) och det som betecknar det heliga (till exempel texter, byggnader och konst). Bibeln har alltså inte status som helig bok i kristendomen, framförallt i luthersk tradition, såsom Koranen har inom islam.
Avslutande ord
Nu vill jag avsluta med några brasklappar. Detta är en mycket kort genomgång av kanonhistoria och vilka genrer de tre textsamlingarna tillhör och hur teologerna ser på sina respektive texter och andras texter. Från vetenskapligt perspektiv finns det mycket skrivit om hur processen ser ut då texter blir heliga eller hur det går till då de får en central ställning inom religionen samt vilka texter som rensas ut. Bilden jag ger är förenklad, historien är mycket mer nyanserad.
Så till sist, finns det ett samlande namn för judisk, kristen och islamisk kanon? Svaret är nej. Till detta finns det flera anledningar: varje religion ser sin skrift som unik. Varje religion har sin historiska process där texterna fått en central ställning och texterna tillhör dessutom olika genrer. Men, det viktigaste är nog att teologerna ser på just sin kanon på olika sätt. Vi är långt ifrån en situation där teologerna uttrycker enhet vad gäller de tre olika textsamlingarnas status och funktion. Vi är långt ifrån en situation där de ledare inom de tre olika religionerna använder de tre kanonsamlingarna på en jämnbördig nivå i sina respektive rituella sammanhang. Dessutom hur skall teologerna kunna hitta ett neutralt namn där de tre texterna ses som jämbördiga?
I nästa blogg kommer jag skriva om den centrala tanken på enhet inom kristendomen och hur den får politiska konsekvenser idag. Bland annat kommer jag att ta upp att religiösa ledare från de tre abrahamitiska religioner agerar politiskt och ser ut att göra gemensam sak i ett försök att stärka deras respektive kanontexters ställning visavi samhället i övrigt.
Förhoppningsvis har min blogg något litet kunna hjälpa till med att skapa en smula förståelse för de dagsaktuella händelserna som debatteras med stort känslomässigt engagemang just nu.
Ett varmt tack till Teologie doktor Gabriella Beer (Sveriges i särklass kunnigaste religionshistoriker) för klargörande samtal om kanonbildningsprocesser inom de abrahamitiska religionerna. Eventuella felaktigheter är dock enbart mitt ansvar.
