Årets tråkigaste bloggtext

Veckans blogg är årets tråkigaste text. Utan tvivel.

Men jag skriver texten ändå. Svenska kyrkan räknas som ett av världens mest sekulariserade samfund (hört det förut???). När vi sociologer säger så, så menar vi att religionen kristendom på ett särskilt sätt förändrats i en riktning så att de mer övernaturliga elementen: tron på helande, magi, jungfrufödelse, under, helvetet och djävulen, ja allt det som sätter naturlagarna ur spel eller som är allt för mycket avviker i jämförelse med en allmän förnuftig hållning sakta klingat av. Detta i kombination av att bejaka samkönade relationer och kvinnliga präster får många andra att samfund att greppa efter luktsaltet.

Många tror att detta har att göra med kapitalismens framväxt, och visst kapitalet spelar roll. Själv tror jag att en annan faktor är av betydelse. Nämligen framväxten av det rationella och systematiserade tänkandet. Det vetenskapliga tänkandet, där vi både vill beskriva och förklara verkligheten, smittar av sig på samhället i stort. För kyrkornas del innebär det att man överger tron på att Jesus gick på vattnet, det mirakulösa botande av sjuka, jungfrufödslar och helvetet. För många präster och tillika församlingsbor är dessa frågor inte centrala i deras kristna tro.

Efter denna inledande drapa till denna tråkiga text så skall jag nu gå över till det riktigt ap-tråkiga. Jag tänker skriva om apostolisk succession.

Det enda som gör apostolisk succession intressant för oss som är utanför kyrkan och som inte tror enligt en teologisk världsbild är att vi snart får en ärkebiskop som är man, Martin Modeus och som är invigd som biskop av en manliga ärkebiskop. På ett märkligt sätt så lever en rad magiska föreställningar kvar i Svenska kyrkan när det gäller tron på apostolisk succession. Det är ju förstås intressant i sig, att det finns en liten perifer fråga som handlar om det rätta ledarskapet som har magiskt tänkande som grund och som verkar oberörd av sekulariseringsprocessen när så mycket annan tro har slängts över bord. Men så är det.

Svenska kyrkan är unik på så sätt att hon (kyrkan är en hon) hävdar att hon har del av den apostoliska successionen. Det innebär att det går en OBRUTEN linje från Jesus själv till dagens prelater. En präst i Svenska kyrkan idag står alltså i en historisk kontinuitet från Jesus själv. Alla har de fått en hand på huvudet vid präst- eller biskopsvigningen och vips garanterar denna klapp på huvudet (klapp och klapp föresten, det är mer frågan om en bestämd beröring) att ledarskapet och tron är den rätta.

Katolska kyrkan hävdar förstås att de har den äkta apostoliska successionen, men det gör också Svenska kyrkan också. Detta till skillnad från alla de andra kyrkorna där det varit kyrkosplittring. Hur kan då Svenska kyrkan hävda att de har apostolisk succession?  Jo, i Sverige vigdes den första evangelisk-lutherska biskopen, Laurentius Petri år 1531 av en katolsk biskop, Petrus Magni från Västerås stift och ser man på! Överföringen från Jesus har fungerat, om vi tror teologerna. (Medge att det här är rätt trist ämne och text, men vi fortsätter ett tag till. Det kommer en knorr på slutet).

För högkyrkliga och konservativa är det otroligt viktigt med den apostoliska succession än idag. Liberala och lågkyrkliga präster betonar istället lärosuccessionen, det viktigaste är att prästen predikar den sanna lutherska läran, inte att den fått en klapp på huvudet under vigningen. Kort kan man säga att många lågkyrkliga tycker att det är lite hokus-pokus över tron på apostolisk succession.

Eftersom präster och biskopar i Svenska kyrkan är bärare av den apostoliska successionen har de av tradition inte lagt händerna på biskopar och präster som vigts till sitt ämbete  i andra kyrkor, eftersom man då tror att dessa präster får del av den apostoliska succession (dvs det magiska tänkandet). En succession de förlorade på medeltiden skulle icke återföras. Lite njuggt tänkt kan tyckas. Sedan några årtionden finns det dock nya överenskommelser som ändrat lite i denna fråga, men det tar vi en annan gång, om vi orkar med en tråkig blogg till.

Hur som haver, varför är det av intresse nu? Jo för nu när Svenska kyrkan får en ny ärkebiskop som är man och som är vigd till biskop av en man så återställs tips vips den rena apostoliska succesionsordningen i Svenska kyrkan. Den nye ärkebiskopen Martin Modeus är vigd till biskop i Linköping av en manlig ärkebiskop, vilket tvåan, Johan Dalman inte var. Dalman var vigd till biskop av en kvinnlig ärkebiskop, Antje Jackelen. Tiden med kvinnlig ärkebiskop kan, av de konservativa och högkyrkliga, ses som en beklaglig parentes. Bäst vore förstås om inte bara biskopens och prästen kan hållas ren, utan också stiftet. Högkyrkliga vill gärna hålla sig till stift där de bara varit män som varit eller är biskopar. Orena stift är de stift där det varit eller är biskopar som är kvinnor eller där det är manliga biskopar som är invigda av en kvinnlig biskop.

Detta var verkligen en tråkig blogg. Vi får väl som tröst antingen glädjas  eller förfäras åt att det finns magiskt tänkande kvar, även i ett av de mest sekulariserade kyrkorna i världen

.