Som en övergiven liten hundvalp med bedjande ögon – så är Fittja kyrka. Tänk att en kyrka kan kännas så bortglömd. Redan här vill jag påpeka att kyrkan INTE ÄR bortglömd, församlingen tar hand om sina kyrkor. Det är jag som känner att kyrkan är som en övergiven liten tovig valp i behov av ett dog-rescue team.
Fittja kyrka ligger där allmän väg slutar, det innebär få besökare. Inredningen är sisådär, mycket har sålts av och det som finns kvar känns inte chabby-chic, om ni förstår vad jag menar. Altartavlan är inte direkt i min smak. Det är alltid svårt att säga något negativt om religiösa ting, eftersom människor uppenbarligen känt eller känner varma känslor inför tingen, och man vill ju inte såra. Men, för att vara brutalt ärlig, tavlan är inte kul. Den föreställer när Jesus tas ned från korset och känns målad med en homo-r-t-sk blick. Jesus muskulösa ben och armar tycks ha haft en mycket betuttad beundrare som hållit i penseln. Några andliga känslor väcks inte hos mig. På var sin sida om altartavlan står två yppiga damer i kolossalformat klädda i något som liknar negligéer. Damerna skall vara tron och hoppet, men man tänker mest på att tuttarna verkar vara överdimensionerade. Inte heller här väcks några andliga känslor hos mig. Håhåjaja.
Hursomhaver är blinderingarna på utsidan fina och berömda i hela Sverige. Elegant murteknik är väl alltid något. Sen finns det en relikgömma under altaret, men den är tom så det är ingen idé att ni kollar. Jag har inte hittat uppgifter om vems reliker det är som legat i kyrkan, men Barbara är ett helgon som ofta förekommer i kyrkorna i Lagunda så varför inte. Men det är en gissning i tomma luften.
Svår kyrka helt enkelt. Men ändå, vad skall det bli av Fittja medeltida kyrka? En gång i tiden var hon under flera år en av de cirka 100 ödekyrkorna som fanns i Sverige. Urbaniseringen tog fart och landsbygdskyrkorna var övertaliga. Församlingen behövde utrymme och istället för att rivas avsakraliserades hon och fick fungera som magasin. Inventarierna såldes till andra församlingar eller kom bort. Åh, denna lilla toviga valp vid vägens slut, vad skall det bli av dig? Har du inte varit tillräckligt drabbad?
Nathan Söderblom förbarmade sig över henne och såg till att hon återinvigdes 1925 efter att ha restaurerats. Han tyckte att tomma kyrkor var en signal om förfall, att det inverkade dåligt på samhällsmoralen. Dessutom rimmade de illa med folkkyrkotanken, varje församlings kulle samlas kring sin ”mitt-i-byn-kyrka”.
Vad skall Svenska kyrkan göra med alla sina tomma kyrkor på 2000-talet? Även om jag tycker om kyrkoruiner, men det är först när kyrkan varit ruin under några hundra. Jag gillar inte att kyrkor rivs eller ruinförklaras i min egen tid. Mellan 2000-2020 har ett hundratal kyrkor tagits ur bruk. Igen. Medlemmarna blir färre och det kostar att hålla kyrkor igång. Men, jag måste ändå fråga: varför finns det inte fler av Svenska kyrkans över 5, 5 miljoner medlemmar som vill ta hand om sina kyrkor? Om inte annat så kan kanske de ”passiva” medlemmarna engagera sig för kulturarvets skull, även om man inte tror. Dom aktiva, som är bekännande kristna, kanske kan omdisponera tiden de lägger på icke-religiösa frågor eller på andra frågor utanför sitt eget samfund? Bara en stillsam tanke om att medlemmarna kanske skall ta hand om det som de har.
Kyrkorna på fallrepet ligger där alldeles ensamma, ofta fuktiga och kalla och med unken doft och det känns i hela kroppen att tiden har sprungit förbi. Inte är dom sådär mysigt övergivna som landsortskyrkor i gamla engelska deckare heller. Jag förstår att få vill gå dit och pysslar om kyrkan, sätta in blommor, tända ljus, städa på kyrkogården, minas de döda, fira gudstjänst, men ändå.
Själv är jag obotlig när det gäller kyrkor. Jag vill rädda alla, även dom fula med skumma altartavlor. Precis som jag vill rädda alla övergivna hundar och katter med sina bedjande ögon. Ta hand om dom, städa och bada, lappa och laga, klappa och mata; blåsa liv i det halvdöda så de kvicknar till liv igen. Sätta i små rosetter i pälsen och fylla kyrkan med blommor och ljus. Helt enkelt skapa trygghet så att den bedjande, hjälpsökande blicken blir självständig och fylld med energi.
Är det bara jag som inte står ut med den nostalgi som övergivna kyrkor väcker? Över den tid som flytt? Är det bara jag som förtvivlat spanar efter rescue-temet där allmän väg tar slut?
