För det mesta klarar religiösa samfund av att leva i en sekulär demokrati. Man vet att hålla sig till religiösa ting och att ens teologiska världsbild gäller de egna medlemmarna. Väljer samfunden att också agera politiskt och göra religio-politiska inspel i samhället i övrigt, vet samfunden att de kommer att bli bedömda utifrån politiska kriterier. Då har ju samfunden anspråk på att förändra samhället i stort och inte bara ge religiösa eller etiska råd till de egna medlemmarna och får då finna sig i att bli bemötta av andra kriterier än de teologiskt, religiösa. Som ett brev på posten brukar samfunden då få problem med sina egna medlemmar, eftersom alla inte delar de partipolitiska utspelen.
I min förra blogg tog jag upp några historiska exempel på när religiösa grupper väljer upplopp, våld eller terror som metod för att åstadkomma förändring i samhället i stort. Historien är full av exempel på när religiösa grupper använder våld inom en och samma grupp, eller då olika religiösa grupper strider mot varandra eller då religiösa grupper med våld kämpar mot samhället i stort för att åstadkomma förändring. Jag visade att de kristna samfunden då valde att förhålla sig till upprorsmakarna genom att fastställa en lära som innebär att man skiljer mellan det heliga och symbolen för det heliga. På så sätt slog man undan benen på de våldsamma medlemmarna, samtidigt som man signalerade till samhället i stort att man kunde hantera upprorsmakare. En konsekvens härav är att de religiösa grupperna erkänner att deras regler och världsbild bara gäller de egna medlemmarna. De gäller inte oss som står utanför, vi har ju inte åtagit oss att följa gruppens normsystem.
Den folkliga opinionen tenderar att vara kritisk till upprorsmakare som med våld försvarar sina religiösa övertygelse. För samhället har det alltid varit en utmaning att hantera religiösa grupper som väljer våld och uppror.
I dag är frågan aktuell igen. Hur bör vi hantera religiösa grupper som inte delar en liberal politisk syn på fri- och rättigheter och demokrati? Som väljer våld och terror som metod för att gå genomslag för sin världsbild?
Från vår stats sida har det under den senaste tiden kommit ett lagförslag och en utredning som bör ses som ett sätt för staten att hantera religio-politiska försök till inflytande och makt i samhället i stort.
Dels har regeringen släppt ett nytt förslag om demokratikrav vid statsbidrag, dels håller Riksrevisionen på att göra en stor genomgång av bidrag till civilsamhället, där religiösa grupper ingår.
Ny lag med demokratikrav vid statsbidrag
Den 19 maj presenterade Anders Ygeman, integrations- och migrationsminister ett nytt förslag som handlar om statsbidrag. Lagförslaget skärper kraven på de religiösa samfunden (Svenska kyrkan lyder under en annan lag och omfattas inte av förslaget).
I korthet går förslaget ut på att om våld, tvång eller hot används, om barns rättigheter kränks, om människors grundläggande fri- och rättigheter kränks, om diskriminering sker, om det förekommer uppmaning till ovanstående samt om samfunden motarbetar det demokratiska styrelseskicket så kommer inte statsbidrag att kunna erhållas.
Den ny lagen är tänkt att träda i kraft 1 januari 2023. Regeringen föreslår också att de nya reglerna gäller för alla statliga bidragsgivare.
I pressmeddelanden är det tydligt att kraven på ’Myndigheten för stöd till trossamfund’ också skärps. Ygeman föreslår att en ny expertfunktion tillsätts så att de nya kravens efterlevnad kan kontrolleras. Här får man anta att regeringen inte är helt nöjd med ’’Myndigheten för stöd till trossamfund’ arbete. Här får ju de egna religiösa företrädarna agera experter och dela ut pengar till sig själva.
Vi är många som ställt undrande frågor till myndigheten och deras agerande. Till exempel om bidrag till Rysk ortodoxa kyrkan, Moskvapatriarkatet. Nu senast har TV-programmet Uppdrag granskning lyft fram äktenskapsregler för kvinnor som inte följer svensk lag och ’äktenskap’ som fungerar som förtäckt prostitution.
Riksrevisionens utredning av civilsamhället
Riksrevisionens granskning av fyra myndigheters bidrag till civilsamhället har blivit uppskjuten gång efter annan, nu lär den komma efter valet i februari 2023. Också denna granskning är emotsedd av de som undrar och ställt kritiska frågor om vad skattemedel har använts till. Förhoppningsvis innebär Riksrevisionens granskning att frågorna kan få ett svar.
Vad blir motdraget för samfunden?
När regeringen både skärper kraven och sätter in en ny expertfunktion så kan det inte tolkas som något annat än att det är en tydlig markering från statens sida visavi samfunden. Det är ett underkännande av hur både samfunden och ’Myndigheten för stöd till trossamfund’ har skött sig.
Det skall bli intressant att se hur samfunden hanterar problemen internt. Hur ställer man sig till upprorsmakare och användandet av våld? Hur ställer sig samfunden till lagförslaget och längre fram Riksrevisionens granskning?
Inser man allvaret i problemen som adresseras? Hur kommer man att svara på missförtroendet? Vilken retorik kommer man att använda? Kommer lagförslaget ha effekt så att samfunden förändra sig i en demokratisk riktning eller kommer de att bli än mer extrema? Kommer samfunden driva rättsprocesser där de framhåller att lagförslaget krockar med religionsfrihet?
Hur samfunden väljer att agera har bärighet på hur svaret blir från regeringen. Om lagförslaget, om demokratikrav som villkor för bidrag, inte funkar så får man ta till fler verktyg. Nu verkar det finnas en bred enighet i Riksdagen om hur samfund bör hanteras. Likaså verkar det finnas en bred enighet om riskbilden. Samfund kan ju välja att eskalera våldsanvändningen. Religiösa samfund som känner att de är under press är en erkänt svår politisk fråga att hantera. De historiska exemplen på religion och våld är legio, så problemet är inte nytt. Enigheten i Riksdagen tyder dock på att man har etablerat en samsyn i hur den eventuella situationen bäst hanteras.
