Strikt talat så har problemet med starkt övertygade religiösa människor två sidor. Den ena sidan handlar om att de är ett hot mot samhället (eftersom de med våld vill ersätta demokrati, fri åsiktsbildning och frihetliga värden och rättigheter med teokrati), hot mot oss andra (som drabbas av deras våldsutövning) och hot mot deras eventuella barn (som inte har en trygg barndom). Den andra sidan handlar om det över huvud taget går att normalisera radikaliserade religiösa människor ? Kan samhället tillgripa åtgärder så att deras värderingar och handlingar korrigeras? Kan samhället få dem att i grunden överge sin extrema religiösa tro?
Exemplet Karen Armstrong
Den före detta nunnan och sedermera författaren Karen Armstrong har skrivit om sin väg in i livet som nunna i ett kristet kloster. Hon beskriver en stark hierarkisk miljö där lydnad och underkastelse är centrala värden. Vi som läser hennes skildring tolkar den som stark repressiv, tortyrliknande och som en sjukt tragisk miljö.
Hon börjar tvivla. En kväll är hon på terrassen till ett av kommunitetens kloster i London, granne med ett kungligt slott. Då hör hon hur de kungliga och deras gäster har en trevlig fest, men att de också skrattar åt nunnornas underbyxor som hänger på tork på terrassen, nunnorna fick inte ha personliga trosor, allt skulle delas. Jag tror man skall tänka spinnaker. Detta var en av flera händelser som tillslut fick henne att tippa över och lämna livet som nunna. Idag uppfatta jag henne som allmänreligiös. Hennes böcker i religionshistoria har en stark kristen teologi i botten och är alldeles för tjocka.
Ett bättre liv, ett roligare liv, ett friare liv i glädje och gemenskap där hon kan reflektera över och kritisera religion i allmänhet och sin egen tro i synnerhet är det som drar henne bort från ett liv som troende nunna i en extrem miljö.
Exemplet Anas Khalifa
Den före detta salafistiska imamen Anas Khalifa gör nu medial karriär genom att berätta om sitt avhopp och hur radikaliserade människor bör ”botas”. Han beskriver en salafistisk miljö där en svart-vit världsbild, tron på ett himmelrike för de rättrogna och helvetets plågor för de andra utgör grunden i ideologin. Vi som hör hans skildring tolkar det som en mycket sluten och tragisk värld.
Han börjar tvivla. Khalifa berättar om känslan då han som salafistisk representant mötte höga politiker och tjänstepersoner. Han kände ett förakt, de möttes inte som jämbördiga. Politikerna och tjänstepersonerna fick honom att känna att han trodde på sagor, tomtar och troll. Detta var en av flera händelser som fick honom att lämna den salafistiska miljön och jobbet som imam. Än är det för tidigt att dra några slutsatser om i vilken riktning Khalifas religiösa engagemang och hans nya karriär kommer att ta. Men vi kan notera att han som lösning för radikaliserade troende ser en transformation mot en mer moderat islamisk tro.
Ett bättre liv, ett friare liv och ett liv där kritiskt tänkande får finnas är det som drar Khalifa bort från ett liv som hängiven imam i en extrem miljö.
Att vara sämre ställd än andra
När människor väljer att lämna sitt religiösa engagemang handlar det ofta om att de inser att det religiösa engagemanget fungerar som en kompensation för att de har det sämre ställt än andra människor eller med vad som är allmänt accepterat.
I Armstrongs exempel lyfte jag fram känslan av social deprivation. Det innebär att ett liv där företeelser som repressalier, straff och underkastelse helt enkelt inte upplevdes som lika högt värderade i samhället som ett liv i glädje, frihet och kritiskt tänkande. I Khalifas exempel lyfte jag fram känslan av etisk deprivation. Det innebär att individen känner att hens värderingar varken beaktas eller tas på allvar i mötet med representanter för det sekulära samhället. ”Tomtar, troll och sagor” ställs av Kahlifa mot ett liv med fritt kritiskt tänkande.
Deprivations- och kompensationsperspektivet rymmer fler aspekter än socialt och etisk deprivation. Vi är kanske mest bekanta med ekonomisk deprivation som innebär att det religiösa engagemanget kompenserar individer som har en sämre ekonomiskt standard än andra. Men det finns också organisk deprivation där religionen kan kompensera fysisk eller kroppslig ohälsa. Psykisk deprivation där religionens värderingar och sätt att leva kompenserar de individer som inte själva kan formulera grunderna för hur de vill leva och tänka i sitt eget liv.
Nu får vi inte glömma att, enligt Charles Glock som är pappa till teorin, så kan ett religiöst liv inte eliminera den situation som individen befinner sig i; religiös tro kompenserar blott känslan av deprivation, att hen har det sämre ställt än andra människor eller vad som är allmänt accepterat.
Överkurs
Kan samhället avradikalisera människor? Kan, och bör, samhället korrigera extremt religiösa människor? Att brott skall lagföras råder det väl inget tvivel om. Men att korrigera människors tro och tankar? Jag vet inte. Frågan är komplex och innehåller många svåra frågor som måste lösas såväl politiskt som existentiellt. Här är mitt utrymme dessutom för kort för ett mer uttömmande svar. En känd psykologisk effekt är dessutom att människor tenderar att intensifiera sin tro och sluta gruppen och därigenom bli mer radikala, när deras tro och praktik kritiseras och ifrågasätts utifrån.
I de två exemplen som jag tog upp är det tydligt att de båda troende personerna kom till en punkt där de upplevde deprivation, de kände att deras tro gav dem en sämre ställning än andra. Tvistar jag till det så vill jag avslutningsvis säga att det förefaller oerhört viktigt att samhället håller fast vid sin demokratiska, sekulära utgångspunkt där åtskillnaden mellan politik och religion, mellan vetenskap och religion utgör grunden. Förhoppningsvis kan vägen ur extrema miljöer ta sin början i det mötet.
