Om det ändå funnits den minsta lilla gnutta fromhet i min usla person så skulle jag definitivt tagit tillfället i akt och basunerat ut att: ’Gud har humor ’apropå att kreationism blivit en fråga som vi i dagarna måste diskutera politiskt samtidigt som ett nobelpris går till en forskare som studerar evolutionen och som dessutom återkommande får som resultat att det inte går att dra några slutsatser kring huruvida vissa raser har vissa egenskaper eller inte. Det sista är särskilt intressant eftersom pappan till nobelpristagaren, enligt forskaren Tobias Hübinette, var medlem i den pro-nazistiska ’Riksföreningen Sverige-Tyskland’ ända fram till 1943. (Kom nu ihåg att det finns två typer av förklaringar till huruvida det är möjligt att förändra värderingar hos en och samma individ. Den ena säger att det, med hjälp av förnuft, logik och bildning, går att ändra värderingar hos en person; den andra teorin säger att det är svårt, de värderingar man får i unga år tenderar att hänga kvar). Glädjande nog kan vi se att sonen inte tycks ha tagit över pappans värderingar, här verkar det ha skett en generationsförskjutning.
Men, men, men att låta gudar vara orsaksvariabel till riktiga händelser är vanskligt, så jag låter bli att fälla trosvissa satser om huruvida humor är tillstädes ovandär. Jag nöjer mig med att konstatera att de två händelserna har sammanfallit i tid och att ett nobelpris sällan varit så timly.
Vad som sägs och vad som inte sägs
Annars kan det vara bra att känna till att Alf Svensson, tidigare partiledare för KD, raskt fick modifiera sig då han uttryckte sig oklart kring kreationismen när han blev intervjuad i Ekot 2002.
Det är intressant att lyssna på vad politiker och andra med makt i samhället säger då de måste backa från uttalanden då de inte klarat av att separera religion och vetenskap samt religion och politik. Framför allt är det intressant att lyssna till vad de väljer att utelämna.
Till exempel kan personer med makt framhålla att de ’tror’ på vetenskapen när det gäller hur gammal jorden är samtidigt som de i andra frågor är vetenskapsfientliga när teorier och slutsatser krockar med deras tro. Att de använder orden ’tro på vetenskapen’ indikerar att de ser vetenskap och religion som likvärdiga entiteter med liknande sanningshalt.
Hyser personen med makt uppfattningen att konfessionella antaganden har vetenskapligt och politisk bärighet bör kritiska följdfrågor komma från alla dem som granskar makten: forskare, journalister, andra politiker och allmänheten.
Vad är lika? Finns det något som skiljer religion och vetenskap åt? Vilka anspråk på sanningen finns inom religion respektive vetenskap? Vilka roller skall religion respektive politik fylla i samhället? Vidare, stämmer partiets syn på kunskap och deras högskolepolitik överens med ledamotens, eller skiljer de sig åt? Vilka vetenskapliga anspråk menar man att religion kan ha? Vad är till exempel sant: kan gudar gå på vatten och upphäva naturens grundlagar, eller inte? Vad händer om vi prövar påståendet med såväl logikens hjälp som med empiriska studier och får negativt resultat? Vilken sanning menar partiet att vi i samhället skall följa, den religiösa eller den vetenskapliga?
Självklart är det så att i en demokrati är vi fria att tro på vad vi vill, det tror jag att det råder politisk konsensus kring. Det skall ingen politiker eller annan person med makt behöva oroa sig för. Däremot är det intressant att dels fråga sig vilken kunskapssyn och högskolepolitik som paritet har, dels kritiskt granska om och i så fall i vilka frågor som ledamotens religiösa värderingar och/eller vetenskapsfientlighet spelar roll för vilka beslut hen fattar. Det är ju vi väljare som får leva med konsekvenserna av att teokratiska inslag smygs in i de politiska och vetenskapliga sammanhangen.
I en demokrati (som bygger på en maktdelningsprincip) kan vi inte nöja oss med makthavarens egen utsaga om sig själv då hen påstår att det är en oviktig fråga, eller att det inte spelar någon roll för hens profession. Det är så att säga inte makthavaren själv som granskar, utvärderar och bedömer sig själv i ett fritt och demokratiskt samhälle.
Ja, det finns mycket att säga om förhållandena mellan religion och politik samt mellan religion och vetenskap i allmänhet och om kreationism i synnerhet. Jag funderar själv mycket på dessa frågor och försöker förstå hur det går till när religiösa värderingar, särskilt de vetenskapsfientliga, överlever i det moderna projektet. Det är spännande relationer, det är komplexa frågor.
Vi jämför lite med USA
I USA är kreationistiska idéer näst intill obefintliga i judiska grupper, likaså bland sekulära. De är mer vanliga i muslimska samt i evangelikala protestantiska samfund. I protestantiska afro-amerikanska samfund tror inte 59% på evolution, likaså är siffran hög bland vita evangelikala samfund, 66%. Bland katoliker är siffran 29% och bland majoriteten av protestanter (mainline) är siffran låg, 11%.
Här vill jag dock framhålla att resultatet är beroende på hur frågorna ställs, så ta inte siffrorna bokstavligt, även om tendenserna är tydliga.
Kreationister i USA har två större utmaningar. Den ena handlar om att de är djupt oeniga. De är oeniga om både vilken av skapelseberättelse (det finns t ex två bara i den kristna bibeln, sen tillkommer alla andra religioner) som är sann och de är oense om vilken av de många kreationistiska uppfattningarna som är den sanna.
Den andra utmaningen handlar om att de försökte använda lawfare som medel för att få igenom rätten att undervisa om kreationism som en vetenskaplig teori i skolan – men har hitintills alltid förlorat. Att använda lawfare (att använda rättssystemet för att få igenom sina idéer i samhället i stort) är vanskligt, man kan förlora, då är det så att säga kört. Domstolarna har sagt nej med hänvisning till att religion och vetenskap är två olika entiteter. Kreationism uppfyller inte vetenskapliga kriterier, utan tillhör religionens sfär, följaktligen får kreationistiska idéer inte får läras ut i skolor i USA. Därtill menar domstolarna att staten inte får premiera en viss religion framför andra, kyrka och stat skall vara åtskilda.
På senare tid ser vi två tendenser i hur kreationister agerar efter förlusterna i domstolarna. Det ena är att man ändrat språkbruket och kallar kreationistiska idéerna för Intelligent Design (ID). Huvuddragen är dock desamma, även om man i mer allmänna ordalag talar om att det finns en första skapare och tonar ner tanken på att jorden skapades för 6000 år sedan. Det andra är att evangelikala grupper, där kreationistiska idéer har en stark ställning, börjat samarbete med muslimska grupper. I olika religionsdialogprojektet produceras läromaterial och annat påverkansmaterial som man sänder till lärare i skolan, forskare, journalister och politiker i syfte att flytta fram positionerna. Dessa material delas ut på en global nivå, även i Sverige.
Det är ett systematiskt och välfinansierat samarbete som näppe låter sig hindras av att andra fromma säger att ’Gud har humor’ när en evolutionsteoretiker får nobelpriset samtidigt som frågan kommit upp på den politiska dagordningen igen.
