I mitt första blogginlägg presenterade jag en enkel typologi för att klassificera två olika typer av religiösa organisationer: dels samfund som vill ha alla som medlemmar, dels sekt som vill ha en mindre grupp medlemmar. Vi tittade på variabeln önskemedlem för att skilja dem åt.

Synen på konkurrenter

Nu skall vi utöka typologin genom att lägga till en variabel som hjälper oss skilja mellan två olika former av samfund respektive sekt. Vi tar variabeln synen på konkurrenter. Vi tittar särskilt på tre aspekter: Har andra religiösa grupper till fullo ett berättigande att existera och bedriva sin verksamhet? Erkänns andra religiösa gruppers anspråk på sanningen? Tror de att den ’rätta’ läran också kan finnas i andra samfund? Med hjälp av variabeln synen på konkurrenter får vi nämligen kunskap om hur religiösa samfund och sekter ser på sin egen och andras legitimitet.

Om den religiösa gruppen menar att enbart den egna organisationen har ett berättigande, att sanningen (ofta med stort S) och att den rätta läran endast finns i den egna gruppen så brukar vi sociologer säga att organisationen har en unik syn på legitimitet.

Om den religiösa gruppen tycker att andra religiösa grupper har ett berättigande, att det finns olika former för sanningsanspråk och att olika grupper av historiska och sociala skäl har utformat sin lära på lite olika sätt så brukar vi säga att dessa organisationer har en pluralistisk syn på legitimitet.

Finns det en ’Sanning’ eller bär alla vägar till Rom?

Med hjälp av variabeln synen på konkurrenter har vi nu två olika typer av samfund. En likhet är att båda vill ha alla som medlemmar, en skillnad är att de ser på och behandlar sina konkurrenter på olika sätt. De unikt lagda menar att det endast finns en religion som har ett berättigande och att  ’Sanningen’ och den rätta läran enbart finns hos dem själva. Budskapet är präglat av ett svart-vitt-tänkande  och en retorik som bygger på ’vi- dom’. Den egna övertygelsen står i bjärt kontrast till uppfattningar hos konkurrenterna och till majoritetssamhället i stort.  De pluralistiskt lagda, å sin sida, erkänner andra gruppers rätt att verka.  De tänker att ”alla vägar bär till Rom”, att alla har en glimt av sanningen och att läran är bunden av olika kontexter.  Budskapet är mer inklusivt och står inte i lika stark kontrast till andra grupper eller till majoritetssamhället.

Nu har vi också två olika organisationstyper av sekter. Båda typerna är lika eftersom båda vill ha en mindre elit av medlemmar, men de skiljer sig åt eftersom den unika typen av sekt inte erkänner andra gruppers berättigande, de tror att ’Sanningen’ och den rätta läran bara finns hos dem själva. Den pluralistiska sekten å sin sida, erkänner andra religiösa gruppers rätt att existera och de erkänner deras syn på sanning och lära.  Båda har dock en övertygelse som står i skarpt kontrast, ofta konfliktfyllt, till andra grupper av religiösa sammanslutningar och till majoritetssamhället.

Med hjälp av denna enkla typologi som analyserar organisationsformer ser vi att det både finns skillnader mellan samfund och sekter (önskemedlem) och likheter mellan samfund och sekt (synen på konkurrenter).

Knutbyförsamlingen och en extra anledning till oro

När det kommer till Knutbyförsamlingen så är det tydligt att församlingen ansett att de själva varit en liten utvald elit. Deras anspråk på legitimitet har varit unik: ’Sanningen’ och den rätta läran har exklusivt funnits hos dem. Andra församlingars och religioners berättigande har ifrågasatts. I Knutbyförsamlingen präglades retoriken av ett svart-vitt tänkande och där fanns en övertygelse om att de själva stod på gudens sida i kampen mot djävulen. I takt med att de blev mer slutna kunde ledningen öka kontrollen samtidigt som de kunde kräva mer av medlemmarna. Ser vi dessa tecken så finns det en grund för att känna oro oavsett det gäller det egna medlemskapet eller en kär anhörigs eller väns liv.

Överkurs

Vill vi lägga till ytterligare en variabel för att göra typologin mer komplex kan vi till exempel undersöka synen på gud och djävul. De samfund och sekter som har unika anspråk har ofta både en gud och en djävul. Här tror de vidare att varje religion har sin gud och att dessa är olika väsen. I alla flesta fall ser de på andra religioner som mer primitiva.  Dessutom, ju mer svart-vit retorik, desto mer ymnig tro på en djävul. Rent praktiskt kan det vara bra att ta till en djävul när medlemmar skall varnas för konkurrenter och/eller det sekulära alternativet så att de stannar kvar.

Tanken på att det finns andra gudar eller en djävul som ligger i luven på den egna guden är mindre framträdande hos de samfund och sekter som har en pluralistisk framtoning. Behovet av konkurrerande gudar är mindre eftersom de tror att alla religiösa grupper har en del av sanningen, olika religioners gudar uppfattas i allmänhet som en och densamme. Likaså är behovet av en djävul för att understryka sanningshalten i det egna budskapet mindre. Dessa grupper får ta till andra retoriska grepp för att hålla kvar sina medlemmar.

Notera nu paradoxen att de som har pluralistisk legitimitet bara tror att det finns en gud, medan de som har anspråk på unik legitimitet tror att det kan finnas flera gudar och dessutom en eller flera djävlar.

För att sammanfatta

Det är inte första eller sista gången religiösa grupper förändras från mer öppna till att bli mer slutna sekter och samfund. Det är svårare att gå åt andra hållet, det vill säga att en sluten grupp blir mer öppen. Det är inte heller första eller sista gången som kriminella såväl som djupt oetiskt handlingar sker inom religiösa miljöer. Med hjälp av en typologin får vi en bra bild av olika religiösa gruppers kännetecken och en enkel guide för när vi bör känna oro.