Bor man på Gotland älskar man inte riktigt dessa små växtgnagande djur fullt ut. Man sänder onda ögat till den överklass som en gång för mycket länge sedan ville roa sig med lite skytte och jakt och därför släppte lös några kaniner som blev de gotländska rabbisarna. Jag vet inte hur mycket hönsnät jag köpt för att hägna in mina älskade rosor och andra fina växter. Fick jag leva ett liv till så är hönsnätsfabrikör på Gotland ett seriöst alternativ. Då skulle jag bli snuskigt rik.
Till råga på allt så har jag köpt en kaninskulptur av min utställarkompis, konstnären Annika Brismar. Urläcker, men det är plötsligt väldigt mycket harar, kaniner och rabbisar i mitt liv just nu både i trädgården och inne. Det är alltså dags att dyka in i religionens underbara värld och se vad som sägs om dessa små gnagare i de olika traditionerna.
Mångudinnor och månkaniner/harar- dom finns överallt!
Både kaninen och haren (och säkert rabbisarna också, om de bara vore kända för dem som börjar berätta myter) förknippas med mångudinnor.
I Kina tillverkas vita harfigurer till den stora månfesten som är en skördefest i september. Efter det kinesiska nyåret är månfesten den viktigaste festen i Kina. Man firar familjens enhet och sammanhållning. Efter att man ätit upp sin familjemiddag och knaprat i sig sin månkakan, en mycket söt och kompakt kaka, går man upp på ett högt berg och beundrar den vackra runda månen. Har man tur kan man få se mångudinnan Cahng’e och hennes vita hare. Hon drog sig tillbaka till månen efter att ha stulit sin mans evighetselexir. Det är den vita månharen som rör ihop odödlighetsdrycken.
Hos urbefolkningar i Amerika finns många berättelsen om månkaniner. I en av dem så ville en kanin resa till månen och bad tranan om hjälp. Tranan lovade att flyga kaninen till månen, men halvvägs kände tranan att kaninen var för tung och att hon höll hans ben för hårt. Då växte tranans ben ut till den längd de har idag. Väl framme på månen rörde kaninen tranans huvud med sin blödande tass och det är därför tranan har ett rött märke i pannan. När kaninskinn bärs i rituella sammanhang är det ett tecken på att man visar stor ödmjukhet inför den stora mångudinnan. Vid vissa fullmånar kan man fortfarande se kaninen rida på tranan, om man tittar riktigt noga.
Enligt en annan indiansk kultur bor haren på månen med sin mormor. Det måste vara helt underbart att vara mormor till en hare och bo på månen! Tillsammans omvandlar de människan så att hon kommer bort från sin djuriska natur och blir mer mänsklig. Efter att ha läst om harens mormor som bor på månen känner jag att om jag inte blir kycklingnättillverkare på Gotland så skulle jag vilja vara harens mormor och bo på månen och förvandla människor till allt fint som de är ämnade för.
I Europeisk konst symboliserar ofta haren gryningen och ett nytt liv (tänk påsken och det nya livet som kommer efter att Jesus dött på korset). Påsk har inte ett fast datum utan infaller första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen. Se där, påsk, måne och hare hänge också ihop. I anglosaxisk kultur kan mångudinnan Eostre (tänk easter) uppträda med harhuvud och symboliserar då påsktidens återfödelse. I den grekisk-romserska kulturen är haren ett attribut till Hermes/ Merkurius och till Afrodite och Eros och här är haren en fruktbarhetssymbol.
I kristendomen används också haren som motiv. Om Maria, Jesus mamma, har en vit hare vid sina fötter så symboliserar det en seger för plikten över lusten. I den nordiska traditionen är Freja känd för att hon red på en stridsgalt, men också för sin vagn dragen av katter. Ibland avbildas hon med en hare vid sina fötter. Hon var en kvinna med stor makt, många beundrare och många älskare.
Symbolernas betydelse och så lite nutida poesi
I den religiösa konsten kan man se motiv med månen och mångudinnan tillsammans månkaninen eller månharen. Ofta symboliserar bilden återfödelse, odödlighet eller stor ödmjukhet, ibland symboliserar motivet religiös intuition. Motivet finns i nästan alla kulturer, jämte hunden och ödlan. Hartassen är en lyckosymbol medan harskallen funkar som skydd mot trolldom (note to myself: måste skaffa).
Nu har ni säkert redan kommit på att vi i norden har ’Gubben i månen’, medan resten av världen har mångudinnor med sina månkaniner och månharar. Jila Mossaed, akademiledamot och poet, har skrivit poesi om mångudinnan, bland annat i den fina diktboken ’Månen och den eviga kon’. Hon återkommer ofta till motivet månen som kvinna som metafor i sin diktning. Jag tycker att hon gör en djupare kulturanalys utifrån skillnaden mellan den nordiska ’gubben i månen’ och mångudinnorna i resten av världen, när hon skriver om skillnader mellan våra olika kulturer och hur det är att vara flykting från Iran till Sverige, men jag kanske övertolkar henne. Ni får läsa själva och kolla.
Nu kan jag tänka på mer än att rabbiskräken äter upp mina dyrt köpta och omhuldade växter. Lunar pareidolia, heter det föresten när vi människor ser figurer och hemliga budskap i månen eller i molnen. Nonsen säger de flesta. Men vi vet ju att det vi ser är mångudinnor och deras kaniner och harar som kokar odödliga elixir till oss, eller mormödrar och deras harar som ser till att vi blir bättre människor.
Dela på
