Fy vad det är svårt att ta farväl. Skall jag vara riktigt ärlig är vissa farväl en befrielse, medan andra är som den där taggen i hjärtat som gnager och gnager och vars sår aldrig kommer att läka. Varför är det så svårt att vara människa?
Ju äldre jag blir, desto viktigare blir allhelgonahelgen. Sensommaren och den tidiga hösten har definitivt lämnat oss. Oktober är slut, 31 dagar utan avbrott av festligheter. Månaden är som en oändlig ocean, utan minsta skymt av land. Underbara oktober där man har mängder av tid, en månad då man får krypa in i sig själv, eller vara social med dom man tycker om. Efter sommarens alla trevliga kalas och alla mysiga möten är det gott att få leva i sin egen takt några veckor, utan en massa måsten. Och sen, melankoliska allhelgonahelgen, då vi får fundera på tiden ur ett längre perspektiv; om det finns en tid efter vår tid där tiden inte finns. Till skillnad från nyårets glittriga bling-bling där vi summerar året som gått och ger oss själv löften till nästa år, rymmer allahelgona en helt annan karaktär med sin oändliga tidsrymd.
I år köper vi pliktskyldigt lite godis ifall det kommer några ungar förbi som vill skrämma oss, men annars skippar vi pumpa, spindlar och döskallar. Skräckföremål och hiskeliga sagovidunder får andra ta hand om.
Varför är det så svårt att vara människa? Därför att det är så svårt att skiljas.
Dom få, vars sår aldrig läker. Dom som kommer när jag nästan har somnat. Sällan är besöken på dagen, då locket är på och väl tillskruvat, då jag kan värja mig. Några är döda, andra lever, gemensamt är att dom är evigt förlorade. Jag vill ha dom i mitt liv, men dom är inte där.
Som ett bitande höstbad i havet vid skymningen, då allt blod går åt till att skydda dom inre organen och resten av kroppen blir till is, så är allahelgona. Aldrig att jag vänjer mig.
