Javisst är det så. I de religiösa språken betyder de flesta orden något annat än vad de gör för oss andra, det är som en egen värld. Eller världar i plural, de olika religiösa traditionernas språk skiljer sig åt, men i stort sett så kan buddister eller kristna eller muslimer eller sikher i olika inriktningar förstå varandra. Många ord har existentiellt innehåll, andra är laddade med politisk betydelse.
De teologiska språkbarriärerna håller icke-troende utanför samtidigt som de skapar en vi-känsla och gemenskap för dem som förstår vad de läser och hör.
Andra ord och begrepp
De religiösa språken har egna ord som sällan används utanför gruppen. En del är ålderdomliga som hugsvalelse och skrymtare och är på väg ut.
Andra ord lever kvar. Kristna säger till exempel liturgi, vi säger dagordning. Religiösa säger troende eller praktiserande vi säger medlemmar. Böcker som man tror är skrivna med helig inspiration och som därför vårdas med särskild pietet kallas heliga skrifter, såsom till exempel Tanak, Bibeln och Veda, vi säger religiösa urkunder eller religiösa texter, eftersom skrifterna enbart är heliga för den aktuella gruppen.
Språket delar in människor
Många religioner har begrepp som skiljer de egna medlemmarna från andra. Till exempel är en vanlig teologisk indelning troende, ateist eller agnostiker. Uppdelningen är problematisk på många sätt, inte minst för att det ofta finns en värdering från de troendes håll i det att något ses som bättre respektive sämre.
Indelningarna speglar en teologisk föreställningsvärld som de flesta icke-medlemmar inte delar. Kategoriseringarna är en icke-fråga för de allra flesta andra. Föreställningsvärlden, att människor antingen är troende, ateister eller agnostiker är helt enkelt inte användbar utanför en religiös föreställningsvärld.
Samma ord betyder något annat
Ålderdomliga begrepp, gruppspecifika ord och en teologisk föreställningsvärld är en sak, en helt annan sak är när samma ord eller synonymer används med en annan betydelse.
När samkönade äktenskap var på tapeten så fick Göran Hägglund, KDs förre partiledare, frågor om samfund, samkönade relationer och vigsel. Jag skriver var på tapeten, för frågan är avgjord i majoritetssamhället, samkönade äktenskap är idag enbart under debatt i religiösa samfund.
I en intervju frågade en journalist om Hägglund kan acceptera samkönade vigslar och han svarade ja. Reportern blev paff, men på grund av okunskap så ställdes inga följdfrågor. Reportern trodde i sin enfald att KD gjort en gir i frågan och numera omfamnade jämlikhet.
Varenda religiös människa hörde dock något annat. Det Hägglund egentligen sa var att staten får ha vigslar för samkönade par, men vad han inte sa var att samkönade äktenskap tänkte han inte okeya. Han skilde mellan vigsel och äktenskap. Synonymerna som betyder det samma för de flesta av oss i vardagen, betyder något annat i samfunden. I korthet: vigsel är en statlig grej och ok för samkönade par, äktenskap är inför Gud och enbart för en kvinna och en man. Ge Gud vad Gud tillhör och Kejsaren sitt. Listig retorik av Hägglund. Samfunden skall inte behöva acceptera samkönade äktenskap var Hägglunds lugnande besked till sina följare.
Överkurs – när blir det problem?
Låt mig peka på två problem. Det första problemet är att vi som inte är medlemmar i religiösa grupper behöver lära oss språket och symbolerna, vi behöver lära oss lyssna till vad som egentligen sägs och förstå gruppens betydelse av orden, vilket budskap som förmedlas. Detta är särskilt viktigt för de religiösa grupper som har politiska, medicinska, vetenskapliga, juridiska, kulturella ambitioner, alltså de religiösa grupper som vill ha inflytande långt utöver den egna gruppen av medlemmar och påverka majoritetssamhällets lagar och uppfattninga.
Ur samhällets perspektiv är det problematiskt att ge en religiös grupps teologiska föreställningsvärld företräde framföra andra religiösa gruppers. Det är problematiskt för både andra religiösa grupper och för majoritetssamhället att inordnas i en specifik teologisk värld och styras av dessa religiösa normer och värderingar.
Ett annat problem uppstår när staten delegerar myndighetsutövning till religiösa grupper så som i fallet med vigslar. Har samfundet och majoritetssamhället samma uppfattning om t ex jämlikhet så är det inga problem, problemet uppstår när konservativa och fundamentalistiska grupper har en annan uppfattning samtidigt som de vill ha kvar rollen som myndighetsutövare. Det som då uppstår är att parallella rättssystem råder i en demokrati. Frågan som måste ställas är om samhället vill etablera parallella rättssystem i frågor som t ex vigsel, en myndighetsutövning som har stora ekonomiska och juridiska konsekvenser för paret som vigas oavsett viket sexuellt begär kontrahenterna har.
Det är både intressant och kul att kunna förstå teologiska språk och det är särskilt viktigt att förstå vad religiösa grupper egentligen säger då de vill ha inflytande över dem som inte är medlemmar, inte minst när frågan har stora juridiska och ekonomiska konsekvenser.
