Kamala Khan är serievärldens första muslimska superhjälte med egen serie. Hon är en amerikansk pakistansk ung kvinna skapad av Sana Amant. Hon vill visa på hur det är att leva i diasporan och hur unga kvinnor i minoritetsgrupper har det.
Den första muslimska superhjälten
Förlaget Marvel Comics blev genast intresserade när de hörde om Sana Amants uppväxt och såg potentialen att nå nya kundgrupper. 2014 började serien publiceras och texterna skrevs länge av Gwendolyn Willow Wilsson, som är konvertit till islam. En serie av kvinnor som själva har erfarenhet av vad det innebär att vara troende enligt islamisk religion. Snabbt gjordes även film, dataspel och allt annat runt omkring som drar in pengarna. Dataspel är en marknad som växer explosionsartat i den muslimska världen och här finns många marknadsandelar att hämta. Det är inte omöjligt att ägarna hellre vill åt dessa marknader än att tillgodose de reaktionära gruppernas önskemål om en etniskt homogen kultur.
Priserna har haglat. Dåvarande presidenten Barak Obama sa att det är Sana Amant som är den verkliga superhjälten och inte Kamala Khan.
Superkläder för superhjältar
Vilket mode skall en superhjälte anamma? Amant berättar att den muslimska sjaletten, som är ett populärt muslimskt mode för kvinnor från framförallt arabvärldenskall, var utesluten. Kvinnor från Pakistan har inte anammat sjaletten hijab, de har ett annat etniskt-religiöst mode. En mantel är dock bra att ha för att signalera superhjältestatus och inspiration hämtades från den asiatiska dräkten shalwaar-kameez. Det är en toalett som består av vida byxor, lös tunika och en dupatta, en sjal som hänger löst. Plagget finns i Asien och kan bäras både av kvinnor och män. Amant ville alltså inte att hennes superhjälte skulle ha ett plagg som separerar kvinnor från män.
Etniciteten var också en knäckfråga, säger Amant. Hon själv är uppvuxen i den pakistanska diasporan i USA och valde en Desi-tjej (sanskrit för en person från den indiska subkontinenten, Indien, Bangladesh eller Pakistan och som lever i diasporan). Superhjältar har ofta en anknytning till New York och Khan placeras i Jersey City, ofta kallat New Yorks sjätte stadsdel.
Superkraft för superhjälten
Kamala Khan fick bli en polymorf superhjälte. Det var i tonåren (superkrafter upptäcks ofta av superhjälten under en kris eller då livet transformeras från ett stadie till ett annat) som hon upptäckte att hennes kropp kunde ta många former.
Jag tycker att det är smart att göra Khan polymorf, att hennes kropp kan ta flera former, eftersom det är en bra symbol för hur det är att leva med olika identiteter och att leva som minoritet i förhållande till en majoritetskultur.
Skurken och superhjälten
Superhjältar skall ha en superskurk, en ärkefiende som de hängivet kan strida mot.
Det gör förstås Kamal Khan, men hon får också strida mot det som vi sociologer kallar korstryck. Det vill säga hon lever i flera kontexter där normer och värderingar om hur kvinnor skall vara krockar. Hon får strida för sin tro, men hon får också strida på hemmaplan i sin ursprungsfamilj. Brosan är superkonservativ och har en kvinnosyn som innebär att han tror att han är överordnad henne, mamman är livrädd för att hon skall träffa killar (och bli gravid) och pappan vill att hon skall bli läkare, professor eller advokat. Vem frågar Kamela vad hon vill?
Jag tycker att serien på ett intressant sätt visar hur det är för kvinnor att växa upp i en patriarkal religiös kontext. Serien visar på vilka strategier unga kvinnor kan ta till då de försöker karva ut ett mer jämställt liv samtidigt som de inte vill lämna sin tro.
Överkurs superhjältar och politik
Med serien följer (förstås) de diskussioner som sker i nästan varje land och som handlar om multikulturalism, representation och integration. Hur skall vi kunna leva tillsammans när vi har olika etniska bakgrunder, olika religiösa tillhörigheter och där religiösa grupper har att förhålla sig till en sekulär demokrati?
Kamala Khan är intressant eftersom hon inte beskrivs som ofelbar så som det ofta görs när det kommer till att beskriva minoriteter i en representationsdiskurs. Här skriver författarna in kritiken i serien, de är inte rädda för att visa även de negativa aspekterna av vad det innebär att vara ung kvinna i en patriarkal diaspora.
Även om man inte är seriefantast så är serien om Kamal Khan en intressant temperaturmätare eftersom den både berättar för oss hur det är att leva som tjej i en Desi-minoritet i den ”globala byn” och är en prisma för hur den politiska debatten om mångkultur, representation och integration ser ut i olika länder.
