Rubriken är lite tillspetsad, men följer vi de senaste dagarnas debatt om yttrandefrihet versus hädelselagar så verkar det som många teologer och religiösa ledare vill inskränka yttrandefriheten. Men vad säger deras kritiker?
Talet om enhet
Alltsedan kristendomen formativa period har tanken på enhet varit ett centralt värde för präster och teologer. Trots att kyrkans historia är full av konflikter som inneburit att det bildats allt fler samfund, hänger talet om enhet envist kvar i den teologiska diskursen. Mycket sällan ser vi att olika falanger slås ihop. Ideal och empiri är två helt olika saker, ändå fortsätter teologer och präster att träffas och prata om enhet, men särskilt eniga blir de inte. Men, en god middag i en vacker miljö i form av dessa eviga dialog- och ekumenikkonferenser, trätobröder emellan, är kanske inte fy skam.
Det råder ingen tvekan om att teologer och präster använt talet om enhet som ett maktmedel för att få igenom den egna uppfattningen. Det kan gälla internt i det egna samfundet, men religiösa ledare från olika religioner kan också gå samman och visa upp en fasad av enhet för att få igenom politiska förändringar i majoritetssamhället.
Religiösa ledare gör gemensam sak och vill påverka juridik och majoritetssamhället i stort
I dag ser vi hur religiösa ledare för de abrahamitiska religionerna i Sverige börjat uppträda med enad front i politiska frågor. Här utnyttjar man bildstormare (ikonoklasm), Natoansökan och utrikespolitik där länder som knappast är kända för vare sig demokrati eller mänskliga fri- och rättigheter vill att Sverige skall ”täppa till hål” i yttrandefrihetslagstiftning med hjälp av hädelselagstiftning.
Är det en ny trend att religiösa ledare går samman och för fram krav på förändringar i grundlagen? Har de religiösa ledarna sina samfund bakom sig? Är Sveriges samlade samfundens medlemmar eniga i att grundlagen bör ändras samt att Sverige återinför en hädelselagstiftning? Och har man förstått de långsiktiga konsekvenserna av sin önskan att ändra i juridiken?
Är det en ny trend att prästerna i Svenska kyrkan inte verkar känna till den egna läran om bibelns ställning utan kallar den helig? Känner de inte till att de centrala skrifterna har olika kanonhistoria och uppfattas olika i de tre abrahamitiska religionerna? Eller är man så angelägen om att visa enad front som religiös på ett generellt plan visavi politiker och allmänheten, att man kompromissar med sin egen lära?
Jag misstänker att frågan om förändringar i grundlagen och införandet av hädelselagstiftning är en så grundläggande fråga att teologer och religiösa ledare riskerar djupgående splittringar inom sina respektive samfund. De politiska inspelen som vi ser är inget annat en ett högt spel, med höga insatser som de valt att spela. Antagligen antar man att talet om enighet såväl som uppvisandet av enad front med ledare från olika religioner skall funka och att samfundens medlemmar snällt inordnar sig i leden.
Kritiska röster saknas inte – exemplet enighet med Moskvapatriarkatet
Jag har tidigare skrivit fler blogginlägg om det märkliga i att Sveriges Kristna Råd (SKR) väljer att uttryck enhet med Rysk-ortodoxa kyrkan, Moskvapatriarkatet. Medlemmarna i SKR: Svenska kyrkan, de flesta frikyrkorna, Katolska kyrkan och ortodoxa kyrkor verkar inte protestera närmärt. Inte heller ställer massmedia kritiska frågor till att samtliga samfund upprätthåller organisatoriska kanaler med Ryssland. Trots att regeringen uppmanat till bojkott och att klippa bandet med krigförande makt.
Också Kyrkornas Världsråd (KV) pläderar för enhet med Moskvapatriarkatet. (I KV är dock inte Katolska kyrkan medlem, däremot en rad Ortodoxa kyrkor, där många å sin sida har brutit med Moskvapatriarkatet.) Också här saknas i stort kritiska frågor.
I några få fall har dock kritik förts fram, det skall jag ärligen erkänna. Men har den varit ihållande? Inte direkt. Det är som att medlemmar inte vågar ta debatten då höga teologer börjar vifta med ”enhetsargumentet”. I Praktiken innebär det dock att medlemmarna ger sitt tysta godkännande till stöd för Ryssland och Putins och Kirills krig mot Ukraina.
Kritiska röster – exemplet ändring i grundlagen
Sedan länge står demokratiska samhällen i en upplysningstradition där banden mellan religion och politik skiljs åt. Det innebär bland annat att juridiken inte definieras av religiös tro. Hädelselagsstiftning utgår från religiös tro och tvingar således in alla medborgare under ett religiöst tänkande. (Om religiösa samfund vill ha regler för vad deras egna medlemmar får göra och inte göra, är en annan sak.) Inom teokratier däremot, är juridik och religion sammantvinnade och det högsta brottet anses således vara att häda mot gud. I demokratier med fri- och rättigheter är det däremot inte ett brott, eftersom lagstiftning inte utgår från vad som står i religiösa skrifter.
När vi nu ser en trend av att religiösa ledare ställer sig på samma sida och försöker göra politiska inbrytningar utifrån en religiös logik, en religiös syn på sanning och en religiös syn på juridik, måste vi fråga oss om religiösa uppfattningar om vad som är heligt och hur brott mot det heliga skall bestraffas, går att införa i en sekulär lagstiftning?
Det innebär ju att inte bara att samfunden och dess medlemmar skall följa dessa normer och värderingar, utan vi alla. Vi måste alla börja uppfatta världen enligt en given religiös diskurs.
Vad säger kritikerna i samfunden? De som inte är beredda att inskränka yttrandefriheten, de som inte vill införa hädelselagstiftning? Ja, de menar förstås att den liberala demokratin, yttrandefriheten och religionsfriheten är det bästa skyddet för samfunden. Kritikerna menar att samfunden i stället bör utbilda medlemmar om vad upplysningens linje innebär för samfunden och för möjligheten att fritt få uttrycka sin tro. De är också kritiska till hur begreppet enighet används, framförallt i politiska syften.
De luterska prästerna tar tillfället i akt och påminner om åtskillnaden mellan ’det värdsliga och andliga regementet’. De visar också på riskerna som det innebär att låta staten, politiker och domstolar, definiera innehållet, läran och riterna, i tron. Om tillexempel en domstol beslutar att X är hädelse, måste ju samfunden följa domslutet och ändra sin tro kring vad som är heligt eller inte. Med lutherskt språkbruk får vi en situation där det världsliga regementet definierar det andliga.
En annan konsekvens som kritikerna lyfter fram är de teologer som ropar på hädelselagstiftning i realiteten inskränker religionsfriheten. En minskad yttrandefrihet innebär en minskad religionsfrihet. Det är två sidor av samma mynt. Man pekar på det orimliga i att religiösa ledare själva vill inskränka religionsfriheten.
En tredje konsekvens av att teologer och religiösa ledare använda bildstormares aktioner för politiska syften är att de själva kan bli utsatta för detsamma.
Men om nu, de teologer som vill införa någon form av hädelselagstiftning går segrande ur striden, vad innebär det i så fall?
Hur kommer framtiden bli?
Framtidspaningar är alltid svårt och ofta har man fel. Men låt mig ändå försöka peka på några konsekvenser.Jag tror mig ana att frågan om demokrati och frihetliga värden versus blasfemilagar är så fundamentala att vi kommer att se djupgående splittringar inom samfunden. Här vill jag dock skjuta in att lika mycket som jag är kritisk mot dem som använder talet om enhet för att få igenom sin vilja, är jag kritisk mot dem (inklusive mig själv) som använder hot om splittring som ett medel för att få igenom sin vilja. Med den brasklappen så tror jag ändå att risken bör påtalas.
När teologer använder sociala mekanismer kring enhet för att få igenom politiska förändringar kring grundlagsändringar spelar de ett högt spel. Sker det i ett sammanhang där samma teologer och religiösa ledare dessutom envist uttrycker enhet med Moskvapatriarkatet sätter man mycket på spel, inte bara den egna trovärdigheten i förmågan att kunna göra moraliska ställningstaganden. Det man riskerar är att samfunden antingen spricker eller får så djupgående sprickor att förtroendet och tilliten inte går att få tillbaka.
Går hädelselagsförespråkarna segrande ur striden, innebär det förstås att samfunden måste definiera om hur enighet skall definieras? Vilket ansvar innebär talet om organisatorisk respektive teologisk enighet? Vilka konsekvenser har besluten om att förändra grundlagen och införa hädelselagstiftning?
Går hädelselagsförespråkarna segrande ur striden har definitivt en annan syn på religion tagit plats i det offentliga samtalet där religion och politik är sammantvinnade och där religiösa uppfattningar om yttrandefrihet, demokrati och mänskliga rättigheter skall utgöra grunden för hur vi alla skall tänka.
