När jag gick i skolan i Göteborg fick några av mina klasskamrater gå i väg och ha modersmålsundervisning på serbokroatiska, finska eller norska. På helgerna var det lettisk folkdans, romsk kulturafton eller stora grekiska fester för några av mina klasskamrater, medan vi åkte till landet där våra släktband fanns.
Jehovas vittnestjejen fick gå hem till mamma som var hemmafru när vi hade religionskunskap, men vi berättade vad vi lärt oss på nästa rast och så var den saken löst. En del höll hårt i sin etniska gemenskap, andra ville lämna förtryck bakom sig och omfamna det nya. En del barn levde ett liv i skolan och ett annat hemma. Men vi tänkte nog inte så mycket på hur andra hade det, vi fortsatte att hoppa twist på bambarasten och när vi blev äldre såg vi fram mot det årliga skoldiscot samtidigt som vi undrade om vi skulle klara av att dans med platåträskor. Det var först som vuxen som jag började tänka på att mina klasskamrater som flytt inte kunde åka tillbaka till platserna de kom ifrån.
Nu önskar jag att det fanns många fler böcker om hur det var att växa upp som barn till migrerad. Jag vet inte om det finns någon gammal skolkamrat som skrivit eller dramatiserat sina erfarenheter av att byta land för att föräldrarna fått jobb på Volvo eller SKF eller för att familjen tvingats fly. Men nog skulle det vara spännande att få bryta sina egna barndomsminnen mot sina gamla skolkamraters erfarenheter.
Eija Hetekivi Olsson är en favorit hos mig. Många av hennes böcker utspelar sig i Göteborg och det klassamhälle som präglar staden. Bäst är hon när hon skarpögt skriver om hur olika stadsdelar och etniska grupper har sina klädkoder och hur svårt det är att byta klass när man har helt fel socialt kapital vad gäller kläderna på kroppen.
Kanada har förstås många författare som skildrar minoritetskap. Kim Thúys bok Ru handlar om flykten från Vietnam till Kanada och gestaltar barnets perspektiv på flyktingläger och båtturer över stora hav. Minne efter minne skapar en fantastisk berättelse, boken är inte så lång, det gäller att behärska sig och läsa lite i taget så att den räcker länge.
I dag är det tyvärr mest en politisk diskussion om mångkulturalism, integration, assimilation, smältdegel, tolerans och dialog och där diskussionen är starkt polariserad mellan olika politiska falanger. Det skulle inte behöva vara det. Själv undrar jag alltmer hur barnen som flyttat eller flytt själva tänker om sin omvärld, eller om dom som jag, mest tänker på om dom kan dansa i sina nya dojor.
