En principiell viktig fråga som teologer har att reda ut är förhållandet mellan det heliga i sig (ofta gudar och andra metafysiska varelser) och de symboler som betecknar det heliga. Det kan vara bilder, texter, symboler eller ting.
Här finns många varianter på hur teologer kan välja att navigera i snårskogen. De två huvudriktningarna är att antingen ser man på det heliga i sig och det som symboliserar det heliga som samma sak, eller så gör man en åtskillnad. Beslutet teologerna fattar har konsekvenser både för den egna teologin och för samhället i stort, som har att hantera effekterna av beslutet. Mer om det nedan.
Det heliga i sig och symbolerna ses som samma
Om man inte gör en åtskillnad följer att både guden i sig och symbolerna måste omgärdas av en massa tabuföreställningar, blasfemilagar och hädelseföreskrifter. Därtill måste det finnas en straffskala och domare (ofta prästerna själva) som anger straffet för de medlemmar som bryter mot reglerna. Är nationen dessutom en politisk teokrati (dvs religion och politik är samma sak) återfinns lagar som reglerar straffet både inom teologin och i juridiken. Om de två sfärerna har flutit samman så följer att även icke-medlemmar omfattas av blasfemilagar och kan bli straffade. Här är ofta det högsta straffet ett dödsstraff, att häda mot guden själv anses som det allvarligaste brottet i en teokrati, vilket givetvis inte är fallet i en demokrati.
Yttermera måste det finnas ett system av sanktioner för alla dem som inte är medlemmar i den religiösa gruppen. Frågan är vilka metoder man kan tillgripa för att få andra att anamma den teologiska världsbilden? Här krockar förstås teologiska världsbilder med sekulära och demokratiska staters uppfattningar, där religion och politik är åtskilda.
Ser man det heliga i sig och symbolerna för det heliga som samma sak, måste det vidare manifesteras i de religiösa riterna, förutom i lagstiftningen. Symbolerna för det heliga kan omgärdas av regler och tabuföreskrifter kring vem som får titta på artefakterna och vilka som får röra vid dem. Är religionen starkt patriarkal brukar det bara vara män, ofta särskilt utvalda män, som får röra vid symbolerna. Kvinnorna brukar varken få titta på, än mindre röra artefakterna.
Det heliga i sig och symbolerna ses som olika saker
För de teologer som valt en annan väg, det vill säga de som menar att det finns en skillnad mellan det heliga i sig och symbolerna, så är de mindre upptagna med att upprätthålla tabuföreskrifter för religiösa artefakter såväl som det heliga i sig. Är dessutom politik och religion åtskilda är det lättare för den politiska nivån att fasa ut religiösa rester från juridiken. Teologiska föreställningar om hädelse, blasfemi och eventuella dödsstraff för hädelse har ju inget att göra inom en sekulär demokratis juridik. Dessa regler gäller ju för de religiösa gruppen som vill ha dem, och inte för medborgarna i stort.
De normer som finns för de som är medlemmar i den religiösa gruppen ses som en sak för gruppen i sig och har inget med samhället i övrigt att göra. Om någon medlem, präst eller teolog säger eller gör något som uppfattas som stötande så har gruppen att hantera frågan internt. Inom gruppen har man vidare att ta ställning till om yttrandefriheten gäller de egna medlemmarna eller inte. Ju mer demokratiskt ett samfund är, desto mer benägen är man att låta yttrandefriheten gälla även de egna medlemmarna.
Om någon utanförstående, en icke-medlem, säger eller gör något som uppfattas som stötande så hanteras det som en fråga om yttrandefrihet. De flesta troende inser de långsiktiga och principiella nackdelarna som hädelselagstiftning innebär för samhället i stort, i synnerhet inser man vilka nackdelar en hädelselagstiftning innebär för de religiösa grupperna själva.
För alla som inte är medlemmar i gruppen är ju varken symbolen, saken eller guden i sig helig. Det är en bok, en bild eller en tanke som uppfattas som vilken bok, bild eller tankefigur som helst. Och så bör det vara i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle i en demokrati. Det är så att säga orimligt att en religiös grupps, av många, religiösa världsbild skall vara normerande för alla andra religiösa grupper och för samhället i stort.
Uppfattar teologerna att det finns en skillnad mellan det heliga i sig och symbolen för det heliga manifesteras också detta i riterna. Men, det finns sällan regler för vem som får titta och röra vid föremålen som symboliserar det heliga. Det finns sällan olika regler, rättigheter och skyldigheter för kvinnor och män. Däremot manifesterar man i stället att den riktiga tillbedjan och dyrkan endast skall riktas mot guden, och inte mot symbolerna. Symbolerna ses just som symboler och hjälpmedel, och inte heliga i sig.
Ikonoklastiska strider
Att förstöra religiösa bilder, symboler och saker har sedan länge använts för att utöva politisk makt över ’fienden’ eller för att skapa kaos. Att med uppsåt förstöra en annan kulturs religiösa artefakter är en känd strategi vid konflikter och krig. Effekten blir förstås olika om symbolerna ses som heliga i sig eller inte.
Då bilderna tänktes äga helighet och ha en inneboende makt att göra människor friska, rika, lyckliga och mer hängivna i tron et cetera så är det så att säga en lågt hängande frukt att förstöra dem i en konfliktsituation. Människor som kysser, knäböjer eller lägga sig i prostration (att lägga sig framstupa på marken i underkastelse), ber till och dyrkar bilder och symboler har ett starkt känslomässigt band till symbolerna. Att spela på känslor och religiös tro brukar anses som en giftig coqtail och något som de flesta låter bli. Eftersom effekterna är svåra att hantera både politiskt och religiöst. Om de som ändock väljer denna väg och spelar sina kort väl, så kan ikonoklastiska strider användas för att flytta fram politiska, ekonomiska, juridiska och religiösa positioner. Är då motståndaren svag och okunnig och inte förstå vad saken handlar om och vilka konsekvenserna är i ett större perspektiv så är promenadsegern inom räckhåll.
Ni minns säkert kejsarinnan Irene som anordnade andra konciliet i Nicea år 787? Det är en konferens där teologerna beslutade om innehållet i de kristna dogmerna. Det är en av de viktigaste besluten i vår västerländska historia som kejsarinnan Irene drev igenom. Hon såg till att beslutet i Nicea innebar att bilder är tillåtna och att de får vördas och hyllas MEN att den verkliga tillbedjan endast tillkommer Gud själv. Det betyder att sedan dess har bilder och symboler inte sett som heliga. Sedan dess har vi i väst gjort en åtskillnad mellan det heliga i sig och symbolen för det heliga. Beslutet innebar också att teologerna vred bildstormning som politisk metod i konflikter ur händerna på upprorsmakarna.
Detta beslut har haft långtgående konsekvenser, både för juridiken (t ex avskaffas hädelselagstiftning i förläggningen) och politiken (demokratins framväxt och att religion och politik skildes åt). Därtill har beslutet stor betydelse för de religiösa grupperna, främst deras lära och rituella praxis. Det viktigaste av allt är dock att de religiösa grupperna, i och med att de accepterar kejsarinna Irenes teologi får en tryggare plats i samhället då de tar avstånd från bildstormning som metod för att få inflytande i samhället.
Trots att frågan redan är avgjord inom västerländsk teologi och för demokratiska stater så uppkommer bildstormare med jämna mellanrum. Frågan är så att säga avgjord för många hundra år sedan och utagerad för kristendomen i väst. Men det hindrar inte upprorsmakare att fortfarande dra det kortet och spela på dessa känslor som en strategisk metod. Även om inte alla känner till kyrkomötet i Nicea och kejsarinnan Irenes teologi, så känner man intuitivt på sig vad som funkar i en konfliktsituation.
Bara inte politiker och jurister klantar till det!
Om politiker nu ämnar skruva tillbaka historien och införa hädelse- och blasfemilagar igen så kommer kejsarinnan Irenes idoga mastodontarbete för 1300 år sedan var ogjort. Upphäver politiker den västerländska åtskillnaden mellan det heliga i sig och symboler för det heliga kommer det få långtgående konsekvenser. Hädelse- och blasfemilagar kommer främst få konsekvenser för den politiska och juridiska nivån vad gäller demokrati, yttrandefrihet och religionsfrihet samt andra fri- och rättigheter och ha direkt påverkan på oss medborgare. Beslutet innebär också en legitimering av bildstormning som metod i konfliktsituationer. Vad vi som medborgare kan säga och göra kommer nu avgöras av prästerskapet i en av flera religiösa grupper. Vad politiken kan göra och vad juridiken kan döma för straff kommer då ytterst avgöras av ett prästerskap och utifrån en specifik religiös logik som ges tolkningsföreträde framför andra religiösa världsbilder.
Bara inte teologerna och kyrkorna klantar till det!
Om västerländska kyrkor, trots allt, följer efter det politiska beslutet och bestämmer sig för att upphäva kyrkomötet i Niceas beslut (plus de andra kyrkomötena där reglerna inskärptes), kommer detta ha betydelse för många teologiska dogmer och ritualer. Hela gudstjänstlivet måste göras om, lärosatser, psalmer och böner får skrivas om. Förutom att alla medlemmar måste läras om så att de INTE skiljer mellan det heliga i sig och symbolen för det heliga utan ser det som samma sak. Att ändra ett tankemönster som vi kollektivt ärvt från 700-talet kommer att ta generationer att genomföra.
Om västerländska kyrkor, däremot inte väljer att följa efter det politiska beslutet om överensstämmelse mellan det heliga i sig och symbolen för det heliga, så innebär det att kyrkorna kommer att vara mer demokratiska och mer fast förankrade i yttrande- och religionsfrihet än den politiska och juridiska sfären. Politik och juridik kommer ju i så fall att bygga lagstiftningen och politiken på en religiös tro som innebär att det inte går att separera helighet från dess symboler. I förlängningen blir politiker och jurister beroende av teologers och prästers tolkningar av frågan och i händerna på teologernas straffskala för hädelse- och blasfemiöverträdelser.
Det är bra trist att de kristna teologerna inte tar tillfället i akt och påminner folk i allmänhet om de ikonoklastiska striderna och vad de har för konsekvenser för demokrati och yttrande- och religionsfrihet. Så lätt det vore för teologer och präster att påminna om kejsarinnan Irenes teologiska stordåd samt vilka konsekvenser det haft för oss under 1300 år.
Det finns historiska exempel på hur man konstruktivt kan hantera upprorsmakare och de som vill använda ikonoklastiska strider för att flytta fram sina positioner som är långt mycket bättre än att införa hädelselagstiftning i en sekulär demokrati!
Men förhoppningsvis läser många min blogg och kan i alla möjliga och omöjliga situationer påminna sin omgivning om att teologiska beslut för cirka 1300 år sedan har betydelse än idag. Samt påminna politiker och jurister att inte klanta till det. Tillika en och annan teolog och präst.
